pomeranian

Hejsan.

Det blev ett långt uppehåll här på bloggen den här gången. Vi har haft en lite rörig vecka, med lite oväntade händelser och bestyr. Men särskilt jobbig var det för min dotter Amanda och hennes familj, då de tvingades ta avsked av sin lilla hund i onsdags. Lilla fina Snowie.

Lilla fina Snowie som nästan kom att bli som vår egen hund här i Gyllebo. Varje gång Amanda kom för att hälsa på här hemma, så hängde Snowan också med såklart. När Amanda och Jimmy åkte på semester eller jobbade långa pass, då fick den lilla hunden bo hos oss.

På Amandas 22 årsdag flyttade Snowie hem till henne och Jimmy. För mig var det första gången jag fick möjlighet att lära känna en så pass liten hund, och jag blev direkt handlöst förälskad i både henne och i rasen. Den lilla 2 kilos pomeranianhunden var bara helt bedårande.

Bättre matte och husse än Amanda och Jimmy, det kunde hon inte ha önskat sig. Överallt där det var möjligt, så var Snowie med dem. Och hon njöt i fulla drag, bara hon fick vara med.

 

Efter att Snowie gjort entre i familjen, så dröjde det inte länge innan ytterligare en liten pomme (Molly)  flyttade hem till oss själva Gyllebo.

Och som ni vet så följde det sedan några till små hundar…

Men Snowie var speciell, och fick en alldeles särskild plats i våra hjärtan. (och särskilt i Amandas såklart)

Tråkigt nog så hade Snowie vattenskalle och även en medfödd neurulogisk sjukdom, vilket gjorde det besvärligt för henne. Veterinärbesöken blev många, täta och kostsamma under hela Snowies liv. Men aldrig någonsin var det någon tvekan om att hon skulle få den bästa vården och behandlingen, kosta vad det kosta ville.

Men hennes sjukdom förvärrades sakta men säkert och den starka medicineringen satte också sina spår för varje dag. Under försommaren förstod vi alla att tiden snart var inne att låta Snowie slippa undan den plåga det var för henne att leva så begränsat med sin sjukdom och alla biverkningar.

Den sista dagen då Snowie var här, så visste jag plågsamt nog att det var sista gången vi sågs, hon och jag. För att inte oroa henne, sa jag bara hejdå som alltid, som om vi skulle ses nästa dag … men när hon åkt så flödade tårarna såklart.

Så Lilla fina Snowie, nu vill jag och dina kompisar tacka dig för alla de fina stunder vi fick med dig♥ Du har lämnat stora bamsespår i allas våra hjärtan, så liten du ändå var. Tack gumman♥

Dagens citat:

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

Att mista en hund gör så ont… så ont!

Kram Annika