Österlen

Vacker Allhelgona.

8 kommentarer / Allmänt, Natur, Österlen / Av / / , / 2 minutes of reading

Hej hej

Allhelgona helgen är en så fin helg tycker jag. Sådär lugn, eftertänksam och vacker som den ju bör vara.

Efter en veckas arbete på Luckan så var det skönt att bara åka till kyrkogården, göra lite fint och tända ljus för mina nära och kära.

I förra veckan var det ju även Halloweenfirande. Jag läste att barnen i vår by skulle gå runt och hitta på bus om det inte bjöds på något godis. Men efter en lång arbetsdag så var jag så himla trött och jag orkade verkligen inte med något busande. Istället släkte jag alla ljusen i vårt hus och satt med ett ensamt stearinljus och åt upp allt godis själv. När Stefan kom hem från sin herrmiddag så trodde han nästan att strömmen hade gått här hemma.

Min äldsta dotter, hon som bor i Canada, hon älskar att klä ut sig och fira Halloween. Det här året lär hon ha varit Sandy i Grease, det hördes ju väldigt sött och gulligt och inte alls så läskigt. För några år sedan såg hon dock så här förfärlig ut…

I förra veckan skulle min fine svärfar, Nisse, fyllt 100 år om han hade fått leva så länge. Såklart skickade vi lite grattishälsningar upp till himmelen.

I helgen har det varit Österlen Lyser runt om i byarna. Men jag har varit så trött och inte riktigt orkat ge mig ut sedan mörkret fallit. Men det gör inget, jag har haft det mysigt här hemma istället. Och kanske kommer jag att bli rysligt pigg nu framöver, då jag druckit en kur av ett kinesiskt te, som smakade så vedervärdigt att det knappt gick att svälja. Med den smaken måste det ju göra någonting bra med kroppen.

Hälsokuren är över, grytan jag kokte teet i har jag fått kasta. Kaffetåren på morgonen smakar numera himmelskt efter veckan med kinesiskt rävgift.

Dagens citat:

Kroppen och själen talar till oss och höjer rösten tills vi lyssnar.

Ha en härlig tisdag.

Kram Annika

Vacker Allhelgona. Läs mer »

Mystik i gryningen

10 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , / 1 minute of reading

Hej hej

Dimman låg tät över sjön när jag och min vän kom ner till bryggan för att vårt gryningsdopp.

Mörkret krävde lite levande ljus, och min  brygglykta kom väl till pass där den sken upp fint på bryggan. Efterhand som dagen grydde kunde vi se hur dimman svepte in världen i ett drömlikt skimmer.

Jag och Tina vandrar glatt vidare efter vårt bad. Morgonen var extra gåtfull och trädens mörka siluetter framträdde som mörka väktare i den tidiga timman.

-Jag älskar de svarta stammarna, sa Tina, och höll upp sina mobilkamera för att föreviga allt det vackra.

Morgonen var alldeles tyst och stilla, som om naturen höll andan och dimman gjorde att varje ljud dämpades till ett viskande.

Höstmorgnar som denna här är något alldeles extra. Liksom vilsamma för sinnet.

En dimmig och suddig morgon med min vän – en morgon kunde inte starta mycket bättre.

Dagens citat:

Alla som andas kan älska, alla som älskar kan hjälpa, alla som hjälper kan rädda – en värld som har svårt att andas.

Jag önskar er en fin söndag.

Kram Annika

Mystik i gryningen Läs mer »

Nästan som en vårdag.

4 kommentarer / Familj, Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det var en så vacker dag i förra veckan, då min dotter och de två barnbarnen kom hit en sväng till oss i Gyllebo. Scott hade ett önskemål och det var att köra till havet och till den där stranden där ”man kan gömma sig i ett träd”

Stranden som Scott syftade på var ju Haväng, och med lite medhavd fika så for vi såklart dit för att njuta av den soliga dagen.

Vår medhavda fika bestod av drömrulltårta som pojkarna bakat, och såklart sugrörsdricka. När vi njutit av vår lilla picknick så stod ”smörgåskastning” på schemat. För pojkarna spelade det inte så stor roll om stenarna hoppade på vattenytan eller inte – huvudsaken var att det plaskade rejält. Ju större sten, desto rejälare plask.

Tänk så kul små pojkar kan ha genom att leka längs med ett vattenbryn. Och det kvittar hur mycket man säger åt dem att inte gå ut i vattnet så de blir blöta, för det slutar alltid med blöta strumpor, skor och fötter. För just det är ju mer lag än undantag. Fast just den här dagen spelade det egentligen inte så stor roll. Vädret för så varmt och skönt, ja nästan som en tidig vårdag.

Efter att ha kastat tillräckligt med stenar i vattnet så var det dags för det där trädet som Scott tyckte om att leka i.

Nicolaj som brukar vara som ett litet eko av Scott, gjorde exakt likadant nu också och härmade efter allting som Scott sa. De där små älskade busfröna alltså!!

Nog var det fantastiskt att vi fick uppleva en vårdag så här i slutet av oktober.

Dagens citat:

Man kan leva i ett litet hus men ha utsikt över en stor värld.

Och ju mindre hus man har, desto mindre att städa, och mer tid blir det kvar att njuta av naturen och med med barn och barnbarn.

Ha det fint.

Kram Annika

Nästan som en vårdag. Läs mer »

Kärleksfest i himlen och en rosa morgon.

4 kommentarer / Familj, Natur, Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading

Hej hej

Bubbliga och babbliga träffades vi igen på bryggan, jag och min vän. Det var som om ingen tid förflutit sedan vi satt där förra gången.

Och det var ju faktiskt inte så länge sedan vi träffades här förra gången, ändå hade vi så mycket att avhandla att tiden bara rann iväg.

Hemma väntade Stefan med hotellfrukost. Vi ”singlade slant” (fast med med träpinnar istället för mynt) om vilken vandringsstig vi skulle välja. Att hinna med alla promenadstråken skulle inte vara möjligt. Lotten föll på att vi skulle ta vägen förbi den lilla udden som kallas för ”Långevass” och sedan tillbaka på ridstigen.

Vi fick en så fin morgon och det smakade sedan gudomligt med brakfrukost när vi kom hem.

Bröllopsdag i himlen

Idag är det 63 år sedan mina föräldrar gifte sig och jag är övertygad om att i himlen är det stor fest idag. Att äta gott och fira saker, det var de så bra på, mina föräldrar. Grattis och skål för kärleken ♥

Jag har varit och tänt ett ljus på graven (något Kurt själv var oerhört noga med sedan han blev ensam) och har jag nu räknat rätt på timmarna så ska det brinna där fortfarande.

Dagens citat:

Älska varandra, men gör icke kärleken till en boja. Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.

Ha en fin måndag.

Kram Annika

Kärleksfest i himlen och en rosa morgon. Läs mer »

En sagolik höstmorgon.

6 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , / 1 minute of reading

Hej hej

Det blev ännu en sådan där vacker höstmorgon då jag var tacksam att jag krupit ur bingen innan gryningen.

Ovanför trädtopparna hängde månen, både rund och full, och lyste upp min väg ner till bryggan.

Morgonen var riktigt varm och vinden var alldeles ljummen mot mina bara ben efter badet. Det kändes smått overkligt när almanackan visade på mitten av oktober, medan den meteorologiska kalendern sa sommar.

Ovanför mitt huvud lyfte gässen upp mot den rosafärgade himlen för att flyga till  böndernas fält och äta sig mätta och feta inför vintern. Jag förstår att många av dem inte längre väljer att flytta söderut, när de kan stanna kvar här i paradiset.

Morgonen bjöd på vackra vyer och detaljer att föreviga. Lekande röda löv och skimrande glansiga svampar.

Hösten är inte bara vacker, nej den luktar gott också. Den tunga doften av höst är nog naturens bästa arom. Alltså den härliga lukten av jord och mylla, till skillnad från vårens parfym, som är lite mer i form av flytgödsel.

Inte alla höstmorgnar är så här extremt härliga som denna förstås…

Men alla morgnar har alltid något speciellt att bjuda på.

Dagens citat:

Det är mycket man inte måste.

Önskar alla en riktigt fin fredag.

Kram Annika

En sagolik höstmorgon. Läs mer »

Morgon vid Stenshuvud.

6 kommentarer / Hundar och katter, Natur, Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading

Hej.

Jag vaknade upp till en ganska blåsig morgon. Det var en östlig vind som gjorde att jag förstod att ett morgonbad vid bryggan inte skulle vara superskönt. Istället packade vi in oss i bilen och susade ner till Stenshuvud.

Solen var precis på väg upp över horisonten och de första glödande strålarna träffade Naturum när vi vandrade nerför backen mot havet.

Vågorna var vilda och busiga. Vi fick vika av ifrån trätrappan då det stod en skylt om att trallbräderna där var nymålade. Men strax var vi nere på stranden.

Hundarna blev totalt vilda av förtjusning. Dock var lilla Lykke helt omöjlig att fånga på bild. Hon är ju en riktig ”mammagris” och så fort jag försökte ta en bild av henne så kom hon sättande och satte sig tätt intill mig. Hon är då ingen lätt fotomodell när hon beter sig mest som ett plåster…

Min plan var att vandra längs med havet förbi Knäbäckshusens strand och ända fram till platsen där stranden tar slut. Dock hade man ännu inte gjort någon ny bro över Rörums norra å, så där fick vi vika av upp mot sommarbyn istället.

Ett tag funderade jag på att ta av mig skor och strumpor och bära hundarna över ån, men istället tänkte jag att det får bli en lärdom till nästa gång, att ta stövlar på mig istället.

Det var vackert genom nationalparken och vid sommarbyn också.

Vid Knäbäckshusens strand hade det kommit upp rejälare staket och skyltar som vädjade till besökarna att inte ta sig ner det hållet till stranden.

Det är allt bra trist att så många människor trotsat förbudet och förstört slänten ännu mer i sommar. Men sådär är det, alla har sina egna åsikter och tycker att de kan göra som de vill.

Jag kikade bara ner på den där saknade stranden, innan vi vände åter mot nationalparken igen.

Morgonen hade sakta övergått till att vara förmiddag och dagen bjöd på ovanligt höga temperaturer för sin årstid.

När vi kom åter till parkeringen vid Naturum träffade vi på den första levande människan den morgonen. Det är nog det bästa med hösten, man har hela härligheten nästan helt för sig själv.

Dagens citat:

Varje slut är en början. Varje början en fortsättning. Varje hinder en förutsättning. Och själva resan är alltid ett mål – gott nog.

Njut av din torsdag.

Kram Annika

Morgon vid Stenshuvud. Läs mer »

Som om skogen stod i brand.

5 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , / 1 minute of reading

Hejsan.

I takt med att hösten kryper på, så växer min lust att gå och bada lite mer för varje dag igen.

Ljuset kommer också senare och senare för varje dag, så det är riktigt mysigt att plocka fram brygglyktan igen från sitt lilla gömställe i skogen.

Vattnet höll fortfarande nästan tolv grader så det mesta som påminde om höstens framfart var skogens ändrade färg.

Det var brandgult i olika nyanser och när solen steg upp och träffade trädens blad så såg det nästan ut som om skogen stod i lågor.

Himlens moln var extra vackra, som stora fluffiga bomullstussar som speglades i den blanka vattenytan.

Hösten alltså, en så vacker årstid som förtjänar att njutas av.

Dagens citat:

Att vara sig själv är det vackraste en människa kan vara.

Njut av dagen.

Kram Annika

Som om skogen stod i brand. Läs mer »

Den onämnbare

4 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Dagen då vi besökte Christinehof och dess omgivningar, så passade jag också på att ta en skön eftermiddagsvandring i skogen bakom slottet. Även om jag känner väl till skogarna där, så har mycket förändrats genom åren. Jag valde att gå längs med en av lederna som fanns uppmärkt i ekoparken.

Mitt val föll på den blå leden. Vi strosade i behagligt tempo förbi den lilla åttakantiga byggnaden och den damm där vi en gång hade en räddningsaktion för ett par små kattungar. Pappa Kurt var inte så glad den där gången, och jag kunde nästan höra honom muttra irriterat inne i mitt huvud.

Närvaron av Kurt var plötsligt så väldigt påtaglig där jag gick ensam med mina hundar. Jag kunde inte låta bli att högt säga några ord riktade till honom.  Sekunden efteråt flög en stor, mörkgul citronfjäril runt mitt huvud och dansade flera varv framför mitt ansikte innan den sakta, sakta virvlade vidare iväg över den solbelyst gläntan där jag smått häpet stannat till.

Ja, man får tro precis vad man vill om detta, men efter alla fjärilar som dykt upp på märkliga sätt och ställen, så väljer jag att se det som små kärleksbevis från min far.

Med lätta steg vandrade jag vidare i skogen. I en annan glänta mötte vi ett vidunderligt, sällsamt väsen. Det var en gestalt på fyra meter som tyst vakade där i skogen.

Skulpturen är den ”Den onämnbare” av konstnären Peter Tillberg. Vet man inte om att den finns där, så kan den vid första anblicken nästan te sig en aning skräckinjagande. Jag och hundarna passade på att ta oss en liten vätskepaus vid jättens fötter.

Den blå rundan fortsatte en bra bit till, men jag sneddade genom den välkända terrängen, då tiden rusat och våra magar började knorra efter kvällsmat.

Strax var vi framme vid parkeringen igen. De sista solstrålarna lyste upp restaurang Kronhjorten så vackert och jag stängde av min parkeringsbiljett på telefonen, som man numera måste lösa när man besöker Christinehof.

Dagens citat:

Varje timme i livet är en färskvara som inte går att frysa ner och uppleva vid ett senare tillfälle. Ta vara på varje minut idag och njut av det lilla i stunden.

Njut av din dag.

Kram Annika

Den onämnbare Läs mer »

Barndomens paradis i höstskrud.

4 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading

Hej hej

Vackraste tiden att vara i Christinehof det är nog nu på hösten.

I förra veckan då det var så himla fint väder så passade jag på att åka dit med mina tre ivriga hundar.

Som alltid när jag kom till slottet så drogs mina steg mot den lilla stigen som jag vet leder ner till mitt barndomshem, Skoghem. Förr, när jag var liten, så var där en grusväg som gick från slottet hela vägen upp mot brandstationen. Men när vilthägnet byggdes så fick delar av den vägen växa igen och postmannen fick då köra ett annat håll istället. Numera är allt som finns kvar av grusvägen, den lilla upptrampade stig som leder förbi det stora tegelröda huset.

Det är en besynnerlig känsla att gå på den lilla stigen där mina små barnafötter sprungit så många gånger. Mycket är så uppväxt nu, medan annat är hårt gallrat. Fast den lilla brandstationen den är sig väldigt lik.

Jag passerade det vita huset där min bästa barndomsvän bodde. Dit jag gick då jag inte var mer än något år äldre än vad Scott är idag. Ja, herrejösses att mina föräldrar lät mig gå iväg så mycket på egen hand…. Jag vågar ju knappt låta Scott gå över grusvägen här hemma hos oss, om inte jag är med. Men det var andra tider då på 70-talet (men det är jag så glad för, eller hur käraste A♥)

Minnen poppade upp, det ena efter det andra, när jag gick där i den välkända allén. Mossen i ”Långe ettan” (alltså stora kohagen) var fylld med vatten, och jag mindes den där gången då vi ungar hämtade våra sovsäckar och gick dit en natt och la oss under bar himmel och sov under träden där.

I hagen framför Skoghem är där numera som en stor sjö. Den var bara som en pytteliten mosse när jag växte upp, men ändå envisades vi ungar med att åka skidskor där så fort det frös till is.

Skoghem låg där, inbäddad med sitt röda tak i lika röd höstskrud. Innan jag visste ordet av så var vi tillbaka inne vid slottets parkering igen.

Framför slottet hade även den vackra pelareken så sakta börjat skifta till höstfärg. Den där pelareken, som nu stått där i lite mer än ett år, till minne av den käre greven.

Dagens citat:

Man lever bara en gång? Nej, det är fel – man dör bara en gång. Lever gör du varje dag, om du bara tar chansen.

Ha en fantastisk dag.

Kram Annika

Barndomens paradis i höstskrud. Läs mer »

Partners in crime.

4 kommentarer / Boktips, Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hej hej

Klockan var ställd på ett tidigt alarm, och jag skuttade glatt upp ur sängen nästan innan klockan hann börja ringa. Jag skulle ju träffa världens bästa lekkamrat i skogen. Så med ryggsäcken laddad med förnödenheter lämnade jag huset som ett ivrigt barn.

Världens bästa badkompis och jag, äntligen satt vi där på bryggan, tillsammans igen. Vi badade, skrattade och njöt av allt vidunderligt som bara vi tillsammans kan ha uppmärksammat.

På vars en sida av bryggan sjönk vi ner i vattnet, en av oss räknade sekunder och den andra babblade på om allsköns saker. Vi pratade stundom i munnen på varandra, som om vi hade så mycket ett ta igen efter en lång sommaren.

Tiden rusade som alltid när vi båda sitter där på bryggan, och vi fick skynda oss för att att hinna med vår vandring. Upp över åsen gick vår promenad, och vi förundrades över att det på sina ställen nästan såg vårlik ut. Det är på något konstigt vis som om klockan går fortare när jag träffar min vän i skogen, kanske är det hela jordklotet som snurrar en aning fortare än vanligt, då vi ses.

Det blev en härlig morgon med världens bästa lekkamrat, badkompis och innerlig vän. Tack finaste T♥ för en spännande morgon som alltid!

Boktips

Jag har lyssnat på en bok som heter ”På osannolika skäl, älgmordet” av Hannes Dükler. Det är en bok som handlar om en man som blev beskylld för att ha mördat sin fru med en åkgräsklippare. Dock visade det sig till slut att kvinnan med största sannolikhet blivit dödad av en älg.

Att älgar kan bli väldigt aggressiva och gå till anfall fick min pappa Kurt bistert erfara då han gick på eftersök av en skadad älg en gång då jag var ung. Händelsen kunde ha slutat riktigt illa för honom, men min pappa klarade sig undan med några rejäla rivmärken och blessyrer. På komradion kom ett fråga från jaktledaren när de hörde att ett skott avlossades:

-fick du den, frågade jaktledaren, oroligt.

-nej, svarade Kurt, tvärtom …

Ja, han hade då humor nästan alltid, min pappa Kurt.

Dagens citat:

Vi är musik du och jag. Jag är ett slag i din takt, du är en ton i mitt ackord.

Om vi nu inte direkt skapar musik tillsammans, min kompis och jag, så är vi nog väldigt bra på att hålla låda, hon och jag.

Ha en fin lördag.

Kram Annika

Partners in crime. Läs mer »

Rulla till toppen