Tobisvik

Hejsan.

Vi tycker nog alla att tiden bara går fortare och fortare, och det är kanske som det ska vara. För mig tog nog den här månaden priset i snabbhet. Vi hade inte mer än hunnit tända första ljuset i adventsljusstaken förrän hela ”jul-härligheten” nästan var över…. nåja inte riktigt förstås …

Det känns nu som om det var jättelänge sedan som Andréa återvände till Kanada, och ändå är det inte mer än 11 dagar sedan vi vinkade hejdå till henne.

På mitt minneskort i kameran hittade jag bilderna från den där sista dagen hon var hemma.

Trots att vädret inte var det bästa så ville Andréa åka en tur till stranden innan det var dags att ta flyget över Atlanten igen. Vi enades om att åka till Simrishamn och strosa norrut längs med havet. Strax innan campingen fanns lite enkla träningsredskap som såklart skulle provas av systrarna.

Vinden pinade i våra ansikten och regnet hängde i luften. Fast vad gjorde det, i min ryggsäck fanns en termos med hett te och vi hade hela platsen för oss själva.

Stränderna längs med Österlen är alla så vackra, var och en på sitt vis, fast Tobisvik är alldeles speciell med sin karaktäristiska sand och vackra klippor.

Framme vid klipporna letade vi efter bästa platsen att dricka vårt te. I skydd för vinden hittade vi en perfekt plats där vi slog oss ner.

Med utsikt mot Pärlfiskarens hus och Tors gamla eka satt vi en god stund och löste livets gåtor tillsammans.

När teet var slut och kylan kröp in genom våra kläder  så var det dags att återvända mot bilen igen.

På vår väg mot Simrishamn häpnades vi över några buskar som blommade för fullt. Gula blommor som inte verkade bry sig ett dugg om vilken årstid det var.

Ja, även om tiden rusar fram i ”hundranittio”  nu, så känns det ganska långt till Juni månad då ”tösabiden” väntas hem igen. Kanske borde jag snegla på en Kanadaresa igen… kanske…

Dagens citat:

En gång föddes du. Oändligt värdefull. Enastående unik. Resten är detaljer.

God fortsättningen på julen och kram från mig, Annika