Hejsan.
Det skulle kunna bli en vacker gryning, det hade vi sett på prognosen, även om det vid niotiden väntades ett rejält regnområde. Men det kunde inte stoppa oss och vi skulle ändå vara hemma till dess. Vackra gryningar ska ju inte få gå till spillo. Alltså träffades vi i skogen i arla morgonstund, långt innan alla andra vaknat till liv.
När vi kom ner till bryggan så låg där en roddbåt ensam förtöjd i den lilla krok som vi brukar använda till vinterns säkerhetslina.
På andra sidan sjön finns det båtar till uthyrning. Dessa är enbart till för fiskare och för att använd dem krävs att man löser fiskekort, då de ju ägs av fiskeföreningen. Vi svor lite över ”nonchalanta människor” där vi satt med vårt varma te efter gryningsbadet och diskuterade livets viktigheter.
– ska vi inte ro tillbaka båten till andra sidan, kom jag plötsligt på…
Min vän var inte sen att nappa på mitt förslag. Såklart vi skulle, tyckte hon.
Skrattande som två skolflickor kom vi i båten utan missöden. Alltså, om man aldrig har rott en eka förut så är det minsann inte helt enkelt att ta sig fram, eller bak som det ju blir när man ror.
Vi blev dock en aning osäkra på båtens tillhörighet… Vi hade ju sett att där var ett stort läger uppe bakom åsen på Sjöröds lägerplats, och en liten misstanke smög sig på om att det kunde vara en båt som tillhörde dem. Vi må vara busiga, men några simpla båttjuvar ville vi ju inte vara. Vi beslöt oss för att ro tillbaka och lägga båten där vi hittat den, och ringa fiskeföreningens kontaktperson lite senare istället.
På tillbakavägen fick vi syn på ännu en övergiven båt som låg och guppade och vi insåg då att det faktiskt var fiskebåtar som lämnats vind för våg.
Skrattande la vi till vid bryggan igen efter vår lilla båttur. Det var en smula trixigt, men med gott samarbete och tungan rätt i mun, så fixade vi det utan missöden. Efter båtfärden tog vi vår vanliga vandring runt om i skogen.
En timme tidigare än utlovat började ett stilla regn faller över oss. Utan regnkläder blev vi våta som kråkor. Som tur var så var det milt och skönt så vi slapp att frysa. Vi passerade den ensamma båten och styrde kosan hem till Stefan och en väntande brakfrukost. Att komma hem till dukat bord den morgonen var alldeles extra mysigt.
Det blev en helt underbar början på en helt vanlig dag.
Det är tråkigt att människor inte kan lämna tillbaka båtarna som de lånar, men jag och Tina fick en extra rolig morgon, det måste jag ju erkänna.
Men då och då kikar mitt inre barn fram,
då och då är jag återigen den där lilla 5 åringen
som springer vilt runt och ingen kan få stopp på.
Varje stund är lika Magisk,
och även när jag är 50 år
så kommer jag ibland återigen bli
som den där 5 åringen.
Någonstans har jag läst att de lyckligaste människorna är de som har sitt barnasinne kvar. Jag är glad för att jag är så lättroad och en smula barnslig.
Dagens citat:
Vi slutar inte leka för att vi blir gamla. Vi blir gamla för att vi slutar leka.
Ha en fin dag.
Kram Annika
