Kvällsmat hos Mandelmanns

Hejsan.
Sommarens största matupplevelse fick jag nog den kvällen då vi var på kvällsmat hos Mandelmanns. Det där var kanske inte bara sommarens smakupplevelse, utan förmodligen mitt livs största matfest.
Om ni har varit på det moderna matstället Pinchos (de som serverar en massa smårätter i alla de former) så kan man säga att det var ungefär som där… med den skillnaden att på Djupadal behövde man då rent inte någon mobiltelefon för att få in sin mat till bordet. Maten kom Marie kilande med, nästan i högre hastighet än våra magar orkade med.
Bäst av allt var att allting som serverades var garanterat självproducerat och direkt från gården.
I god tid före klockan 19.00, parkerade jag och Stefan på Mandelmanns ”vindkraftsbacke”. Jag ville hinna ströva ett varv i trädgården före maten.
Stefan med sin krycka placerade jag på en lämplig plats, där han både hade uppsikt över trädgården, men samtidigt kunde njuta av alla de goa dofterna som strömmade ut från den öppna serveringsluckan.
Själv vandrade jag bort i den underbara trädgården som nästan tar andan av mig varje gång jag kommer dit.
Nej, TV-programmen har ännu inte lyckats göra den här trädgården riktig rättvisa, för här är så mycket vackrare i verkligheten.
Precis överallt växer och frodas det.
Allt ifrån grönsaker som går att äta, till fantastiska exotiska träd som nog mest är för sin skönhets skull.
Så var det dags för oss att sätta oss till bords.
Gustav och Marie började med att hälsa oss alla hjärtligt välkomna.
Gustav förklarade med ett stort leende att dasset var nystädat och att han under kvällen kom att avvika. Jag tror han skulle följa med fjällkorna upp vid ensamma trädet en stund… Och för en hårt arbetande självhushållare så kan han väl vara värd en ensam stund i stillhet. En bättre plats för en stunds vila finns nog inte i hela världen.
Marie började med att förbereda oss på att vi skulle komma att bli mätta. Mätta med åtta utropstecken efter sig.
Och det vill jag lova att vi blev.
För in kom hon dansande med alla möjliga delikatesser tillagade av allt som gården förmår.
Det var väl efter den femte förrätten ungefär, som jag la undan min kamera. Jag förstod att här gällde det att koncentrera sig på att äta och njuta istället.
I halvlek blev det en kort paus i ätandet. Då kunde de som behövde, passa på att pudra näsan på dasset. Hela sällskapet tog tillfället i akt att sträcka på benen och ta sig en nypa frisk luft i den sagolika Djupadalskvällen.
De tappra kockarna såg glada ut och den unga servitrisen passade på att ta sig ett välförtjänt glas vatten.
Marie själv tappade upp nytt friskt vatten på glasflaskor för att servera oss.
Dricksvattnet här på Djupadal är underbart gott, men kanske tycker jag det för att det smakar precis som vårt eget hemma i Gyllebo.
Efter ungefär 16 rätter av alla de slag, var det dags för efterrätterna. Inte en, utan minst tre olika. Och såklart kaffe!
Tillsist var Stefan så mätt och trött att han nästan smälte ihop med väggen där han satt.
Alltså!! Vilken smakupplevelse.
Tusen tack fantastiska Marie och Gustav Mandelmann för en underbar kväll.
Själv tänker jag inte äta så här mycket igen förrän möjligtvis till jul.
Dagens citat:
Hemma är där vattnet inte
smakar konstigt.
Ha en fin dag och kram.
Annika
Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *