djupadal – Gylleboannika

The grand finale hos Mandelmanns.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 8 oktober, 2019 / djupadal, mandelmanns gård, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det har varit härliga skördedagar i Mandelmanns fantastiska trädgård för någon vecka sedan.

Den där sista helgen på sommarn som man kan besöka Djupadal och Mandelmanns gård, så är det alltid lite extra festligt där. Ungefär som en sprakande slutspurt.

Som en liten trafikpolis stod Gustav själv i den leriga backen upp till parkeringen och dirigerade både slirande bilar och små vimsiga barnungar med ett vänligt glatt leende. Med öppna armar fångade han in små treåringar som höll på att springa ut i trafiken, och på sitt kärvänliga sätt klappade han dem sedan lite tafatt på huvudet och mumlade för sig själv ”ja du lille parvel”.

Intill parkeringen hade det rullande hönshuset nu fått flytta, och hönsen såg ut att trivas ypperligt där uppe i den soliga slänten.

Att det var skördefest och lite extra kalasstämning märktes tydligt på den färgstarka utsmyckningen överallt. Hela trädgården var pimpad med vackra pumpor. Till och med vid lilla dasset såg man att det var fest på gång.

Några lokala företag höll till i ett av växthusen med allehanda produkter. En liten gullig skördemarknad helt enkelt.

I ”tomatdjungelhuset” kunde man ana att säsongen började gå mot sitt slutet.

Men det såklart, än fanns mycket att skörda på den magnifika gården.

Även om de alltid är glada och vänliga där på Djupadal, så blir det nog skönt för dem, både djur och människor, med lite lugn och ro nu när hösten kommer.

Dagens citat:

Äkta kärlek hittar man inte, den bygger man.

Kram från mig.

Annika

En sommarkväll att minnas.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 7 februari, 2019 / djupadal, mandelmanns gård, Österlen / 2 minutes of reading

Hej

Jag har de senaste veckorna följt serien om Mandelmanns gård på TV. Den har påmint mig om hur fantastisk sommar vi fick uppleva i fjor. Alltså, så många goa minnen den gav oss.

Särskilt minns jag en kväll. En sensommarkväll på just Djupadal.

Jag och Stefan hade bokat plats för att äta kvällsmat på gården. Det var en vacker sensommarkväll och dofterna i trädgården var nästan berusande.

När jag tänker tillbaka på den där kvällen blir jag alldeles glad och lycklig.

Det blev en resa i smakernas värld, den där kvällen. Jag minns inte längre hur många olika rätter vi bjöds på. Likt en tapasrestaurang blev vi serverade rätt efter rätt. Alltihopa tillagat av vad som fanns på gården.

Vi var ett trettiotal gäster som hade fått möjligheten att njuta av allt det goda.

När man ätit så mycket och så länge, ja då var vi tvungna att pausa. En tur i den prunkande trädgården fick maten att sjunka och göra plats för mer.

Tid för att pudra näsan blev det också. Det lilla dasset var nystädat och fräscht, förkunnade Gustav, innan han fnissande drog sig tillbaka upp mot ensamma trädet.

Den här kvällen blev en av de kvällar som jag minns särskilt väl från sommaren 2018.

Jag beundrar dem verkligen, paret Mandelmann. All mat serverade Marie oss själv, ända till sena kvällen. Tillsammans med en ung tös, bar hon in tallrik efter tallrik fyllda med delikatesser. Nästa morgon skulle Marie upp före tuppen, för att ta emot ett filmteam. Avsnitt för TV skulle spelas in. De program som nu bjuder oss den härliga underhållningen på tisdagskvällarna.

Har ni något särskilt sommarminne från i fjor?

Dagens citat:

Vi ska dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

Vill ni se mera från den här ljuvliga kvällen så finns ett inlägg HÄR.

Ha det gott.

Annika

Dags för skördefest.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 6 oktober, 2018 / Allmänt, djupadal, mandelmanns gård, skördefest / 2 minutes of reading

Hejsan.

Förra helgen var det fest och jippo på hela Österlen. Äppelmarknaden i Kivik såklart. Men även på andra ställen passade man på att ställa till med lite extra festligheter när vårt kära Österlen var målet för mångas besök.

Jag tog min fina lilla faster med mig på skördefest hos Mandelmanns.

Att det var hög tid för skördefest på Djupadal, det kunde till och med jag se. Äppelspaljeén dignade av knallröda äpplen och det var ett under att den orkade hålla upp den stora tyngden. Kålhuvudena var groteskt stora och skulle nästan kunna användas som sådana där stora träningsbollar att sitta på. Pilatesbollar tror jag att de kallas för.

Höns och ankor såg feta och fina ut där de yrade omkring längst bort i trädgården. Det var bara den lilla helsvarta ankan som såg smal och smärt ut. Nästan tanig. Kanske var den mobbad och utstött och fick inte lika mycket mat. Fast nej – hos Mandelmanns blir ingen mobbad – det måste vara den helsvarta fjäderdräkten som blev som en synvilla. Ja, det vet ju vartenda fruntimmer, att svarta kläder är smickrande för en rund figur.

På skyltar står det att man inte får klämma och trycka på frukt och tomater. Men hur skulle man kunna låta bli … impulsivt sträckte vi fram händerna för att försiktigt känna ändå. Alltså, alla dessa ljuvliga tomater.

Ingenstans smakar tomaterna så gott som här.

Lite överallt stod lokala försäljare och sålde saker. Äppelmust, fårskinn, begagnade böcker … Ja, helt enkelt lite av varje.

När min lilla faster började se trött och kaffesugen ut, då körde jag hem för henne till Komstad igen. Och efter en stadig kopp starkt kaffe återvände jag hem till mitt Gyllebo. Där satt Stefan med sitt gips i solen och väntade på mig. Klumpfötter kan inte följa med på Österlens skördejippo så han blev nog glad av att se mig igen.

Fylld av lusten att själv skörda, tog jag rätt på de sista chilisarna från mina egna plantor.

Skördetiden är en ljuvlig tid. Färgsprakande, stark och vacker.

Dagens citat:

Acceptera hur det är,

släpp det som var och

ha en positiv förväntan

på det som kommer.

Ha det gott och njut. Här och nu!

Kram Annika

Kvällsmat hos Mandelmanns

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 26 augusti, 2018 / Allmänt, djupadal, mandelmanns gård, matmarathon / 3 minutes of reading

Hejsan.

Sommarens största matupplevelse fick jag nog den kvällen då vi var på kvällsmat hos Mandelmanns. Det där var kanske inte bara sommarens smakupplevelse, utan förmodligen mitt livs största matfest.

Om ni har varit på det moderna matstället Pinchos (de som serverar en massa smårätter i alla de former) så kan man säga att det var ungefär som där… med den skillnaden att på Djupadal behövde man då rent inte någon mobiltelefon för att få in sin mat till bordet. Maten kom Marie kilande med, nästan i högre hastighet än våra magar orkade med.

Bäst av allt var att allting som serverades var garanterat självproducerat och direkt från gården.

I god tid före klockan 19.00, parkerade jag och Stefan på Mandelmanns ”vindkraftsbacke”. Jag ville hinna ströva ett varv i trädgården före maten.

Stefan med sin krycka placerade jag på en lämplig plats, där han både hade uppsikt över trädgården, men samtidigt kunde njuta av alla de goa dofterna som strömmade ut från den öppna serveringsluckan.

Själv vandrade jag bort i den underbara trädgården som nästan tar andan av mig varje gång jag kommer dit.

Nej, TV-programmen har ännu inte lyckats göra den här trädgården riktig rättvisa, för här är så mycket vackrare i verkligheten.

Precis överallt växer och frodas det.

Allt ifrån grönsaker som går att äta, till fantastiska exotiska träd som nog mest är för sin skönhets skull.

Så var det dags för oss att sätta oss till bords.

Gustav och Marie började med att hälsa oss alla hjärtligt välkomna.

Gustav förklarade med ett stort leende att dasset var nystädat och att han under kvällen kom att avvika. Jag tror han skulle följa med fjällkorna upp vid ensamma trädet en stund… Och för en hårt arbetande självhushållare så kan han väl vara värd en ensam stund i stillhet. En bättre plats för en stunds vila finns nog inte i hela världen.

Marie började med att förbereda oss på att vi skulle komma att bli mätta. Mätta med åtta utropstecken efter sig.

Och det vill jag lova att vi blev.

För in kom hon dansande med alla möjliga delikatesser tillagade av allt som gården förmår.

Det var väl efter den femte förrätten ungefär, som jag la undan min kamera. Jag förstod att här gällde det att koncentrera sig på att äta och njuta istället.

I halvlek blev det en kort paus i ätandet. Då kunde de som behövde, passa på att pudra näsan på dasset. Hela sällskapet tog tillfället i akt att sträcka på benen och ta sig en nypa frisk luft i den sagolika Djupadalskvällen.