Familj – Sida 63 – Gylleboannika

En hälsning från Canada.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 27 februari, 2018 / Allmänt, canada, döttrar, skidsemester / 2 minutes of reading

Hejsan.

Ikväll tänkte jag visa hur mysigt mina döttrar har det i Canada.

Det är min mellandotter, Amanda, som åkt dit för att hälsa på sin syster, Andréa, och samtidigt passa på med lite skidsemester.

Då, när de planerade den här semestern så fick även jag erbjudande om att följa med. Någonting höll mig tillbaka … jag tackade nej och tyckte att jag kunde åka själv vid ett senare tillfälle. Himla tur var väl det. Hur skulle det se ut med en kutryggig käring i de skidbackarna … jag får lära ungarna att åka riktig slalom en annan gång … host, host …

Men såhär härligt har töserna det, och det gör mitt hjärta alldeles varmt!

Jag tycker inte att jag kan betecknas som någon hönsmamma. Det kan man inte vara när ungarna far och flyger som mina gör. Då måste man släppa kontrollen, och våga lita på att de klarar sig själv. Men en omtänksam mamma vill jag såklart vara, och lite smarta grejer hade jag skickat med … som handvärmare till exempel!

Glad att de kom till nytta.

Alla fotografier i detta inlägg är tagna av Amanda Henriksson, och lovligt lånade såklart.

Kvällens citat:

Många missar lyckan.

Inte på grund av att de inte finner den,

utan på grund av att de inte stannar och

njuter av den.

Ha en härlig kväll.

Kram från mig.

Annika

Dela gärna

En hälsning från Canada. Läs mer »

Ungarna som slapp hjälpa till.

2 kommentarer / Familj / Av Annika Olsson / 26 februari, 2018 / Allmänt, min familj, minnenas arkiv, Tillbakablick / 3 minutes of reading

Hejsan

Det är inte ofta jag tänker tillbaka på livet och jag ångrar heller nästan aldrig någonting.

Något jag definitivt inte ångrar, var att jag medvetet lät mina barn slippa det mesta av allt det tråkiga hushållsarbetet hemma hos oss …

Ja, jag vet – de flesta är av en helt annan åsikt om barn och tonåringars uppfostran. Det var jag också – ända tills jag var i en situation där jag inte hade hjärta att lägga ytterligare bördor på mina barns axlar.

När mina barn var små och vi levde i en vanlig kärnfamilj så var jag fast besluten om att lära mina tjejer att vi alla skulle hjälpas åt med hushållsarbetena. Alla skulle dra sitt strå till stacken. Jag gjorde små listor med arbetsuppgifter åt dem. För en liten peng fick de olika sysslor som de ansvarade för …

Men så ändrades allt. När mina flickor var mellan 6 och 13 år gick jag och deras pappa skilda vägar. Det betydde att jag bara fick halva tiden tillsammans med mina töser. Det medförde att allt blev betydligt jobbigare för dem, både praktiskt och känslomässigt såklart. De var i en situation som de inte själv hade valt eller kunde göra någonting åt.

Att det blev så här att de slapp undan marktjänsten, var inget jag medvetet tog något beslut om. Det fick helt enkelt bara bli på det viset.

Inte hade jag hjärta tjata på mina töser om bagateller som städning, tvätt och disk … Jag såg ju hur kämpigt de hade med att tvingas bo på två ställen, att hålla reda på alla saker, alla tider och att orka med sina egna tonårsliv med allt var det innebar. Deras gympakläder till exempel …. ”Ja vems jävla ansvar var det”… Såklart kände jag att det var mest mitt!

Att jag själv fick dra ett tungt lass det ska jag inte sticka under stolen med – det var en tuff period.

Jag kämpade på och fick ibland höra att jag skämde bort töserna och att de aldrig skulle lära sig …

Men jag såg framför mig hur mina döttrar åkte fram och tillbaka mellan sina boende med sina evinnerliga packningar och bara behövde städa… Vad skulle de vara för liv? Jag stod inte ut med att lägg ytterligare börda på deras axlar helt enkelt.

Såklart har mina töser lärt sig hjälpa till ändå. De kan både städa, diska och laga mat vid det här laget.

Idag kan jag inte önska mig några mer hjälpsamma och omtänksamma döttrar i hela världen. Med åren kom det där av sig själv, utan tjat och tvång.

Med facit i hand tycker jag att jag gjorde rätt. Jag valde att göra livet så enkelt för tjejerna som jag bara kunde, och på så vis har de lärt sig att göra detsamma för mig och sin familj.

Att leva med separerade föräldrar är inte något mina barn önskade sig och jag ansåg att det var min skyldighet att göra det så bra jag kunde för dem.

Jag tror att jag lyckades ganska bra – för idag har jag den mest sammansvetsade, härliga och underbaraste familj man bara kan önska sig.

Dagens citat.

Barn gör inte som vi säger.

Barn gör som vi gör.

Ha en fin dag, och lägg lite mindre tid på städning och lite mer tid på roligheter.

Jag tror att när vi når slutet av våra liv, så är det de roliga stunderna vi minns och uppskattar och inte våra välstädade hem.

… och spara tjatet tills det gäller något verkligt viktigt …

Kram Annika

Dela gärna

Ungarna som slapp hjälpa till. Läs mer »

Hur går det för sjön nu ….

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj, Natur / Av Annika Olsson / 23 februari, 2018 / Allmänt, döttrar, Gyllebosjön, storskarv / 2 minutes of reading

Hejsan.

I över en vecka har jag fått hålla mig hemma nu. Hundarna verkar förstå att det liksom inte går att vandra som vanligt nu när jag har så ont. De ligger tysta och bara tittar med stora, lite oroliga ögon på mig.

Jag tycker allt lite synd om dem, samtidigt som jag undra hur det går för sjön nu när inte vi kommer varje morgon och väcker upp allt och alla!?

På mitt minneskort hittade jag tre bilder från vår senaste runda. Det var den morgonen som var grådisig men ganska mild.

På sjön låg några storskarvar som vi skrämde iväg när vi kom smygande på stigen. De brukar egentligen mest hålla till vid havet, så för mig var det en ganska ovanlig syn den här morgonen.

Från Bali skickar Emmy oroliga sms till mig. Hon frågar hur jag har det med ryggjäveln …

Min fina älskade dotter. Likt en blodtörstig jakthund kan hon vittra sig till hur vi har det här hemma, långt innan jag skriver något om det på bloggen eller yppar det offentligt. Hon har som alltid koll!

Nu njuter hon av de sista dagarna på sin semester på Bali och är i full gång att söka nya arbeten någonstans i Australien.

All lycka min fina tös och tack för all omtanke ♥

Återigen är alla mina döttrar utanför Europas gränser. Två av systrarna Henriksson är på skidresa i Canada. Det är Amanda som hälsar på Andréa och samtidigt passar på med lite vintersport.

Åhhh, vad jag hoppas att de båda njuter. Själv skulle jag så gärna ha packat ner mig själv i en liten väska och varit med på ett hörna …

Ha det så bra älskade töser ♥

(gamla foto på mina juveler)

Jag hoppas ni alla får en härlig dag och gör något bra av just den här dagen med det som står till buds.

Dagens citat:

Om vinden inte för dig framåt,

använd årorna.

Kram på er.

Annika

Dela gärna

Hur går det för sjön nu …. Läs mer »

Inget flyt ….

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj, Hemma hos mig. / Av Annika Olsson / 22 februari, 2018 / Allmänt, avloppsproblem, bekymmer, torpargrund / 4 minutes of reading

-Älskling, du och jag har inte haft något flyt alls de senaste åren …

Ja, så sa min Stefan, när vi båda kvidandes landade i soffan för att fördriva tiden framför TV:n genom att titta på OS en dag i helgen med våra krämpor.

Det var de senaste fem, sex åren som han syftade på tror jag. De där åren då vi haft extra bekymmer med hälsan. Hans hjärtinfarkter, vaskulitsjukdomen och så den där ”näradödensaken” i somras, och nu bara fortsätter det med en fotskada och min trilskande rygg …

Men det jag tänkte skriva om idag är mer av materiell karaktär. Alltså saker som man faktiskt kan skratta åt … i alla fall sedan det är löst och fixat. För jag skrattade inte särskilt mycket när alltihop uppdagades …

Det var efter jul som jag tyckte att det började bli en konstig lukt i vårt hus. Ungefär som sopor. Jag blev mer och mer noga med att springa ut med soporna i tunnan. Men ändå fortsatte lukten. Ganska diffust, men ändå påtagligt. Jag letade igenom alla hundjackor ifall jag kunde ha glömt någon påse med färskt belöningsgodis, men icke. Jag vet ju egentligen att jag är noga med sånt. Jag försökte få Johnny till att söka, men han hittade inget som kunde vara någon ledtråd.

Jag städade, städade och städade. Ändå luktade det sopor i huset, ungefär som gamla matrester.

En dag fick jag ett sms från Stefan. Han hade hittat problemet. Det fanns under huset!

Jag ringde upp honom, och han hördes inte glad ….

Under halva huset har vi torpargrund.

Nu var det inte torpargrunden i sig själv som var problemet utan det som troligtvis hänt i somras när vi hade stopp i avloppet. Om det kan man läsa här.

När stoppet i avloppet var borta tog det liksom en smäll från slangen, och det måste ha varit då som avloppsrören vibrerade och smällde mitt av under huset.

Allt som jag spolat ut i vasken och från diskmaskinen har sedan den dagen för åtta månader sedan bara hamnat rakt ner under golvet i torpargrunden ….

Vi kunde båda hålla oss för skratt!

För att komma ner i grunden har vi en lucka i golvet under sängen. Jag började nästan gråta när vi på kvällen kikade ner där …

Synen var hemsk och stanken som spred sig var inte som hallontårta direkt.

På kvällen satt vi som förlamade och grubblade. Men nästa dag var det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i problemet.

Stefan hämtade hem den största borrmaskin han kunde hitta på lagret och gjorde ett stort hål i grunden. Väggen fick sig en smäll av grävmaskinen och en del av mina blommor fick stryka med, men det kunde inte hjälpas …

Så hyrde han en pump för att få bort allt avloppsvatten som stod där under huset.

Han kröp och drog. All den åldersbeständiga plasten som låg som skydd skulle bytas. Sedan pumpade vi bort lite vatten till.

Uppe i huset började det lukta friskt igen.

Så fick vi lite hjälp av några räddande änglar med att rulla ut ny fräsch åldersbeständig plast under huset.

Stefan hade snickrat ihop en lucka till hålet där i grunden och jag började grunna på hur jag skulle kunna göra en stenläggning där runt nedgången till luckan. Väggen får lagas, men det är en baggis ….

Ja, livet är inte alltid en dans på rosor. Var dag har nog av sina bekymmer.

Dagens citat

Jag är fast besluten att vara

glad och lycklig, vilken situation

jag än befinner mig i.

För jag har lärt mig av mina

erfarenhet att merparten av

vår lycka eller olycka beror på

vår inställning och inte på

omständigheterna.

Ja, det här var egentligen inget ämne jag tänkt ha här på min blogg. Men när man ser allting i backspegeln så känns det ganska ok ändå. Livet är inte perfekt hela tiden, och min blogg handlar ju om livet. Mitt liv.

Med en man som Stefan, så blir det mesta bra till slut och så har vi en hel del kul på vägen.

Tack Stiffe, för du är du, mannen med de ständiga lösningarna ♥

Ha en fin dag och kram från oss.

Team Annika & Stefan

Dela gärna

Inget flyt …. Läs mer »

Samuel 11 år och mys i valplådan.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 21 februari, 2018 / Allmänt, familjen hjälplös, födelsedagskalas, valpar / 2 minutes of reading

Hej på er.

Min helg har mest varit ryggläge, ont och smärta.

Men jag är så glad att jag ändå bet ihop och tog mig till den inplanerade födelsedagsfesten i Sjöbo.

Det är så bra med nära och kära … Trots att jag inte kunnat ta mig till affären och handlat den där presenten som jag tänkt att Samuel skulle få, så tog han emot mig med öppna armar. Lite snopet stack jag fram ett kuvert med ”bara” en peng…

Sedan fick jag syn på dem och sjönk tungt ner på golvet … för där i ”loppelådan” låg de sötaste små korvar jag någonsin sett…

… eller åtminstone sedan mina egna hundar var små tultande valpar.

Att åka bort utan så mycket som en liten enkel blomsterkvast till värdinnan, det bär mig helt emot.

Men det är så bra med familjen, för de förstår. Jag vet att min syster inte bryr sig om sånt där och det är skönt.

Hon blir mest glad av att träffas.

Den här helgen har jag inte kunnat gå upprätt, så att försöka gå i affärer har varit helt hopplöst.

Trots att jag tidigare lämnat återbud så tänkte jag att va fasen, jag kan ju lika bra åka bort och ha lite trevligt när jag ändå har så ont …

Så med lite kraftsamling och lite sats så tog jag mig hela vägen till Sjöbo, och till grisen och till valparna.

Åhhh vad jag önskar att jag varit rörlig och kunnat fånga de små tultande valparna lite bättre med min kamera.

Men lite bilder blev det ändå. Och visst är hon bedårande, den lilla Tova-Lisa.

Emellan allt valpmys blev jag bjuden på både smörgåstårta och vanlig tårta. Det blev en mysig eftermiddag och jag hoppas att Samuel själv kan köpa den där saken som jag velat ge honom.

Kram och ett stort grattis Samuel ♥

Dagens citat:

Jag skulle uppmuntra dig att

försöka själv.

För du kan mer än du tror.

Glöm aldrig det. Och om någon

säger att något är omöjligt

spetsa öronen. Det är då du

ska använda urkraften som

finns i ditt bröst. Du har

stordåd framför dig.

Tro inget annat.

Tusen tack för att en halvtrist helg blev en minnesvärd och kul helg. Tusen tack systeryster och alla pågar.

Hoppas ni alla får en fin och bra dag.

Kram Annika

Dela gärna

Samuel 11 år och mys i valplådan. Läs mer »

Vackra vyer och att umgås med fröken Henriksson

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av Annika Olsson / 15 februari, 2018 / Allmänt, dotteroch hundmys, Kiviks Esperöd, små stunder av lycka / 1 minute of reading

Hej hej

Nu när ljuset håller på att återvända så har jag haft chansen att njuta av lite underbara soluppgångar.

Att se det stora i det lilla, är nog en av hemligheterna till lyckan i livet.

Som här, en helt vanlig morgon i Gyllebo.

Eller som den dagen då vi svängde ner om mot Stenshuvud.

Himlen var lite dramatisk och marken var snötäckt, sådär så det knappt täckte grästuvorna. Havet var djupt mörkblått och såg väldigt kallt ut och gav mig lite dramatiska bilder.

Vid Kiviks Esperöd kändes vägen förrädiskt hal och det gällde att köra försiktigt.

Gården som ligger där i slutet av vägen såg lika vacker ut som alltid.

Nu skrev jag lite fel. Vägen slutar ju faktiskt inte där vid gården, utan den fortsätter i en 90 graders kurva och ringlar sedan ända ut mot Musteriet, Hällevik och Stenshuvuds norra parkering. Vackert är där.

Det bästa på senaste tiden, är att jag fått aningens mer tid med min mellandotter. Hon och lilla hunden Snowie har kommit hit ut till Gyllebo och vi har fått tillfälle att bara mysa och umgås. Vardagsmys som är så viktigt. Det gillar jag verkligen.

Dagens citat:

Gå inte dit stigen leder.

Gå istället där det inte

finns någon stig och lämna

ett spår efter dig.

Ha en härlig kväll

Kram Annika

Dela gärna

Vackra vyer och att umgås med fröken Henriksson Läs mer »

Dagens vårtecken.

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av Annika Olsson / 14 februari, 2018 / Alla hjärtans Dag, Allmänt, kärlek, min man / 1 minute of reading

Hej alla fina

Idag kom de tillbaka!!!

Tranorna återvände till Gyllebo idag. I morse när jag gick en sväng med hundarna så hörde jag deras underbara läte. I mina öron hördes det som om de sjöng: vi är här nu!! Så underbart.

Tranorna är ett av de vårtecken jag älskar allra mest.

Jag hoppas att ni gett någon nått lite extra idag. Lite extra kärlek.

För det är faktiskt det enda som vi kan styra. Vad vi själv ger. Om vi sedan får något tillbaka så är det ju ren bonus.

Det behöver inte alls vara något dyrt som man köper. En liten kärleksfull handling räcker långt.

Kanske något så enkelt som ett litet leende. Lite extra uppmärksamhet.

Jag har ju kommit på att kärleken till min Stefan går genom hans mage. Så han ska få något extra gott till kvällsmat.

Älskar dig Stiffe, piffe ♥

Och tack älskling för ett ljuvligt fång tulpaner och en chokladask i form av ett hjärta.

Kvällens citat:

En dag kommer du fråga mig

vad som är viktigast.

Mitt liv eller ditt?

Jag kommer att svara mitt,

och du kommer att gå iväg

utan att veta

att du är

mitt liv ….

Ha en fin Alla Hjärtans Dag

Kram från mig.

Annika

Dela gärna

Dagens vårtecken. Läs mer »

Årets första dopp i Östersjön.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 13 februari, 2018 / #Bil-Bengtsson, Allmänt, vinterbad, Ystads saltsjöbad / 2 minutes of reading

Hej på er.

Jajamensan, nu är det gjort!! Mitt utlovade vinterbad.

Det var när vi var på spa, jag och min dotter, som jag tog tillfället i akt.

Årets första dopp i havet.

Och faktiskt – jag gillade det!

-Galna fruntimmer, sa Stefan, då han fick höra om mitt tilltag.

-Min tuffa mamma, sa Amanda när jag kom upp från havet, fylld med frustande pigg energi.

Det här var inte bara en galen idé som jag fått för mig att göra.

Nej, jag har liksom känt att jag nog skulle gilla det här med att ta kalla bad på vintern.

Och det var ungefär som jag föreställt mig. Kallt såklart, men så himla skönt efteråt.

Det bästa hade nog varit att bara hoppa i längst ute från bryggan. Men jag vågade inte ta risken att få kramp i armar och ben och kanske behöva livräddas. Därför fick det bli en snabb rusch ut i från strandkanten.

Nu är det inte bara jag som är galen och tror att det här med vinterbad är nyttigt. Forskning visar att det faktiskt är bra.

Efteråt rusade energin runt i kroppen och det enda stället som jag kände mig något frusen på var mina fötter. Annars kändes det mest bara uppfriskande.

Det här kan jag absolut tänka mig göra om. Så friskt och härligt.

Dagens citat:

Om man vågar så är man

inte modig.

Mod är att göra något trots att

man inte vågar.

Ha en härlig dag och prova något nytt – det piggar alltid upp.

Kram Annika

Dela gärna

Årets första dopp i Östersjön. Läs mer »

Min fantastiska tös!

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 12 februari, 2018 / Allmänt, dotter, veterinär / 3 minutes of reading

Hejsan.

Ikväll måste jag skriva om min makalöst, fantastiska dotter.

Jag har tre underbara döttrar och de är precis lika älskade och fantastiska alla tre. Jag är på pricken lika stolt över dem allihop, och det vet de om såklart.

Men ikväll måste jag välja ut en av dem lite extra och skriva om.

Det är min äldsta dotter som idag fått det smått overkliga beskedet att hon kommit in på något som kallas för recidency. Det är en slags utbildning i USA, som man som veterinär kan ansöka till för att klättra på karriärstegen och bli specialist.

Andréa blev klar med sin veterinärutbildning den 3 juni 2016 och vill ni läsa om den dagen så finns ett inlägg på det här.

Hela tiden som Andréa studerat så har hon varit noga med att på lov och ledigheter resa världen runt för att samla på sig praktik och erfarenheter som hon skulle ha nytta av i framtiden, sa hon.

Hon har varit i Asien och tagit hand om gatuhundar, hon har steriliserat katter på Fidjiöarna, hon har varit på Irland och Australien och jobbat med får. Som mycket ung jobbade hon många somrar på Gärsnäs smågris med att kastrera kultingar. Hon har jobbat med kor på en lantbruksskola och en del på kastreringsbussen här i Skåne. Hon har jobbat med hästar på djursjukhuset i Helsingborg

När Andréa blev klar djurläkare sökte hon in till något som heter internship i Canada. Det är som en betald praktisk utbildning med extremt dåligt betalt och galet mycket arbete.

-Mamma, du ska inte vara orolig, det är inte troligt att jag får någon plats där i Canada ändå … där är så många som söker dit från hela världen … sa hon tröstande när jag såg ledsen ut över tanken på att hon skulle resa bort igen i ett helt år.

Såklart fick hon den osannolika platsen.

Just nu jobbar hon sitt andra år där i Canada. För ett tag sedan kapade hon min blogg och skrev lite om sitt liv där borta. Om det kan man läsa här.

Nu efter jul har hon varit i USA på lite olika ansökningsintervjuer och återigen upprepade hon samma mening ungefär …

-Mamma, oroa dig inte, det är nästan helt osannolikt att få en plats på ett recidency, det finns ju liksom bara några få platser i hela världen som alla de bästa slåss om.

För någon timme sedan fick jag ett kort meddelande på telefonen från Andréa där det bara stod:

Auburn, Alabama

Jag fattade direkt. Såklart hade hon fått platsen. Tre års fortsatt utbildning tills hon kan kalla sig emergency & critical care specialist. Då förmodligen den enda i hela Skandinavien!

Mina tårar rann nerför mina kinder när jag tänkte på hela den långa tiden som hon ska vara borta. Snabbt räknat blir det någon gång på hösten 2021 hon blir klar … men samtidigt är jag så oändligt glad och stolt.

Jag vet att Andréa hela tiden haft siktet inställt på att jobba med de ”stora pågarna” – de bästa veterinärerna.

Lilla enkla Andréa, med de medelmåttliga betygen på gymnasiet, utan någon ekonomiskt hjälp av rika föräldrar. Hon har bara haft sitt eget brinnande intresse som drivmedel och sin charmiga personlighet som fått alla att tycka om henne, både djuren och dess ägare.

Älskade Andréa!!! Du är så värd det här. Trots dina framgångar har du alltid stått med fötterna på jorden.

Lika sprallig, roliga och omtänksam mot vänner och familj. Vi är nog många som vill lyckönska dig idag.

Grattis och lycka till gumman.

Kvällens citat:

Om vi alla gjorde det vi är

kapabla att göra,

skulle vi slå oss själva

med häpnad.

Kram på er alla från en väldigt stolt mamma idag.

Annika

Dela gärna

Min fantastiska tös! Läs mer »

Underbara spadagar med Amanda

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 12 februari, 2018 / Allmänt, födelsedagspresent, njutfullt, Salt Creek, spabad, Ystads saltsjöbad / 2 minutes of reading

Hejsan.

Äntligen var det dags för mig och Amanda att åka på spa tillsammans.

Världens bästa spa naturligtvis. Ystads Saltsjöbad. Jag har varit där flera gånger och gillar det verkligen.

Det var födelsedagspresenten till min älskade dotter, och för mig blev det ren bonus eftersom jag också fick stor nytta av den. För det finns väl egentligen inget bättre än att göra sånt som skapar minnen tillsammans.

Vi började med lite shopping och en lätt lunch på stan.

Förkylningen hade fått sitt grepp om mig, fast jag nonchalerade det så gott det gick.

När vi checkat in så startade vi genast med en tvåtimmars behandling som heter Salt Creek. Så underbart härligt!! Proceduren består av en massa olika bad, lerinpackningar, turkiskt bad … Man hjälps åt att masserar varandra, man smörjer in sig i väldoftande oljor, man bastar och har fotbad tillsammans.

Amanda som har utbildning på sånt här, gjorde en särskild massage på mig, som skulle få fart på lymfkörtlarna. Hon sa med en lätt varning i rösten att nu kunde jag känna mig lite sjuk efteråt …

När den underbart härliga behandlingen var över tog vi en ”nyttodrink” uppe i den ljusa salen, innan det var dags för oss att fixa till oss inför kvällens middag.

Så väntade en trerättersmiddag på oss.

Vi gjorde oss lite fina. Jag kände att de där lymfkörtlarna nog hade kommit igång och rört runt rejält med min förkylning.

Vi åt en underbar middag. Jag tog torskrygg och Amanda satsade på en vild gris.

Nästa morgon ringde våra klockor tidigt. Det var dags för wakeup-yoga. Min förkylning satte stopp för mig, men Amanda fick njuta av ett härligt pass.

Det var en strålande morgon som var så vacker att vi nästan fick nypa oss armarna.

Vi njöt länge och väl av den fantastiska hotellfrukosten.

Sedan sparkade vi igång dagen på riktigt och gick ut i den kalla morgonen och satte oss i det varma sköna spaet. Vi njöt av den vackra soluppgången och av alla de glada barnskratten från dagiset intill.