Tillbakablick

Tack vare bloggen.

Hej hej
Tänk så fort man glömmer.
I alla fall gör jag det.
När någon frågar mig om jag minns hur vädret var i fjor, så har jag för det mesta helt glömt bort hur det var, och har inte den blekaste aning om varken nederbörd, temperaturer eller vindförhållande.
Kommer ni ihåg förra sommarens väder hemma hos er?
Tack vare min blogg och alla mina fotografier så kan jag på ett kick få en ganska snabb överblick över hur en viss årstid faktiskt har varit de senaste åren.
Fjorårets sommar till exempel.
 Jag minns hur lycklig Gustav Mandelmann såg ut de gång vi besökte hans gård. Jag hörde honom lovorda vädret och regnet som gjorde att hans grödor kunde växa och hans skörd skulle komma att bli rik.
För regnade gjorde det i fjor!! Och jag log i smyg åt alla fina turister som besökte Mandelmanns Gård iklädda vita tygskor … bra för skoproducenterna tänkte jag lite elakt….
 Det var förstås inte alla som var lika glada över regnet. Brösarps IF som hade sin loppis i hällande regn, var nog ganska ledsna över vädret i fjor.
Själv minns jag hur lätt det gick att dra upp ogräset i min rabatt. Jorden var mjuk av väta, men å andra sidan växte det så det knakade.
Det var sommaren då den gamla hederliga regnrocken var modern och det passade ju verkligen bra!
 Minns du vilket väder du hade förra sommaren?
I år har vi nog alla haft det soligt och torrt. Den här sommaren kommer vi säkerligen att minnas med eller utan en blogg.
Dagens citat:
Bara så högt som jag
sträcker mig kan jag växa.
Bara så långt som
jag söker kan jag nå.
Bara så djupt som jag
tittar kan jag se.
Bara så stort som
jag drömmer
kan jag bli.
Njut av livet oavsett väder. Våga drömma stort. Njut här och nu! Spara bara på glada minnen och glöm bort de tråkiga.
Kram Annika

Mitt februari 2018

Mitt februari började alldeles fantastiskt.
Det började med underbara upplevelser, en massa roliga planer och hissnade ögonblick i naturen.
Men sedan ”så spårade det” …. som min dotter Emmy nog hade uttryckt det hela …
Men tja .. det är sånt som händer. Jag fick möjlighet att för första gången i mitt liv följa ett OS på TV, och det var riktigt roligt måste jag säga.
Nu hälsa jag mars välkommen och ser med tillförsikt framemot en skön vårmånad.
Note myself: Ibland känns det som man halkat ner till repets ände och hänger kvar på en tråd.
Man måste då slå en knut längst ner, hänga kvar och aldrig ge upp.
Jag har gjort den där knuten nu – målet är tjejmilen 2018!
Löparstatistik: 23 kilometer (till det sa stopp den 13/2) Nya tag så fort kroppen tillåter.
Kram på er.
Annika

Ungarna som slapp hjälpa till.

Hejsan
Det är inte ofta jag tänker tillbaka på livet och jag ångrar heller nästan aldrig någonting.
Något jag definitivt inte ångrar, var att jag medvetet lät mina barn slippa det mesta av allt det tråkiga hushållsarbetet hemma hos oss …
Ja, jag vet – de flesta är av en helt annan åsikt om barn och tonåringars uppfostran. Det var jag också – ända tills jag var i en situation där jag inte hade hjärta att lägga ytterligare bördor på mina barns axlar.
När mina barn var små och vi levde i en vanlig kärnfamilj så var jag fast besluten om att lära mina tjejer att vi alla skulle hjälpas åt med hushållsarbetena. Alla skulle dra sitt strå till stacken. Jag gjorde små listor med arbetsuppgifter åt dem. För en liten peng fick de olika sysslor som de ansvarade för …
Men så ändrades allt. När mina flickor var mellan 6 och 13 år gick jag och deras pappa skilda vägar. Det betydde att jag bara fick halva tiden tillsammans med mina töser. Det medförde att allt blev betydligt jobbigare för dem, både praktiskt och känslomässigt såklart. De var i en situation som de inte själv hade valt eller kunde göra någonting åt.
Att det blev så här att de slapp undan marktjänsten, var inget jag medvetet tog något beslut om. Det fick helt enkelt bara bli på det viset.
Inte hade jag hjärta tjata på mina töser om bagateller som städning, tvätt och disk … Jag såg ju hur kämpigt de hade med att tvingas bo på två ställen, att hålla reda på alla saker, alla tider och att orka med sina egna tonårsliv med allt var det innebar. Deras gympakläder till exempel …. ”Ja vems jävla ansvar var det”… Såklart kände jag att det var mest mitt!
Att jag själv fick dra ett tungt lass det ska jag inte sticka under stolen med – det var en tuff period.
Jag kämpade på och fick ibland höra att jag skämde bort töserna och att de aldrig skulle lära sig …
Men jag såg framför mig hur mina döttrar åkte fram och tillbaka mellan sina boende med sina evinnerliga packningar och bara behövde städa… Vad skulle de vara för liv? Jag stod inte ut med att lägg ytterligare börda på deras axlar helt enkelt.
Såklart har mina töser lärt sig hjälpa till ändå. De kan både städa, diska och laga mat vid det här laget.
Idag kan jag inte önska mig några mer hjälpsamma och omtänksamma döttrar i hela världen. Med åren kom det där av sig själv, utan tjat och tvång.
Med facit i hand tycker jag att jag gjorde rätt. Jag valde att göra livet så enkelt för tjejerna som jag bara kunde, och på så vis har de lärt sig att göra detsamma för mig och sin familj.
Att leva med separerade föräldrar är inte något mina barn önskade sig och jag ansåg att det var min skyldighet att göra det så bra jag kunde för dem.
Jag tror att jag lyckades ganska bra – för idag har jag den mest sammansvetsade, härliga och underbaraste familj man bara kan önska sig.
Dagens citat.
Barn gör inte som vi säger.
Barn gör som vi gör.
Ha en fin dag, och lägg lite mindre tid på städning och lite mer tid på roligheter.
Jag tror att när vi når slutet av våra liv, så är det de roliga stunderna vi minns  och uppskattar och inte våra välstädade hem.
… och spara tjatet tills det gäller något verkligt viktigt …
Kram Annika
Scroll to Top