min familj

Här snackar man vinterbad.

Hejsan
Vi har nu hälsat mars månad välkommen. Underbart. Våren är kittlande nära nu.
Från Canada och mina döttrar får jag hälsningar och foto med jämna mellanrum. Jag älskar att få följa dem via internet och jag njuter trots att jag valde att stanna hemma den här gången.
Mitt diskbråck håller mig i sitt grepp och Stefan har sin teori om det hela klar för sig…. Alltihop beror på mitt vinterbad, och då får jag helt enkelt skylla mig själv. Inga sympatier här inte …
Några som också tagit sig ett vinterbad är döttrarna i Canada …
En första liten pytterunda har jag inte kunnat motstå att ta mig med mina hundar. Det var innan vädergudarna förvandlade vårt kära Österlen till ett snökaos förstås…
Det var en lycklig trio jag fick med mig i kopplet ut – det vill jag lova.
Alltså, det här var innan vintern stormade fram över Österlen.
I min grannes trädgård svämmar rabatten över att gula vintergäck.
Jag kunde bara inte låta bli att smyga in och ta några foto. Underbara vårtecken.
Nu när världen förvandlats till ett snölandskap så är det ganska skönt att veta att de finns där under det vita täcket – alla de gula små solarna.
För några dagar sedan pratade jag med min dotter i telefon. Hon hade blivit sjuk och tvingats stanna hemma från skidbacken en dag. Lilla stackars Amanda.
Därför var det extra kul när jag fick en hög med bilder från dem på deras äventyr… Amanda hade frisknat till, och de hade kört på en roadtrip ut till en frusen sjö. Sedan hade de fortsatt till ett ställe där de badade i hot springs. Hon avslutade med orden …. Heeeelt uuuuunderbart!! Och ja, visst syns det att det varit fantastiskt.
(alla bilder från Canada är tagna av min dotter Amanda Henriksson)
Den lilla dottern på Bali verkade också ha haft det heeeelt uuuunderbart …. fast på ett heeeelt annat vis….
Ha det bra min lilla ”Emmy Memsis” och ta hand om dig nu när ni är tillbaka i Australien. Lycka till med att hitta nytt jobb.
 (bilden från Bali kommer från min dotter Emmys kamera)
Till er min döttrar:
Njut av livet – det är ni själva som skapat förutsättningarna för att göra allt det ni nu gör!!
Och det gör mig så lycklig att se att ni har det bra.
Mamma ♥
Dagens citat:
Gå så långt ditt öga når.
När du kommit dit
har du möjlighet att se längre.
Ha en fin kväll och var rädda om er i trafiken.
Kram Annika
 (med en bild tagen strax före snön föll)

Ungarna som slapp hjälpa till.

Hejsan
Det är inte ofta jag tänker tillbaka på livet och jag ångrar heller nästan aldrig någonting.
Något jag definitivt inte ångrar, var att jag medvetet lät mina barn slippa det mesta av allt det tråkiga hushållsarbetet hemma hos oss …
Ja, jag vet – de flesta är av en helt annan åsikt om barn och tonåringars uppfostran. Det var jag också – ända tills jag var i en situation där jag inte hade hjärta att lägga ytterligare bördor på mina barns axlar.
När mina barn var små och vi levde i en vanlig kärnfamilj så var jag fast besluten om att lära mina tjejer att vi alla skulle hjälpas åt med hushållsarbetena. Alla skulle dra sitt strå till stacken. Jag gjorde små listor med arbetsuppgifter åt dem. För en liten peng fick de olika sysslor som de ansvarade för …
Men så ändrades allt. När mina flickor var mellan 6 och 13 år gick jag och deras pappa skilda vägar. Det betydde att jag bara fick halva tiden tillsammans med mina töser. Det medförde att allt blev betydligt jobbigare för dem, både praktiskt och känslomässigt såklart. De var i en situation som de inte själv hade valt eller kunde göra någonting åt.
Att det blev så här att de slapp undan marktjänsten, var inget jag medvetet tog något beslut om. Det fick helt enkelt bara bli på det viset.
Inte hade jag hjärta tjata på mina töser om bagateller som städning, tvätt och disk … Jag såg ju hur kämpigt de hade med att tvingas bo på två ställen, att hålla reda på alla saker, alla tider och att orka med sina egna tonårsliv med allt var det innebar. Deras gympakläder till exempel …. ”Ja vems jävla ansvar var det”… Såklart kände jag att det var mest mitt!
Att jag själv fick dra ett tungt lass det ska jag inte sticka under stolen med – det var en tuff period.
Jag kämpade på och fick ibland höra att jag skämde bort töserna och att de aldrig skulle lära sig …
Men jag såg framför mig hur mina döttrar åkte fram och tillbaka mellan sina boende med sina evinnerliga packningar och bara behövde städa… Vad skulle de vara för liv? Jag stod inte ut med att lägg ytterligare börda på deras axlar helt enkelt.
Såklart har mina töser lärt sig hjälpa till ändå. De kan både städa, diska och laga mat vid det här laget.
Idag kan jag inte önska mig några mer hjälpsamma och omtänksamma döttrar i hela världen. Med åren kom det där av sig själv, utan tjat och tvång.
Med facit i hand tycker jag att jag gjorde rätt. Jag valde att göra livet så enkelt för tjejerna som jag bara kunde, och på så vis har de lärt sig att göra detsamma för mig och sin familj.
Att leva med separerade föräldrar är inte något mina barn önskade sig och jag ansåg att det var min skyldighet att göra det så bra jag kunde för dem.
Jag tror att jag lyckades ganska bra – för idag har jag den mest sammansvetsade, härliga och underbaraste familj man bara kan önska sig.
Dagens citat.
Barn gör inte som vi säger.
Barn gör som vi gör.
Ha en fin dag, och lägg lite mindre tid på städning och lite mer tid på roligheter.
Jag tror att när vi når slutet av våra liv, så är det de roliga stunderna vi minns  och uppskattar och inte våra välstädade hem.
… och spara tjatet tills det gäller något verkligt viktigt …
Kram Annika

Jag och min blogg

Hejsan
I snart tre år har jag haft min blogg och skrivet minst ett inlägg om dagen.
Det är en blogg som har spretat och inte riktigt passat in i någon klar kategori. Den ena dagen har jag skrivet om naturen och vädret, för att nästa dag skriva om vad vi ätit och hur våra husdjur mår. En tredje dag har jag skrivet om byggprojekt och renoveringar …
Kort och gott – jag har skrivet om mitt liv.

Då när jag startade upp min blogg hade jag egentligen bara ett enda syfte.

Det var att skriva och lägga ut bilder från min vardag, så mina tjejer och min familj skulle få en plats att samlas kring, en plats att få lite ”hemmakänsla” på. Att de aldrig skulle glömma var de hade sina rötter.
Mina döttrar har älskat att resa och särskilt min äldsta dotter, Andréa, har rest världen runt allt sedan hon gick ut gymnasiet.
För deras och familjens skull har jag försökt skapa en ”hemmaplats” på nätet. En liten plats där de kunnat följa varandra och vad som händer här hemma i Gyllebo och på Österlen. Vardagliga saker som man inte ringer och berättar. Saker som kräver bilder. Som att följa årstidernas skiftningar. Små enkla ting som skapar en känsla bara.
En plats på nätet där vi har kunnat  förenas i samma minnen och upplevelser, fast vi varit spridda över hela jordklotet.
Själv älskar jag naturen och är mycket ute med min kamera. Naturligtvis har det blivit en hel del naturbilder från mitt älskade Österlen. Såklart har det alltid funnits en baktanke när jag skrivit ett inlägg …
-tjejer, glöm nu aldrig hur vacker er lilla ”barndomsplätt” är ….
Men jag har själv också älskat att skriva och skapa små blogginlägg. Såklart har det givit mig själv en glädje och lite tillfredställelse till min skaparlust.
Ofta bara rinner orden fram ur fingrarna och jag tänker inte så mycket på tema, inriktning och målgrupp. Det bara blir. Inlägg efter inlägg.
Kanske har Stefan rätt. Kanske bor det en liten författare i mig … kanske är bloggen början till något annat ….
Ibland har jag skrivet om mat och om vad vi ätit här hemma. Banala saker, men jag vet att mina döttrar gillar både bakning och matlagning.
Asså, det spelar ingen roll om de varit borta två veckor eller ett helt år – det är alltid skafferiet som inspekteras först när de återvänder hem!
Såklart vet jag som mamma, att då måste jag ju blogga om det också, för att behålla deras intresse.
En viktig del i vårt liv är, och har alltid varit våra husdjur. Såklart har det blivit en massa bilder och inlägg om dem.
För inte alltför länge sedan nämnde min yngsta dotter Emmy att hon längtade så väldigt efter våra djur. Det gjorde mig varm i hjärtat.
Jag har egentligen inte själv läst någon blogg förut, men för ett halvår sedan hittade jag ett par bloggar som jag nu med glädje följer. För mig är det viktigt att det finns foto med på personen som skriver. Ett inlägg blir så mycket intressantare med ett ansikte bakom texten. Det där tänker jag alltid på när jag själv skriver. Jag försöker skriva inläggen som jag själv vill läsa.
Därför har det alltid funnits någon bra eller obra ”selfie” med på mina inlägg.
Så är det ju faktiskt så att den säkraste person att lägga ut på internet är ju sig själv … man kan ju inte klaga och anmäla sig själv  – hur ful och dum man än ser ut på bild….
Jag har väl egentligen tänkt att när vi alla i familjen åter är samlade i samma land igen, då kan jag nog sluta med det här skrivandet och bloggandet…
Men som många nog läst så väntar ytterligare 3 år i USA på min äldsta dotter (om det kan man läsa här.)
Det får nog bli så att jag fortsätter ett bra tag till, med inlägg på allt det som kommer i min väg. Mitt liv!
Ett mål jag haft alltsedan jag startade, har varit att min blogg ska andas glädje och lycka. Såklart kommer bekymmer och svårigheter även i min väg. Jag försöker alltid att se på det med en stor portion humor.
Jag vill att min blogg ska kännas positiv, för det är sådan jag själv är i grund och botten.
Jag vill förmedla en skön känsla till den som läser.
Till just dig!
Varmt välkomna hit till min blogg, vem som än känner för det.
Dagens tänkvärda:
Man kan inte
älska alla,
och det behöver
man inte heller.
Men att behandla
alla med respekt,
är något vi alla
borde ta som
en god vana.
 Ha en skön dag och kram.
Annika

Om stort och smått, och det som ligger mig nära.

Gokväll på er.
Jag kikar in i kväll igen med ett litet inlägg.
Ett inlägg om det som ligger mig närmast om hjärtat.
Min blogg började med fem trogna följare och har den senaste tiden ökat lite. Jag är så glad för det och ni är alla hjärtligt välkomna hit.
Plattformen i min blogg är naturen, men även vårt hem och vår trädgård.
Jag skriver om stort och smått som finns i mitt liv, och det kommer jag fortsätta med. Lite sådär halvrörigt …
Såklart handlar det också ofta om de personer som står mig närmst i livet – våra tjejer, Stefan och husdjuren. Familjen.
Och såklart skriver jag ibland om byggprojekt. Oftast mest om våra egna renoveringar, men ibland också från kunders då det finns möjlighet, utan att jag klampar in i det privata hemmet för mycket.
Ibland skriver jag lite om mat också. Vi älskar mat, men jag gillar bäst att laga vanlig gammaldags husmanskost. Lite tråkigt i mångas ögon kanske.
Jag tänker att om några generationer är all sådan kokkonst bortglömd och försvunnen. Min egen mamma var kokerska och gjorde den godast husmanskost man kan tänka sig. Men för den skull var hon aldrig rädd för att prova nya saker, vilket hon alltid klarade galant. Så gott allting blev. Hon är min förebild i köket.
Men ofta väljer jag naturen och utevistelse framför förklädet och spisen. Då får det helt enkelt bli slarvigt bredda mackor till kvällsmat!
Funkar hur bra som helst.
Allt sedan den 1 juni har Stefan varit sjukskriven. Det började ju väldigt allvarligt med 2,5 vecka på sjukhuset i Lund.
Nu är han lite bättre och kan jobba några timmar om dagen. Ännu finns oklarheter och krämpor kvar och ofta åker vi till Lund för prover och kontroller.
Där på njurenheten finns en underbar liten monter att beskåda. En massa figurer gjorda av äpplen, som visar hur teamwork fungerar. Jag kan stå där i evigheter och titta på den.
Ute i vida världen håller två av min döttrar ju till.
Emmy är med sin bästis Matilda i Australien för andra året.
För tillfället jobbar och sliter de för fullt.
Och jag blir så glad så glad, så fort det kommer något livstecken därifrån.
Som den gången min blogg blev kapad … inlägget hittar ni här.
Andréa jobbar som veterinär i Canada. Där bor hon tillsammans med en irländare som har ett nakenmarsvin som husdjur. Han har ett konstigt namn som jag håller på att vricka tungan av att uttala.
Hon har nyss tagit kanadensiskt körkort, så nu imponerar hon på den söte irländaren, genom att visa hur det går till att göra handbromsvändningar … Du milde tid, det är tur att mammor inte vet allt här i världen.
Fast igår åkte hon till USA förstås … Hon har några dagars ledigt, och då skulle hon åka och söka nytt jobb för att kunna klättra högre på karriärsstegen …
Lycka till mitt hjärta ♥
Så har jag lilla goa Amanda såklart.
Hon ska snart åka på semester med fästman och svärföräldrar. De tänker kidnappa henne över jul och nyår och föra henne ända bort till Thailand. Varmt och gott kommer de att få det i alla fall – långt där borta i Asien.
Men innan dess ska vi träffas och mysa riktigt tillsammans.
Ja, det var lite om min blogg och om vad jag egentligen svamlar om härinne.
Och alltid avslutar jag med ett foto på mig själv. Det är för att ni ska få en bild av vem det är ni har ”lyssnat” på i ett helt långt inlägg
Ikväll ska jag iväg och träna lite nosework med en av min hundar. Det ska bli jättekul.
Ha en skön kväll.
Gillar ni att kika in här får ni gärna trycka på lilla hjärtat här under.
Tack och haj!
Kram Annika
Scroll to Top