Österlen

Hej hej.

Det är något vackert med nakna, kala träd nu på vinterhalvåret.

Som svart siluetter i morgonljuset.

Träden som står på rad ute på udden som vi kallar ”Munkagången”, de är så vackra i sin kala skepnad.

När jag kom vandrande på sjöstigen så vaknade gässen upp och flaxade sömndrucket iväg över vattenytan. Hals över huvud lyfte de sedan med ett klagande läte upp i skyn.

Just den här morgonen var så otroligt vacker.

På eftermiddagen hälsade mitt lilla barnbarn på hos mig i Gyllebo. Efter några jobbiga dagar med urinvägsinfektion så var det så härligt att se honom glad igen. Visst skär det i hjärtat när små barn är sjuka. När de tvingas ta medicin som smakar ”äckelpäckel”, ja det är inte alls särskilt kul. Men nu var allt så mycket bättre igen. Han tog så duktigt sin hemska medicin och efteråt applåderade vi allihopa.

Dagens citat:

Vem som helst kan få dig glad genom att göra något speciellt. Men bara någon speciell kan få dig glad utan att göra något.

Den lille killen Scott får mig alltid på gott humör. Och nu när han är på bättringsväg igen är jag såklart alldeles extra glad. För att kissa taggtråd är ju plågsamt värre.

Kram på er från mig.

Annika

Hejsan.

Julen närmar sig med stormsteg, och jag har de flesta julklapparna färdiga redan.

Inte för att vi i min familj köper presenter i så stora mängder precis. Men någon liten klapp till vart och ett av barnen och det lilla barnbarnet, det vill jag såklart alltid ge.

Men som alltid har jag ett visst dilemma – julklappen till Andréa i USA. Min fina dotter som jag inte kunnat träffa på så länge.

Kanske är det någon av mina trogna läsare som minns det där året, då jag försökte skicka ett paket med trosor till henne i USA. Det paketet returnerades gång på gång till mig, och till slut gav jag upp.

Nu när jag inte har kunnat träffa henne på ett helt långt år, och inte vet när vi kommer kunna ses igen, då är jag beredd att ta en chans. En chans som är en viss risk.

Ett av de vackra smycken från GULDVIVA, som jag visade här på bloggen i förra veckan, det ska bli hennes.  Jag ska chansa att skicka det till henne, med risken att det kan försvinna i posthanteringen. (mitt inlägg om smyckena hittar ni HÄR.)

Jag tänker chansa! Jag har smugglat med det lilla silversmycket i ett av alla de brev jag skriver till henne. Ni vet, jag skickar ju ett brev varje vecka och ska göra det ända fram tills hon blir klar med sin utbildning. Någon gång i september blir hon äntligen klar och till dess skriver jag ett brev i veckan.

Min lilla djurläkare långt där borta i Alabama. Min fina Andréa, hon som brinner lika mycket för djur och natur som jag själv gör. Vad passar bättre åt henne än ett smycke med en liten vacker silvermussla.

Dagens citat:

Det är de små sakerna som gör oss lyckliga. Det räcker med ett oväntat meddelande, ett telefonsamtal, en kram, ett leende, en smekning … Inget mer.

Nu håller jag tummarna för att hennes julklapp hittar över Atlanten och kommer fram lagom till jul. Jag lovar att berätta för er när hon fått den.

Ha det bra och kram från mig.

Annika