Jag tar en chans.

Hejsan.

Julen närmar sig med stormsteg, och jag har de flesta julklapparna färdiga redan.

Inte för att vi i min familj köper presenter i så stora mängder precis. Men någon liten klapp till vart och ett av barnen och det lilla barnbarnet, det vill jag såklart alltid ge.

Men som alltid har jag ett visst dilemma – julklappen till Andréa i USA. Min fina dotter som jag inte kunnat träffa på så länge.

Kanske är det någon av mina trogna läsare som minns det där året, då jag försökte skicka ett paket med trosor till henne i USA. Det paketet returnerades gång på gång till mig, och till slut gav jag upp.

Nu när jag inte har kunnat träffa henne på ett helt långt år, och inte vet när vi kommer kunna ses igen, då är jag beredd att ta en chans. En chans som är en viss risk.

Ett av de vackra smycken från GULDVIVA, som jag visade här på bloggen i förra veckan, det ska bli hennes.  Jag ska chansa att skicka det till henne, med risken att det kan försvinna i posthanteringen. (mitt inlägg om smyckena hittar ni HÄR.)

Jag tänker chansa! Jag har smugglat med det lilla silversmycket i ett av alla de brev jag skriver till henne. Ni vet, jag skickar ju ett brev varje vecka och ska göra det ända fram tills hon blir klar med sin utbildning. Någon gång i september blir hon äntligen klar och till dess skriver jag ett brev i veckan.

Min lilla djurläkare långt där borta i Alabama. Min fina Andréa, hon som brinner lika mycket för djur och natur som jag själv gör. Vad passar bättre åt henne än ett smycke med en liten vacker silvermussla.

Dagens citat:

Det är de små sakerna som gör oss lyckliga. Det räcker med ett oväntat meddelande, ett telefonsamtal, en kram, ett leende, en smekning … Inget mer.

Nu håller jag tummarna för att hennes julklapp hittar över Atlanten och kommer fram lagom till jul. Jag lovar att berätta för er när hon fått den.

Ha det bra och kram från mig.

Annika