Hejsan.
För mig finns det nog ingen annan plats här på Österlen som väcker upp så mycket känslor i mitt bröst som just den här platsen. Kära gamla Alunbruket.
Om jag likt en saga kunde väcka upp någonting från en Törnrosasömn med en enkel kyss, ja då skulle jag ägna en hel dag åt att gå runt här och dela ut kyssar.
En och annan kyss är det nog mer än jag som fått på den här gamla dansbanan genom åren. Med musik från Streaplers och senare Lasse Stefanz, har jag och många med mig, flängt runt i vild pingst- och midsommaryra på just den här platsen.
Att det är många fler österleningar än jag själv som har minnen härifrån, det vet jag med största säkerhet.
Ännu kan jag känna pirret jag hade i magen när jag slank förbi de välkända ”gubbarna” i inträdet med ett leende. Aldrig att jag tänkte betala en krona för att komma in, för så var principen för mitt ”ungdomsjag”. Och jag tror nog att de visste, att jag visste var jag annars skulle gå… Jag minns hur jag nästan blev en aning svettig av förväntan i min vita blus och de trendigt höga jeansen. En förväntan på en festkväll som är ungdomen förunnad.
.
Jag kan ännu komma ihåg hur skorna såg ut efter en festkväll här i kära gamla Karen. Ingen förnuftig människa tog vita nya finskor när man skulle hit. I alla fall inte om man hade tänkt sig att använda de där skorna någon mer gång.
Ja tänk om man kunnat väcka upp den här platsen. Bara sådär litegrann. En gång om året åtminstone…
Jag tror att Alunbruket hade mått bra av skrattande människor, en och annan riktig bondfylla och en plats för folk att skapa härliga minnen. En plats där ungdomar kunde träffas, dansa och flirta. På riktigt. Allt det där som livet faktiskt handlar om. För inte skapar vi väl så särskilt många minnen när vi hänger över sociala medier nuförtiden. Där skapas mest hat tycker jag.
Kära fina gamla Alunbruk, en plats som bär på så många minnen. Såklart en massa minnen som inte är fullt lika rosenröda som mina egna. Minnen från en annan tidsålder då här var en av Sveriges mest betydande industrier någon gång på 1700-talet.
Hur som helst, så förtjänar platsen att fortsätta skapa minnen tycker jag.
Dagens citat:
Saker tar slut. Människor förändras. Och vet du vad? Livet går vidare.
Nej, Alunbruket blir aldrig som det har varit. Men det borde kunna bli något annat än en slumrande Törnrosafestplats.
Ha en fin lördag.
Kram Annika
Ja du Annika, där har jag varit och dansat, haft en av mina allra värsta upplevelser. Kanske inte något man skryter om precis, men det var en våldtäkt faktiskt. Jag var 15 år hade firat en kompis 20 års dag och fått lite mycket innanför västen. (får skylla mig själv syndromet) Det skulle någon utnyttja såklart. Jag skämdes så för att berätta så det har varit en djup hemlighet i alla dessa år. När jag ser dina bilder så mår jag riktigt dåligt även om jag förstår att man kan ha kul där också. Just den kvällen så var Burken där med ”Hej babberiba” du vet. Tiden läker alla sår men jag önskar att den jäveln skulle fått ett straff. Dessutom satt hans kompis bredvid och gjorde ingenting. Kraaaam Pia
Åhhh men så fruktansvärt Pia. Tänk, när jag skrev inlägget så fanns en tanke om att det nog inte vara alla som bara hade roliga minnen från Alunbruket. Jag har ju bott och levt där i närheten, så för mig är det så mycket mer än festerna där …. Nej, nej, nej …. det där var inte ditt fel och du ska INTE få skylla dig själv. Den pågen skulle definitivt fått ett straff och den fega ynkrygg till kompis också. En stor skam på dem båda!!!! En stor varm kram till dig.