barndom

Att minnas ett slott och en sagolik barndom.

Hejsan
I veckan har jag haft ett alldeles särskilt möte. Ett möte med min barndomsvän. Min första kompis som jag spenderade massor av tid tillsammans med när jag var barn. Min granne och min vän Annelie.
Det var när de efterlyste personer som hade minnen ifrån Christinehofs slott, som jag tog mig i kragen och tog kontakt med min barndomsvän.
På det där slottet och i dess omgivningar har vi tillbringat hela vår barndom och en stor del av vår uppväxt.
Sådär långt ute i skogen hände det inte så värst mycket spännande saker, så vi fick helt enkelt se till att skapa lite action på egen hand. Och med ett helt slott som lekplats, fanns det massor att hitta på bara man hade fantasi. Och fantasi det hade vi i överflöd, så en massa bus och galenskaper hände genom åren. Förmodligen till många vuxnas förskräckelse.
På de senaste trettio åren har Annelie och jag bara setts en enda gång, och det var som hastigast på en marknad.
Nu hade vi bestäm träff för att hinna prata lite i lugn och ro, innan det var dags för oss att bli filmade med våra minnen på slottet.
På en välkänd plats för oss båda, sågs vi den här soliga dagen.
Och hon var sig precis lik. Lilla fina Annelie.
Efter en liten kaffetår tog vi en promenad runt Alunbruket. Vi vandrade på de vägar och stigar som för oss var så välkända. Stigar där vi som barn farit fram i vild fart sååå många gånger.
Att träffa en bardomskamrat efter snart trettio år är bara så fantastiskt.
Det finns så mycket som finns gömt i minnet och i hjärtat. Så mycket som vi med små skratt hjälptes åt att påminna varandra om.
Tiden sprang så fort och snart var det dags för oss att köra den korta sträckan in till slottet. Den korta vägen då vi passerade båda våra två barndomshem.
En väg som är så väldigt vacker. Allén in till Christinehofs slott.
Väl inne på slottet var det dags för filminspelning. Det där hade vi förträngt lite grann. Att ensam sitta och prata i en halvtimme om saker som man mindes från slottet, var egentligen inget vi var sugna på, men vi är tuffa och gjorde det ändå.
Först ut var jag. Och så här bakefter minns jag knappt vad jag pratade om.
De där filmerna och dokumentationerna kommer att ställas samman och visas nästa år på ett vernissage på slottet.
Det blev väl som det blev, och jag pratade om hyss och bus som vi hittat på genom åren.
När det sedan var Annelies tur att filmas, så passade jag på att smyga runt och kika lite på vårt välkända gamla slott.
Efteråt fick vi välja något att äta. Såklart hade de glass som hette Pipers glass. Och såklart hade även greve Piper själv kommit för att berätta om sina minnen. För är det någon som bör ha minnen av slottet så är det ju såklart Calle Piper.
När jag och Annelie sakta vandrade mot parkeringen tänkte jag för mig själv att Calle Piper må vara den lagfarne ägaren till det här slottet, men i hjärtat är det vårt slott, mitt och Annelies. Vårt älskade Christinehof.
Tack min fina barndomsvän. Tack fina goa Annelie för att du tog dig tid att träffas och göra det här tillsammans med mig.
Vi ses snart igen.
Dagens citat:
En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker
om dig.
Att man går skilda vägar händer många goda vänner. Livet kommer liksom emellan och det kommer saker i vägen. Men det finns inget som är så underbart som att ses igen. Att ta det där steget och verkligen träffas. Så underbart och härligt.
Ha en fin dag och kram
Annika

Vi besökte Christinehof och Skoghem,

Hejsan.
En dag i förra veckan passade jag och min dotter Andréa på att besöka gamla välkända trakter.
Vi körde en liten runda till Christinehof och slottet där. Det var typ tusen år sedan min dotter var där.
Gamla, älskade slott!
 
 
På förmiddagen bakades det chokladbollar så det slog härliga till. Det blev sådana där rysligt nyttiga bollar, ni vet …. sådana där som när man tar första tuggan så blir man först väldigt snopen och sedan lite, lite besviken. De är alltså inte fyllda med en massa smör och socker, utan innehåller bara nyttigheter och ger en massa energi.
 
 
Så gav vi oss iväg på en liten tur.
Andréa som har ganska många minnen från sin barndom då hon blev passad av mormor och morfar på Christinehof, ville såklart gärna besöka kära gamla Skoghem.
Sagt och gjort, dit styrde vi vår kosa först.
 
Vi knackade på för att presentera oss såklart.
Tyvärr var ingen hemma där den här dagen, så vi gick bara en kort liten sväng runt det välkända huset, innan vi for vidare.
Mitt älskade Skoghem. Mitt bardomshem!!
 
 
 
Små små saker som var så välbekanta. Små, små saker som bara ett barn kan lägga märke till.
Allt det där såg jag igen den här dagen.
Visst är det något särskilt att komma tillbaka till ställen där man växt upp?
 
Fast då jag var barn fanns det inga krokodiler i den lilla bäcken förstås.
Fyllda med minnen körde vi vidare.
 
När jag var barn så kunde jag inte flyga … men jag var en hejjare på att klättra i träd.
Här är ett foto från mitt kära gamla Skoghem på 70-talet. På trappan sitter min lillasyster Görel med vår hund Otie.
Då behövde man minsann inga drönare …
 
 
Sedan tog jag och Andréa oss en tur in till slottet.
Numera är slottet vackert gyllengult. När jag var liten så var Christinehofs slott målat i en babyrosa färg.
I ärlighetens namn är det betydligt vackrare som det är nu.
 
Vi tog en sväng upp på översta våningen, där det var någon slags konstutställning.
Mest tittade vi på själva slottet och dess omgivning.
 
Den lilla flygeln där restaurang Kronhjorten fanns när jag var ung.
Där jag sommarjobbade några slitsamma somrar med att servera färsbiffar som var döpta till ”skogvaktare” …
Ingen vet säkert vad de egentligen innehöll. Men goda var de.
 
För mig är det där slottet något alldeles speciellt.
Såklart skrev vi i gästboken.
Andréa provade en gammal schäslong, och när jag knäppte bilderna på henne gick mina tankar till hennes favoritfilm Titanic och den vackra Rose. Minst lika bedårande tycker jag allt att min Andréa faktiskt är.
 
Vi tittade på gamla illustrationer av slottet, innan vi tackade för oss och gav oss mot Gyllebo igen.
 
 
Visst är det vackrare med ett guldslott … men i mitt minne kommer slottet nog alltid att vara som en rosa dröm …
 
… och det fanns till och med en tid då det fanns två rosa slott där. Ett stort och ett litet.
En bild från sent 70-tal med min bästa barndomsvän Annelie.
 
Annelie, det där slottet är egentligen ditt och mitt … bara vårt ♥
 
 
Och med Andréas chokladbollar i tanken kommer här
Chokladens gyllene regler
  1. Om du får choklad på fingrarna, så äter du den för långsamt.
  2. Choklad med apelsin, jordgubbar eller hallon räknas som frukt.
  3. Ät en choklad före varje måltid. Det tar bort de värsta hungerskänslorna.
  4. Konserveringsmedlen som ingår i choklad, hjälper dig att konservera ditt ungdomliga yttre.
  5. ”Anonyma chokoladmissbrukare” existerar inte eftersom ingen vill sluta äta choklad.
  6. Sätt ”äta choklad” överst på alla ”att göra listor”. På så sätt finns det alltid åtminstone en punkt som blir avbockad.

Tack för ni hälsade på, och ha en fin dag.

Kram Annika

 

 

 

 

 
 
Scroll to Top