gamla vänner

Att minnas ett slott och en sagolik barndom.

Hejsan
I veckan har jag haft ett alldeles särskilt möte. Ett möte med min barndomsvän. Min första kompis som jag spenderade massor av tid tillsammans med när jag var barn. Min granne och min vän Annelie.
Det var när de efterlyste personer som hade minnen ifrån Christinehofs slott, som jag tog mig i kragen och tog kontakt med min barndomsvän.
På det där slottet och i dess omgivningar har vi tillbringat hela vår barndom och en stor del av vår uppväxt.
Sådär långt ute i skogen hände det inte så värst mycket spännande saker, så vi fick helt enkelt se till att skapa lite action på egen hand. Och med ett helt slott som lekplats, fanns det massor att hitta på bara man hade fantasi. Och fantasi det hade vi i överflöd, så en massa bus och galenskaper hände genom åren. Förmodligen till många vuxnas förskräckelse.
På de senaste trettio åren har Annelie och jag bara setts en enda gång, och det var som hastigast på en marknad.
Nu hade vi bestäm träff för att hinna prata lite i lugn och ro, innan det var dags för oss att bli filmade med våra minnen på slottet.
På en välkänd plats för oss båda, sågs vi den här soliga dagen.
Och hon var sig precis lik. Lilla fina Annelie.
Efter en liten kaffetår tog vi en promenad runt Alunbruket. Vi vandrade på de vägar och stigar som för oss var så välkända. Stigar där vi som barn farit fram i vild fart sååå många gånger.
Att träffa en bardomskamrat efter snart trettio år är bara så fantastiskt.
Det finns så mycket som finns gömt i minnet och i hjärtat. Så mycket som vi med små skratt hjälptes åt att påminna varandra om.
Tiden sprang så fort och snart var det dags för oss att köra den korta sträckan in till slottet. Den korta vägen då vi passerade båda våra två barndomshem.
En väg som är så väldigt vacker. Allén in till Christinehofs slott.
Väl inne på slottet var det dags för filminspelning. Det där hade vi förträngt lite grann. Att ensam sitta och prata i en halvtimme om saker som man mindes från slottet, var egentligen inget vi var sugna på, men vi är tuffa och gjorde det ändå.
Först ut var jag. Och så här bakefter minns jag knappt vad jag pratade om.
De där filmerna och dokumentationerna kommer att ställas samman och visas nästa år på ett vernissage på slottet.
Det blev väl som det blev, och jag pratade om hyss och bus som vi hittat på genom åren.
När det sedan var Annelies tur att filmas, så passade jag på att smyga runt och kika lite på vårt välkända gamla slott.
Efteråt fick vi välja något att äta. Såklart hade de glass som hette Pipers glass. Och såklart hade även greve Piper själv kommit för att berätta om sina minnen. För är det någon som bör ha minnen av slottet så är det ju såklart Calle Piper.
När jag och Annelie sakta vandrade mot parkeringen tänkte jag för mig själv att Calle Piper må vara den lagfarne ägaren till det här slottet, men i hjärtat är det vårt slott, mitt och Annelies. Vårt älskade Christinehof.
Tack min fina barndomsvän. Tack fina goa Annelie för att du tog dig tid att träffas och göra det här tillsammans med mig.
Vi ses snart igen.
Dagens citat:
En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker
om dig.
Att man går skilda vägar händer många goda vänner. Livet kommer liksom emellan och det kommer saker i vägen. Men det finns inget som är så underbart som att ses igen. Att ta det där steget och verkligen träffas. Så underbart och härligt.
Ha en fin dag och kram
Annika

Ullaredsvännerna.

Hejsan.
I nästan 25 år har jag rest till Ullared med ett underbart gäng ”töser” … ja, för unga töser var vi då när vi startade vår tradition och för första gången begav oss till det gula varuhuset i Halland.
Då var våra barn små, någon unge låg i magen och någon annan var knappt påtänkt …
Då handlade vi små sparkdräkter, kräklappar, billiga bävernylonoveraller och tvättlappar i gul skumgummi.
Sedan dess har vi åkt till Gekås två gånger om året. Varenda år. De där resorna har blivit som kära utflykter med underbara vänner, som vi alla fyra ser fram emot väldigt mycket. Våra inköp har förstås ändrats i takt med att åren gått … numera består våra varukorgar mest av saker till oss själv, våra hem och en och annan pinal till våra äkta män, såsom kalsonger och arbetstrumpor.
Men mest pengar lägger vi nog på det intresse som ligger oss alla så varmt om hjärtat – våra hundar!
En för alla, alla för en
Den här gången var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle kunna följa med för min onda rygg. Att åka bil fungerar bra med ryggen, men att kunna gå så mycket …
Efter ett långt telefonsamtal, enades vi om att vi skulle göra ett försöka. Om vi så bara skulle köra dit upp och äta våra sillamackor på pakeringen och sedan köra hem igen – så skulle vi dit!
Så jag steg upp i ottan, staplade ut i bilen och begav mig mot vår mötesplats Wittskövle.
Med förkylning och krämpor lite till mans var vi ett lite mer tystlåtet och dämpat gäng än vanligt.
Men vi hade turen med oss, och varuhuset var nästan tomt på besökare den här dagen, och det passade oss perfekt.
Sillamackorna smakade ljuvligt som alltid och det blev en helt ok dag, trots allt.
Tack vare att kundvagnarna är gigantiskt stora och höga där på Ullared så kunde jag använda den lite grann som smygrullator och med täta vilopauser så höll jag likt en krigare ut hela dagen.
Tack mina fina Ullaredsvänner ♥
Med tanke på min ena Ullaredsvän, Ingrid,  som nästan konstant nös och snorade den här dagen tycker jag att följande lilla citat kan passa …
Dagens citat:
Antingen är det kärlek
eller influensan …
symptomen är typ samma ….
Nu ska jag ta på mig en av mina vårliga skjorter från Gekås och njuta av dagen.
Jag önskar er alla en härlig dag.
Kram Annika
                                                                                                                                                                                                                           

Det är på ”hungar å ungar” man kan se att tiden går.

Hejsan.
Dagar läggs till dagar och vi tänker inte så mycket på det där, förrän något gör att man inser att en massa år har passerat, liksom genom ett trollslag. Känner ni igen det?
Det var precis ett sånt trollslag som drabbade mig när jag fick träffa en kär gammal vän i veckan.
Vår tyska vän, hunden Lilly.
 
Första gången jag träffade Lilly var för 11 år sedan. Det var en het sommardag.  Lilly kommer från Tyskland och hennes husse och matte hyrde huset sidan om vårt. Vår egen hund Leo och Lilly hade hela dagen sneglat på varandra genom staketet. På kvällen var det VM i fotboll. Sverige mot Tyskland. Till Stefans stora förargelse förlorade Sverige och han höll på att reta ihjäl sig. Arg som ett bi blev han …
… den där kvällen slutade dock i alla vänskaplighet. Vi lärde känna Lilly och hennes familj och det blev en fantastisk kväll och våra hundar lekte som de bästa vänner och struntade så totalt i all annan fotboll än sin egen vältuggade boll.
 
Så här såg det ut, då för 11 år sedan …
 
 
I veckan mötte jag så Lilly igen. Hon hade blivit en gammal trött dam i en mer lättskött frisyr.
Hennes matte och husse hade möjligtvis några fler gråa hår, men det var på Lilly jag mest la märke till tiden som passerat. 
 
I veckan har vi hunnit med lite hundträning också såklart.
Valpträning för lilla Lykke, hos bästa Jenny i Gladsax.
Förbudsträning var kvällens tema … inget bra tema tyckte Lykke …
 
Lite noseworkträning för Molly och Johnny här hemma. Såklart fick minstingen Lykke vara med för att titta på, eftersom hon är galet rädd för alla konstig saker som inte brukar finnas i vår trädgård. Det där kallas  ”spökålder” och hos oss finns väldigt mycket spöken just nu.
 
 
Rackartyg är hon dock riktigt bra på, vår lilla Lykke.
Tillslut tröttnar Johnny och tar saken i egna händer …
 
 
Dagens citat:
 
Att åldras är som att bestiga berg.
Man blir lite andfådd men man får en mycket
bättre utsikt.
 
Det där med att åldras och att bli äldre har aldrig varit något problem för mig. Jag har aldrig haft några ålderskriser, inte vad jag själv märkt i alla fall. Jag tycker alltid att jag befinner mig i den absolut bästa åldern man kan vara i.
Lite förvånad kan jag kanske bli över de små, fina rynkor som jag ibland får syn på när jag speglar mig. Fast det blir ju så, särskilt om man skrattar mycket så ansiktet liksom skrynklas ihop i tid och otid.
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
Scroll to Top