Hejsan.
Vi har övernattat i det mysigaste lilla vindskyddet på hela Österlen. Det där som ligger så undanskymt och fint uppe vid Verkasjön.
Det var jag och min dotter Amanda som packade ner lite övernattningssaker och en rejäl kass ved i bilen och gav oss iväg. Lille Scott var också med såklart, och för honom blev det hans allra första lilla minihajk.
Amanda hade tagit med sig ingredienser till att göra pinnbröd med kanelbullesmak. Sugna som vi var, så kunde vi inte vänta tills vi hade perfekt glöd. Sådär är det ju alltid när man är hungrig och ska tillaga något över öppen eld.
Det finns inget mysigare än att göra upp eld i skogen och grilla något. Precis allting smakar toppen då och så luktar det så himla gott.
Senare på kvällen fick vi gäster. Det var Stefan och hundarna som kom på besök. Med sig hade han en kanna kaffe som smakade gudomligt då.
Scott visade ”moffar Ginko” allt spännande vi hade hittat där ute i skogen. Sniglarna, grodan och allra värsta – någon hade skrivet och ritat på väggarna och det är ju ”ajabaja” det!
Mörkret sänkte sig och Stefan avböjde vårt erbjudande om att sova över. Han sa gonatt och körde hemåt istället.
Lagom tills Scott hade fått sin kvällsvälling och somnat, och lagom tills jag och Amanda skulle krypa ner i våra sovsäckar, då kom regnet. Så mysigt! Jag la på några stora rejäla vedklabbar på elden och sedan låg vi bara där och njöt ända tills klockan blev över midnatt.
Att sova ute, så här i skogen, det är att verkligen känna livet i sig. Jag älskar det. Och när dagen åter började gry så vaknade jag till fåglarnas morgonsång. Då kröp jag tyst ur min sovsäck och tassade iväg för att inte väcka Scott och Amanda.
Nere vid Verkasjön var allt så tyst och stilla. Jag njöt i fulla drag av att se dagen gry. Något morgondopp tar man sig dock inte i den här sjön, för då riskera man att få blodiglar på sig, huhhh…
Dagens citat:
En dag vaknar du upp och inser att det inte finns mer tid att göra det du alltid velat göra. Gör det idag!
Spara inte för mycket roligt, för att göra det sen…. det där ”sen” kommer kanske aldrig.
Tack Amanda och Scott för ni vill hänga med på mina miniäventyr♥
Ha det gott, kram från mig, Annika