Familj – Sida 66 – Gylleboannika

Min Stefan is back ♥

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 20 oktober, 2017 / Allmänt, min man, råddjur, smålandsjakt / 2 minutes of reading

Hej hej

Efter att ha varit i Småland och jagat älg i en hel vecka så kom han så äntligen hem till mig igen.

Min goe Stefan.

Det var två trötta, glada och ganska skitiga älgjägare som anlände för att lasta ur och packa om här hemma i Gyllebo.

I Stefans blick kunde jag se lite mer liv och ett lite friskare uttryck. Även om han såklart såg trött ut, så var det mer en frisk trötthet.

Frisk luft gör susen mot allt!

För Stefan blev det ingen älg den här gången. I jaktlaget sköts förstås ett par älgar och Stefan själv fällde två rådjur, som jaktledaren såklart sagt var ok efter en viss tid.

För den uppmärksamme så lägger ni kanske märke till något i bakgrunden på mitt foto här ovanför…

Grabbarna blev väl mottagna när de kom hem till Gyllebo kan man säga…

Gäckade av de tre Gylleborådjuren virrade de båda jägarna bara på sina huvud.

Själv tror jag minsann att de har ett sjätte sinne, de där djuren!

Och jag kommer nog aldrig att sluta heja på den obeväpnade sidan av leken …

Men som köttätare är jag för jakt och har inga problem med att det skjuts söta rådjur och älgar egentligen.

… ja, det är knepigt det där med förnuft och känslor ….

Nåväl, det var härligt att ha maken hemma igen. Och i ärlighetens namn började jag faktiskt tröttna på alla de foto han skickade till mig därifrån Småland. Ett foto från varje jaktpass han satt på.

En bild från varje jakttorn med bössan i nederkant av fotot…

Även om jag älskar naturbilder, så började de liksom att kännas lite tråkiga.

Även om det har varit ganska skönt att få rå sig själv en hel vecka , så var det förstås väldigt härligt att få hem honom.

För hur det än är så tycker jag bäst om att ha honom här hemma.

Någon att prata med, även om han oftast inte lyssnar.

Någon att laga mat till, för mat det tycker han om!

Någon att älska helt enkelt!

Och någon som tycker lite om mig också.

Min älskade Stefan.

Och såklart blev alla pälsbollar också överförtjusta över att ha sin ”soffkompis” tillbaka.

Johnny blev såklart också glad!

Dagens citat:

-Det finns ingen nyckel

till ett lyckligare liv …

-Det kanske inte är låst …

Nej, det är inte låst! Jag tror att vi alla kan välja att fokusera på de saker i livet som är bra. För det finns alltid något som faktiskt är bra.

I allas liv.

Vi kan alla välja lyckan.

Gör det. Välj lycka!

Ha en lycklig dag.

Kram Annika

Dela gärna

Min Stefan is back ♥ Läs mer »

Tredje tösen drar ut i världen …

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 18 oktober, 2017 / Allmänt, Avsked, familjen Gyllebo, pomeranian / 3 minutes of reading

Hej hej

I förra veckan var det dags för mig att ta ännu ett avsked. Det var min mellandotter Amanda som var redo för 3 veckors semester.

Åhhh vad jag unnar henne den här ledigheten. Hela sommaren har hon jobbat och slitet istället för att ta ut sin semester.

Såklart var det var med glädje jag tackade ja till förfrågan om att vara hundvakt. En hund mer eller mindre liksom ….

Först gick deras färd till Tyskland, där Amandas svåger, Joel Eriksson, körde en finaltävling i formel 3. Han gjorde en grym helg med en första plats på prispallen.

Totalt slutade han som silverpristagare i hela formel 3:s europamästerskap.

Ett stort grattis Joel.

För er som vill läsa mer om Joel Eriksson och hans formelracing, så hittar ni hans sida här.

(bilder nedan är tagna av Mattias Persson. Han är tidernas bäste motorsportfotograf och reporter, och så tycker jag framförallt att han är den gulligaste av dem alla!!)

Amanda och Snowie kom hit en kväll förra veckan.

Jag bjöd på enkel kvällsmat, bestående av ostgratinerade smörgåsar och tomatsallad.

Sen var det dags för avskedet. Hejdå och goodbye.

Det stor pusskalaset utbröt på mitt köksgolv. Det finns nog ingen liten hund som är så bra på just pussar, som Amandas lilla ”Snö”.

För en kort stund var jag den ensammaste mamman i hela vida världen. Ja, det tyckte jag i typ två minuter innan verkligheten kallade på mig igen. Och med verkligheten menar jag de fyra hundar som såklart kräver sin passning. Och jag älskar det!

Att passa ytterligare en liten hund på 2 kilo är inte särskilt betungande. Inte mer än det ansvar det såklart medför att se efter någon annans dyrgrip.

Särskilt när min man varit på älgjakt i Småland, så har det varit mysigt med alla de tre små hundarna liggande tätt intill mig i sängen.

Ja det vill säga ända tills jag insåg att det var mer än hundar jag hade i sängen ….

Johnny var oskyldig eftersom han alltid föredrar att tillbringa natten i sin egen säng i tvättstugan.

Nu brukar de små hundarna inte få särskilt mycket fästingar och såklart behandlas de alla i förbyggande syfte.

De i familjen som drar till sig mest av det blodsugande spindeldjuret är jag själv, katterna och hunden Johnny. De av oss som vistas mest i skog och mark alltså.

Nu vill jag önska Amanda och Jimmy en underbar resa till Karibien.

Jag hoppas ni får njuta av sol och bad och får rå om varandra riktigt mycket ♥

-Kanske får ni tillbaka er lilla hund till julhysterin drar igång …

Dagens citat:

Jag ÄLSKAR de

människor som säger

till en:

”hör av dig när du kommer

fram, så jag vet att du är

välbehållen.”

Ha en fin dag alla människor där ute,

och var rädda om er alla mina små töser runt om i världen – skriv när ni är framme som vanligt!.

Kram Annika

Dela gärna

Tredje tösen drar ut i världen … Läs mer »

11 månader kvar.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 13 oktober, 2017 / Allmänt, älskade ungar, Australien, canada, spindlar / 3 minutes of reading

Hejsan.

Tror ni på skrock? För i så fall kan ni gå och lägga er igen. Dra täcket över huvudet, knipa igen ögonen, hålla andan och bara försöka överleva. Det är nämligen fredagen den 13:e idag!!

Jag tror inte särskilt mycket på sånt där, så jag tänker leva på för fullt, så som jag brukar göra. En dag som alla andra bara.

Jag tänker inte så mycket på om det springer en svart katt över vägen. Den är väl bara på väg till andra sidan helt enkelt.

Om det finns något skrock om spindlar, det vet jag inte. Men jag brukar alltid se väldigt mycket spindlar nu på hösten. En del är ganska fina tycker jag.

Jag har en blomma som snart sjunger på sista versen i trädgården nu. Den är lite lik en blandning av en fjäril och en spindel tycker jag.

Emmy i Australien.

Tänk, nu har det redan gått en hel månad sedan de åkte, Emmy och Matilda.

Av bilderna jag sett verkar de hitta på en massa roliga saker. Nu senast var de på Fraser Island, vilket är världens största sandö med de farligaste djuren som finns i hela vår värld… ormar, spindlar, skorpioner, dingos, hajar …

Grymt avundsjuk är jag såklart!

-Tack för jag får låna lite bilder Emmy, och var rädd om er små töser. ♥

Visst blir man sugen på att resa ut en sväng i världen när man får se sådana här foto?

Andréa I Saskatoon, Canada.

Från Andréa har jag också fått lite uppdatering. Det är nu två veckor sedan hon for.

Hon jobbar på universitetsdjursjukhuset liksom hon gjorde förra året. Som tur är har hon fått ett lite bättre schema och hon har lite mer fritid det här året. Även lite bättre betalt hoppas jag hon fått. För alla oss som gnäller och klagar på våra löner här hemma, kan jag berätta att förra året tjänade hon 35 kr/timme. Så drogs det lite skatt också på det!! Det gick ihopa eftersom hon vissa veckor tjänstgjorde så mycket som 120 timmar/vecka …. Det där är vad man får gå igenom om man vill komma uppåt i karriären som veterinär.

Precis som i kalla Norden har hösten gjort sin entré där i Saskatoon.

Andréas utländska vänner har fått smaka Sveriges nationalrätter, och jag skäms lite grann över mina landsmäns dåliga smak. Surströmming, lakrits och snus … Va e de för en blandning???? Ja, åsså en gammeldansk till det ….

Det är då tur att hon uppmärksammade kanelbullensdag åtminstone, så vårt folk inte blir helt idiotförklarade där borta i Amerikat.

Tack gumman för dina bilder och en stor kram till dig ♥

Jag är verkligen stolt över mina tre tjejer. Alla tre är de så driftiga och med glad framåtanda tar de sig ann livet med en stor portion humor.

Vem de egentligen ärvt allt det där av, det vill jag låta vara osagt…. men det lilla citat som nu följer tycker jag stämmer in ganska bra på mig själv som ung skolflicka ….

Dagens citat:

Hur man får bekräftat att man

är dålig på matte:

Läraren hämtar en stol varje gång

man räcker upp handen.

Nu var jag kanske inte helt urkass på just matte, men för er som hört mig yppa någonting på engelska så inser ni nog vilket som var mitt sämsta ämne i skolan … för att inte snacka om spanska som jag läst i hela tre år och bara kan ett enda ord av. Trabajo, vilket betyder jobba …

Det viktiga är väl att försöka trots att man är sämst!

Ha en fin dag och kram.

Annika

Dela gärna

11 månader kvar. Läs mer »

Snowies nya lya.

Lämna en kommentar / Familj, Hundar och katter / Av Annika Olsson / 5 oktober, 2017 / Allmänt, nya lya, pomeranian, tomelilla / 2 minutes of reading

Gomorron kära ni.

För en tid sedan flyttade min dotter med sin sambo och sin lilla hund Snowie, till en ny lägenhet.

De flyttade inte så långt och de bor ännu kvar i glada Tomelilla.

Såklart ville jag kika in och se hur hon fått det, den lilla hunden Snowie med sin familj.

Jag tog mina rosa sommarskor, de som jag inte använt en endaste gång på hela sommaren. Till dem tyckte jag att det passade med röd kappa. Rött och rosa – min favoritblandning

För man måste ju vara fin när man hälsa på så tjusiga damer som den förnäma hunden Snowie är.

Vi fick en så mysigt förmiddag.

Tänk, det var inte bara Snowie som var hemma. Även min dotter Amanda var såklart där och vi fikade, mumsade på nya bullar och hade en härlig stund.

De har verkligen fått det så himla mysigt i sitt nya hem, Amanda och Jimmy. Ja, det är ju de två som står för själva flytten och inredningen och såklart hyran. De båda bor faktiskt också där.

Snowie bara chillar – som det ju kallas nuförtiden. När jag var ung då ”slappade” man mest.

Lite småpiff ska förstås fixas klart, så som det ska i alla hem. Sådana där saker som alltid blir kvar till sist ni vet …

Sedan var det bara för mig att tacka för mig.

Tack fina Mando för en mysig stund, och tack Snowie för jag fick hälsa på i nya lägenheten.

Hemma i Gyllebo väntade ett annat gäng tålmodigt på mig.

Jag kastade av mig de rosa skorna och den röda kappan, för bästa färgen är egentligen grönt!

Det vet väl alla!!

Dagens citat:

Jag tycker synd om alla som har syskon

och lampknappen till badrummet på

utsidan.

Fast det är minsann värt att sitta på dass i lite mörker för att få ha sin syster.

I dag ska jag på roligheter med min egen lilla söta syster …

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Dela gärna

Snowies nya lya. Läs mer »

Hon är framme nu och våra liv rullar på över hela jordklotet.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 3 oktober, 2017 / Allmänt, Avsked, döttrar, småmeddelande / 2 minutes of reading

Hej hej

Mitt hjärta har varit lite sorgset och tungt i någon dag.

Det blir väl så vid alla avsked kan jag tro.

Lite sorgset när man vinkar adjö.

När äldsta dottern förra veckan åkte iväg till Amerika så kändes det allt lite ”lissamt”. Ja det är skånska och betyder ledsamt.

Det värsta är när man säger ”hejdå”, och vet att det kommer att dröja väldigt länge innan man ses igen.

Tårarna vill liksom bara spruta fram.

Fast jag är ju en krigare och biter ihop så gott det går.

Dagen innan Andréa:s resa gick av stapeln, så hade vi en så mysig eftermiddag.

Systrarna Henriksson pysslade om varandra, mös med hundarna och sedan tog de tag i gamla mossan Annika. Jag fick håret lockat (precis så som jag egentligen inte alls vill ha det) och smink som om jag skulle på nobelmiddag.

Jag njöt i fulla drag även om jag inte kände mig hemma i mitt nya utseende.

I luften hängde avskedet som snart skulle komma. Hundarna var annorlunda. Jag kunde se att de anade en förändring. De kände av vår sinnesstämning som alltid. Särskilt stora hunden Johnny.

Så slog hon igen den gamla resväskan och gav sig iväg.

Stefan fick äran att köra ”dyrgripen” till tåget.

Jag hatar att vinka adjö vid tåg!! Det blir så sorgligt, nästan som i tragiska filmer där det kramas, bölas och snörvlas. Det är liksom bara en vit näsduk att vifta med som fattas.

Så går någon dag och allt känns plötsligt helt ok igen! Våra liv rullar på som vanligt. Andréa har börjat sitt nya schema på djursjukhuset i Canada och livet går vidare.

… såklart blir jag överlycklig över små meddelande som dyker upp här hemma …

en lapp på baksidan av datamusen. Ljuvliga små guldkorn.

I Australien rullar livet på för minstingen Emmy och hennes bästis Matilda också.

Även från dem kommer små livstecken och jag följer dem med stor glädje.

Det är helt ok att ha ungarna utspridda över jordklotet.

Det värsta är avskeden!

… fast återseendena blir så mycket härligare – det vill jag lova!

… och på telefonen kan jag faktiskt se dem båda två!!

Fina Amanda finns ju här!!!

Jag och mellandottern Amanda planerar in värdefulla stunder tillsammans. Och jag är tacksam för att ha henne så nära ♥

Dagens citat:

Jag döpte mina två

fiskar till En och Två.

Så när En dör så har

Jag fortfarande Två kvar.

Ha det fint alla fina människor där ute i världen.

Kram på er

Annika

Dela gärna

Hon är framme nu och våra liv rullar på över hela jordklotet. Läs mer »

Tillbaka igen.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 28 september, 2017 / Allmänt, andrea, backtocanada, saknad, tomhet / 2 minutes of reading

Gokväll.

Hon är på väg tillbaka igen nu.

Ja, min Andréa är nog nästan tillbaka i Canada igen nu.

Där väntar ytterligare 12 månaders arbete på ett djursjukhus i Saskatoon på henne.

Det har tagit betydligt längre tid att ordna visum, legitimationer, friskhetsintyg osv … än vad hon först trott.

De där amerikanarna är väldigt noga med vem och vilka de släpper in i sitt land. Jag gillar deras noggrannhet.

För oss har det varit en ren bonus. För på så vis har vi fått ha henne hemma hela två månader i sommar.

Ett mammahjärta har varit extra lyckligt i sommar, det vill jag lova.

Jag är naturligtvis jätteglad för den tid vi fått tillsammans. Jag är överlycklig för allt vi hunnit hitta på. Små enkla saker här hemma.

Att få ha lite vanlig ”vardagskontakt” med familjen är guld värt.

Vet ni – det är det som är meningen med livet, tror jag. Man kan flyga land och rike runt och beta av galna saker på sin ”måste-göra-innan-jag-dör-lista”, men det enkla och vardagliga är det som i slutändan är det viktigaste.

Jag kommer framöver att ha det välordnat och fint i mitt TV-rum. Inga sovplatser i sofforna eller tonvis med kläder överallt….

Ja, fy bubblan va tomt och trist med ett städat vardagsrum!!

Förmodligen kommer jag fälla en tår eller två. Det är jobbigt med avsked, så är det bara!

Att tänka att vi inte ses förrän julen är utsparkad, hela långa vintern är över, påsken överstökad, den sköna våren är förbi. Och sen ska hela nästa sommar också gå och det ska börja bli höst igen…. först då kommer vi att ses. Dit känns det just nu jättelångt. Som ett helt liv.

Fast det förstås – på andra sidan jordklotet är söta goa Emmy, och nu är det bara 11,5 månader tills hon kommer hem. Sakta men säkert så kommer tiden att gå!

Fast jag ska inte beklaga mig. Här hemma har jag ju kvar min fina, underbara mellandotter, Amanda.

Även om hon jobbar mycket, tränar ofta och har en kille som kräver en massa tid, så tänker jag kidnappa henne någon gång då och då.

Och kanske, kanske tar jag med någon vän och åker en sväng i världen. Kanske, kanske hälsar jag på en dotter i en annan världsdel då … Kanske …

Dagens citat:

Haha livet är en soppa

och jag har en gaffel.

Då får man helt enkelt äta från fatet. Konstigare är det inte.

Hoppas ni alla har det bra och tar vara på tiden med nära och kära.

Kram Annika

Älskade Andréa – var rädd om dig ♥

Dela gärna

Tillbaka igen. Läs mer »

Höstpiff och fina vänner tittar in.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 28 september, 2017 / Allmänt, guddotter, höstlöv, höstpiff / 1 minute of reading

Hej hej

Oj vad det kliar i fingrarna att plocka in hela naturen just nu. Vackra nypon, kottar och löv.

Till första advent är det så mysigt att dekorera med mossa, äpple och allt fint som moder jord bjuder på. Men än är det ju långt dit …

Jag tjuvstartar med lite vackra löv i ljuskronan. Höstigt, fint och enkelt.

Min dotter Andréa har världens gulligaste vänner. Helt underbara är de, allihopa.

En kväll kom de helt enkelt bara hit för att de ville träffa henne igen, innan hon snart far iväg till Canada igen.

Finaste ungdomarna. Och såklart lilla guddottern Stella, som fick lära sig ytterligare lite engelska ord av gudmor Andréa.

Tusen tack fina Maria för den härliga blomsterbuketten jag fick och den sanslöst goda chokladkakan du bjöd oss på….

…. jag måste väl erkänna att jag smög upp igen, mitt i natten, och tog en stor sked, stoppade i munnen och bara njöööööt!!!! Chokladtårtor skojar man inte bort!

Dagens citat:

Äkta vänner talar

gott om dig

bakom din rygg

och säger de

dåliga sakerna

direkt till dig.

Det där bör man tänka på. Att tänka efter en extra gång innan man pratar om någon annan.

Ha en fin dag och kram kram.

Annika

Dela gärna

Höstpiff och fina vänner tittar in. Läs mer »

Höst på Djupadahl och vi provar moderna maträtter.

Lämna en kommentar / Familj, Natur / Av Annika Olsson / 22 september, 2017 / Allmänt, Djupadahl, höstkänsla, rälig mat / 3 minutes of reading

Hej på er.

Hoppas ni alla har det bra och njuter av att det är fredag och den stundande helgen står för dörren.

Det väntas härligt väder.

Förra helgen gjorde jag och min dotter ett besök på Djupadahl.

Egentligen är det bästa tiden där nu, tycker jag. Allt är lite lugnare och höstnyanserna börjar så sakta mogna och ta form.

Av allt regnandet vi haft den senaste tiden så har det blivit rejält geggigt och sankt.

Men det bekymrade inte ankorna och hönsen det minsta.

Allting känns nästan lite övermoget och dofterna är starkare än någonsin.

Många blommor är överblommade sedan länge, medan andra står som finast nu.

Inne i ett växthus hade kaninfamiljen fått komma ut.

Vilka små godingar alltså. Jag skulle bara vilja tagit upp en av de små kaninskrällena och stuckit näsan in i den mjuka pälsen. Så bedårande söta.

Så slog barnasinnet till igen …

Det var min äldsta dotter som inte kunde motstå leklusten! Jag tror nog att Mandelmanns ursäktar.

Sedan tackade vi för oss och drog vidare i den ljuvliga höstsolen.

Under tiden som Andréa bott hemma hos oss så har vårt fruktfat varit fyllt till bredden av allehanda nyttigheter.

En kväll i veckan vankades det något alldeles speciellt till middag här i Gyllebo. Det var en ny modern maträtt som skulle introduceras på oss gamlingar.

Fina, goa Elna kom också hitbrummande i sin stora, svarta Cadillac.

Den här maträtten hade säkerligen något tjusigt namn som jag inte minns. Men man kan beskriva det som små färska vårrullar som man själv skulle tillaga vid sin matplats.

Det var någonslags rispapper, eller kanske var det nudelpapper … det där minns jag inte riktigt. Men i alla fall skulle dessa papper mjukna i kokhett vatten för att sedan fyllas med en massa gottigheter.

Jag tycker nästan om all sorts mat. Men det visade sig att det här pappret fick samma konsistens som en använd kondom ungefär. Gummiaktigt och segt. Dessutom totalt smakklöst. Inte min favoriträtt alltså, och det verkade som det blev segare och segare ju mer jag tuggade.

Men vi hade en väldigt trevlig kväll med en underbar chokladtårta till efterrätt.

Tack älskade töser ♥

Dagens citat:

Att låtsas vara lycklig

är mer ansträngande än

att vara lycklig.

Att försöka verka intresserad

kostar mer energi än när man

är intresserad på riktigt,

och att ge sken av att

allt är bra tar i sista änden

mer på krafterna än

att säga som det är.

Ja, att vi åt skitäcklig mat den här kvällen är inget att sticka under stol med. Men sällskapet var det bästa tänkbara. Och jag äter hellre rälig mat med de jag älskar än tvärtom!!

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Dela gärna

Höst på Djupadahl och vi provar moderna maträtter. Läs mer »

Emmy är framme och markarbetet är igång.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 18 september, 2017 / Allmänt, Australien, grävmaskin, skalbagge / 2 minutes of reading

Hej och gomorron

Med dagens teknik har jag kunnat följa min älskade dotter Emmys resa till Australien.

När jag nu inte kan ha henne här hemma med sina andra systrar, så är jag glad att kunna följa henne via snapchatten på telefonen.

Där har jag kunnat se när hon mellanlandat.

Egentligen är det både skrämmande och lite festligt vad den där appen ha koll på vad människor gör.

Vi skrattade lite åt Emmys figur, som hon lyckats få så lik sig själv.

Tryggt och skönt kändes det när jag förstod att hon och Matilda var framme i Australien. Och när man tittar på kartan så ser det ju inte så farligt långt ut, eller hur? Ett par kliv så kan vi ju hälsa på ….

Här hemma mår Stefan lite bättre. Han har börjat provjobba 25% nu. Även om han ännu får andnöd och är i ganska dålig kondition, så börjar det allt se lite ljusare ut tycker jag.

Lite då och då är han ute i grävmaskinen. Han har börjat iordningställa marken där vi planerar det nya lilla huset så småningom.

I trädgården var lilla hunden Lykke vild av upphetsning. Hon hade hittat något väldigt spännande och farligt på samma gång.

En stackars liten skalbagge som jag fick rädda undan hennes vilda lek.

Dagens citat:

Om du är tyst och lyssnar noga,

kan du höra ljudet av Måndag

som vässar sina klor.

Själv vässar jag min penna och sparkar igång en ny härlig vecka.

Kram på er

Annika

Dela gärna

Emmy är framme och markarbetet är igång. Läs mer »

Att skiljas är att dö lite grann.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 15 september, 2017 / Allmänt, Avsked, avskedsmiddag, Eva på torget / 2 minutes of reading

Hej

Hon har åkt nu…

Min älskade lilla dotter Emmy har gett sig iväg på sin andra resa till Australien. Hon och hennes kompis Matilda ska återigen vara borta ett helt år. Och mitt hjärta blöder!

Jag vet att jag har tur … nuförtiden kan vi ju ha mycket kontakt via nätet.

Jag vet att jag ska vara glad för hennes skull … såklart är jag det – självklart.

Jag vet att ett år går fort … i alla fall tycker man det bakefter.

Allt det där som alla säger till mig, allt det där det vet jag….

MEN … mitt hjärta vet inte, mitt hjärta bara känner … det känner lite sorg, lite saknad och mycket längtan.

I helgen har vi i familjen haft en liten avskedsfest. Både för minstingen Emmy och för äldsta dottern Andrea, som även hon snart drar till Canada ett år till.

Vi samlades hos ”Eva på Torget”. Där åt vi en mysig och god middag tillsammans.