andrea

Systrarna Henriksson – mitt kött och blod.

Hej hej
Många vet nog att jag sörjer lite över att inte kunna träffa alla mina döttrar så mycket som jag skulle önskat.
Det finns liksom tomma platser i mitt hjärta som skramlar runt och ekar sorgligt.
Ibland skramlar de där platserna lite extra mycket, nästan så ljudet blir öronbedövande. Som en tom konservburk med några stenar i. Det är ett ljud som bara jag själv kan höra inne i mitt eget huvud. Som om de tomma platserna i hjärtat kräver att fyllas på med något mjukt och skönt.
Det hjälper inte att träffa andras rara ungar. Nej, ingenting kan ersätta mitt eget kött och blod.
Men snart, snart väntar jag hem min yngsta dotter Emmy.
Det är hon som är och jobbar i Australien. Det är andra året hon är där nu. För reglerna är sådana, att om man arbetar inom lantbruk i 90 dagar, så blir man berättigad till ytterligare ett visumsår i landet. Såklart har Emmy och kompisen Matilda tagit den chansen
-snälla Emmy, skicka lite bilder så jag får se hur ni har det. Gärna när du är nerbajsad och dann, det gör ingenting. 
Ja så skrev jag till henne för inte så länge sedan. Inom kort fick jag ett svar tillbaka:
-jag har inga foto där jag är skitig eller full med kobajs … jag borde kanske ta några sådana bilder …
Ja, hon har alltid haft en underbar humor, tycker jag. Precis som jag själv skulle kunnat svara, om jag fått samma uppmaning.
Kanske är det såhär man ser ut när man är ren och nyduschad där borta i Australien, kanske är det inte alls som hon skämtar…
Tusen tack för alla bilder gumman ♥
Min dotter Andréa jobbar sina sista veckor på djursjukhuset i Canada nu, och flyttar snart till Alabama i USA istället. Hennes visum och alla papper är klara. Hon har blivit testad så hon inte ska smitta ner hela de förenta staterna med allehanda smittor såsom rabies och andra hemskheter. Hon är nu godkänd och välkommen dit.
I förra veckan fick jag ett meddelande från henne. Hon gör ju det som hon älskar allra mest i hela världen. Räddar djur. Den här gången var det fyra små söta valpar som hon lyckades rädda vid en svår förlossning. Den första drog hon ut och de andra tre plockades ut genom ett akut snitt.
Min älskade tös, vad jag saknar dig. Men samtidigt gläds mitt mammahjärta när du får göra sånt som du brinner för.
Så har jag min älskade Amanda. Min tvillingsjäl och min stolthet.
Amanda bor ganska nära mig, så henne träffar jag såklart mycket oftare.
Hon jobbar ganska mycket, och har ofta planer och drömmar.
Jag älskar hennes klokhet, som ibland är större än min egen. Ibland är det så skönt att rakt och ärligt få någon annans syn på saker och ting. Det får jag genom Amanda. Fast det händer såklart att även jag vet bäst, för ibland är det ju så att erfarenheten ger en viss kunskap.
Min fina Amanda ♥
Tack för att du finns!
Tack för att ni alla finns, systrarna Henriksson!
Kvällens citat:
En mors kärlek är en kärlek ingen glömmer
Nej, man kan inte ge sina barn för mycket kärlek. Man kan inte uppmuntra eller berömma för mycket.
Det är jag övertygad om.
Att älska och berömma betyder inte att man inte sätter gränser och visar vad som är rätt och fel. Såklart har jag och tjejerna haft ett otal duster sinsemellan. Hårda ord, tårar och dörrar som slagits igen. Konstigt vore det väl annars.
Ha en fin kväll och berätta för ungarna att ni älskar dem!
Annika

Systrarna Henriksson – mitt kött och blod. Läs mer »

Dyrbara timmar.

Hejsan
Så lycklig jag blev när hon äntligen kom hem igen. Alltså hem, hit till mig i Gyllebo.
För min dotter Andréa börjar hela världen bli hennes hem. Hon brukar säga: hem till Köpenhamn, hem till Canada, hem till Sverige, hem till Gårdlösa, hem till Skåne och snart säger hon hem till Alabama …. men nu sa hon:
-jag kommer hem till dig ikväll mamma.
YEEESSSS!!!!
Efter det att vi hämtat min dotter på Kastrup, så stannade hon kvar i Tomelilla hos sin syster Amanda.
De hade så mycket att prata om och de ville verkligen njuta av den korta tiden tillsammans. Amanda hade tagit ledigt från sitt jobb, för att bara kunna umgås. Avundsjukt tittade jag på bilderna de skickade, när de njöt i solen på Stenshuvud. Så tänkte jag för mig själv, att jag minsann också ”tagit ledigt” …
Men så insåg jag … det hade inte varit bra att hänga med upp där på Stenshuvud med mitt diskbråck … och mammor kan kanske inte vara med på allt…
Istället passade jag på att pigga upp mig med nya naglar.
Vårfina, i färgen whatta watermelon.
Men så hörde jag plötsligt min gamla Volvo svänga in på parkeringen.
Hon var äntligen hemma ”på mammas gata”.
Åhhh, jag älskar att titta på snapchatten och se att vi står på samma lilla fläck på världens karta. Jag, Stefan och Andréa.
På kvällen tog vi en sväng ut till grodornas paradis. Den där lilla mossen här i vår ekskog i Gyllebo.
Efter vårens rikliga nederbörd var det inte så lätt att ta sig fram där. Vi kunde höra hur några grodor ”spelade”, men någon parningslek fick vi aldrig se någon skymt av den här kvällen.
Sakta strövade vi fram där i den kyliga vårkvällen. Terrängen var inte den bästa för en käring med diskbråck, men jag bet ihop och struttade gladeligen med. Jag sände tacksamma tankar till min doktor som gett mig klartecken att ta smärtlindring när det behövdes. Nej, jag tänker inte bara ligga och ha ont under tiden som livet rullar på och allt underbart händer. Livet är alldeles för kort för det.
Åhhh vad jag önskat att tiden var dubbel … 48 timmar på ett dygn, 14 dagar på en vecka och 24 månader på ett år. Och vi alla hade blivit 200 år gamla.
… fast det förstås … tiden hos tandläkaren kunde gå fort förbi….
Att morgonen efter få se min dyrbara skatt ligga där i den provisoriska gästsängen gjorde mig och alla andra här sprittande glada.
Även om hon har ett fruktansvärt morgonhumör och man nästan inte vågar närma sig hennes säng, så går det där ilskna snabbt över och hon blir sitt vanliga sprudlande Andréa.
Säkraste sättet att väcka Andréa är egentligen med en lång pinne …
Dagens citat:
Du kommer aldrig hitta någon
annan som mig, men jag är
inte säker på om det är bra
eller dåligt … men jag vet i alla
fall att det är sant.
Ha en härlig dag och kram från mig.
Annika

Dyrbara timmar. Läs mer »

Tillbaka igen.

Gokväll.
Hon är på väg tillbaka igen nu.
Ja, min Andréa är nog nästan tillbaka i Canada igen nu.
Där väntar ytterligare 12 månaders arbete på ett djursjukhus i Saskatoon på henne.
Det har tagit betydligt längre tid att ordna visum, legitimationer, friskhetsintyg osv … än vad hon först trott.
De där amerikanarna är väldigt noga med vem och vilka de släpper in i sitt land. Jag gillar deras noggrannhet.
För oss har det varit en ren bonus. För på så vis har vi fått ha henne hemma hela två månader i sommar.
Ett mammahjärta har varit extra lyckligt i sommar, det vill jag lova.
Jag är naturligtvis jätteglad för den tid vi fått tillsammans. Jag är överlycklig för allt vi hunnit hitta på. Små enkla saker här hemma.
Att få ha lite vanlig ”vardagskontakt” med familjen är guld värt.
Vet ni – det är det som är meningen med livet, tror jag. Man kan flyga land och rike runt och beta av galna saker på sin ”måste-göra-innan-jag-dör-lista”, men det enkla och vardagliga är det som i slutändan är det viktigaste.
Jag kommer framöver att ha det välordnat och fint i mitt TV-rum. Inga sovplatser i sofforna eller tonvis med kläder överallt….
Ja, fy bubblan va tomt och trist med ett städat vardagsrum!!
Förmodligen kommer jag fälla en tår eller två. Det är jobbigt med avsked, så är det bara!
Att tänka att vi inte ses förrän julen är utsparkad, hela långa vintern är över, påsken överstökad, den sköna våren är förbi. Och sen ska hela nästa sommar också gå och det ska börja bli höst igen…. först då kommer vi att ses. Dit känns det just nu jättelångt. Som ett helt liv.
Fast det förstås – på andra sidan jordklotet är söta goa Emmy, och nu är det bara 11,5 månader tills hon kommer hem. Sakta men säkert så kommer tiden att gå!
Fast jag ska inte beklaga mig. Här hemma har jag ju kvar min fina, underbara mellandotter, Amanda.
Även om hon jobbar mycket, tränar ofta och har en kille som kräver en massa tid, så tänker jag kidnappa henne någon gång då och då.
Och kanske, kanske tar jag med någon vän och åker en sväng i världen. Kanske, kanske hälsar jag på en dotter i en annan världsdel då … Kanske …
Dagens citat:
Haha livet är en soppa
och jag har en gaffel.
Då får man helt enkelt äta från fatet. Konstigare är det inte.
Hoppas ni alla har det bra och tar vara på tiden med nära och kära.
Kram Annika
Älskade Andréa – var rädd om dig ♥

Tillbaka igen. Läs mer »

Idag reser jag inte till Canada …

Hejsan.
Nej, idag har jag ingen packad väska för att klockan 10.00 checka in på Kastrup och ställa min kosa mot Canada, Saskatoon och min dotter Andréa.
Det blir inget av med det … jag har nyss rivet min biljett i miljoner små bitar ….
 
Istället ska jag hänga i mitt älskade orangeri, tända rökelser och tycka lite synd om mig själv.
 
Nej, det ska jag verkligen inte. Jag har ingen anledning att tycka det minsta synd om mig själv.
Jag mår bra, är frisk och till Canada kan jag åka någon annan gång. Precis när som helst.
Det enda som skaver i mitt hjärta är såklart att jag inte får träffa min äldsta dotter. Älskade Andréa.
Hon jobbar som veterinär där borta i Canada, och jag har inte träffat henne på ett halvt år. Sånt känns i ett mammahjärta.
Hon skrev i går till mig, att hon kanske kommer hem till hösten… ”jäkla unge”… vadå kanske!!
 
 

Stefan mår lite, lite bättre för varje dag som går. Av sjukintyget han fått kan jag med mina dåliga medicinska kunskaper utläsa att förutom allmän sepsis (som nu är bättre) har han även ett skov av sin vaskulitsjukdom och därför fått påverkan på njurarna och inre organ. Såklart att man blir sjuk av allt sånt skit…
Jag försöker att ta mig in till min älskade Stefan så ofta jag kan. Buss nummer 5 från Gärsnäs har blivit ett välbekant transportmedel för mig.
Stefan kommer att få stanna kvar där i Lund i alla fall veckan ut … sen får vi se.
Jag måste bara rikta en innerlig tacksamhetstanke till alla som står ut att arbete inom vården. Vita änglar med alltför dåliga löner och de sämsta arbetstiderna.
 
Att man kan bli så stressad av papper. Tänk, de ligger bara helt tyst på skrivbordet och säger inte ett dyft, ändå får de där högarna mig att känna mig besynnerligt pressad.
Jag kan höra Stefans röst i huvudet ”glöm inte att pausa, älskling” …ändå sitter jag kvar och bokför, knappar siffror och sätter in i pärmar… Mer slarvfel än vad jag någonsin gjort förut, men hjärnan är inte riktigt med mig i varje sekund.
 
Micropauser är bra. Jag brukar passa på att gå en sväng i min trädgård. Hälsa på grodorna, sniglarna och bara andas frisk luft.
Förr när jag jobbade i bygghandeln stannade jag till hos någon kollega och sa några ord. Vi tog kafferaster och höll middag. Nu får jag prata med hundarna, lyssna på fåglarna och lukta på blommorna istället. Och jag tror minsann att jag får mycket mer gjort nu, jag är helt enkelt mer effektiv.
 
 
Dagens citat:
 
Man kan inte slockna om man
inte har brunnit.
// Ulf Lundell
 
Jag brinner nog varje dag då, för varevigaste kväll slocknar jag så fort jag lägger huvudet på min kudde.
Idag ska jag se om jag får tillbaka någon krona på min inställda resa. Annars blir jag glad bara av att se att min Stefan bli bättre dag för dag.
Jag hoppas ni gör något och känner att ni brinner lite. Hitta små saker i vardagen som förgyller. Det är det som livet handlar om.
Glöm inte de där micropauserna. Andas!
 
Kram på er och tack för att ni tittar hit.
Annika
 
 
 
 
 

Idag reser jag inte till Canada … Läs mer »

Rulla till toppen