Hejsan.
Jag vet, jag är så oerhört lyckligt lottad som har en dotter och ett barnbarn på bara någon mils avstånd. Ändå finns ett sår i mitt hjärta just nu, som inte riktigt vill sluta blöda. En oerhörd längtan efter de där två andra döttrarna som är utomlands. De båda systrarna Henriksson som gör min underbara trio fulländad.
Det är exakt ett år sedan Andréa var hemma i Sverige nu, och om det inte varit för det här jäkla viruset, så hade hon kommit en kort sväng även den här sommaren. Men att lämna USA just nu är ganska chansartat eftersom hon då riskerar att inte bli insläppt i landet igen.
Hon har nu bara ett enda ynka år kvar på sin digra specialistutbildning. En utbildning som gett henne vänner och kontakter över hela världen. Men jag tycker mig kunna utläsa ett litet stråk av trött hemlängtan i min dotters ögon nu, när vi pratas vid på facetime.
Mitt mammahjärta längtar efter att få rå om bara henne. Vara en liten del av hennes vardag för ett tag. Jag längtar efter att ställa alla de där små frågorna i vardagen; ”har du sovit gott i natt, vill du ha frukost, vill du åka med och handla, vill du gå med runt sjön”…..
Jag längtar efter allt det där som är så speciellt för just henne, min fina underbara Andréa!
Så kom nästa lilla bakslag, som en dov stöt i magen. Yngsta dottern Emmy, som är på Nya Zeeland sedan årets början, har fått sitt flyg framskjutet för tredje gången nu. Såklart sitter de inte i sjön. De har alla hälsan och mår bra. Ändå känns längtan övermäktig just nu. Jag längtar så mycket efter min alldeles speciella lilla Emmy.
Hur underbart det än är med lille Scott och min underbara dotter Amanda, så kan en dotter aldrig någonsin ersätta en annan. För en mamma är varje unge alldeles unik och älskade för sin egen skull, och man behöver dem alla tre. När man inte kunnat ses på länge så blöder hjärtat extra mycket, så är det bara.
Dagens citat:
Förminska inte ditt eget lidande, genom att intala dig själv att de finns de som har det värre.
Jag är lyckligt lottad, men mitt hjärta längtar så gräsligt efter de som fattas här hemma nu.
Kram Annika
