Hejsan.
Kvällen då vi var i Kåseberga så vandrade vi upp till de vackra Ale stenar.
Jag och Stefan strosade runt där uppe som i en blå sommardröm. Blåelden blommade överdådigt, och med himlen och havet i bakgrunden, ringde Tomas Ledins slagdänga i i mina öron… blå blå vindar och vatten …
Lite uppretad var jag dock på de ungar som klättrade likt klängapor på stenarna i skeppssättningen. Det fanns ju faktiskt skyltar om just den saken uppsatta på flera ställen, mumlade jag förargat.
Men så kom jag på mig själv, och tänkte på det som min dotter ibland påpekat för mig, att jag hörs som Ove i filmen ”En man som heter Ove”. Jag skrattade till och lät ungarna klättra bäst de ville.
Så länge Stefan inte fick för sig att hoppa runt på fornminnet, så kunde jag faktiskt tillåta mig att koppla av.
När kvällssolen sakta sjönk ner, vände vi tillbaka mot byn igen.
Det var en så obeskrivligt vacker kväll, och Ledins låt fortsatte att snurra i min hjärna … blå blå känslor i natten …
Dagens citat:
Inget är så mänskligt som att vara människa. Ändå har vi så svårt för att acceptera när vi är det.
Ha det bäst och kram Annika
