oktober 2017 – Sida 3 – Gylleboannika

Färgstark bukett och hundträning i grönt.

Lämna en kommentar / Patrullhund / Av Annika Olsson / 12 oktober, 2017 / Allmänt, höstmys, rosor, Tjänstehund / 2 minutes of reading

Hejsan

Visst är det sådär extra roligt att få en bukett blommor som man absolut inte är beredd på. Att få uppskattning när man minst anar det, det gör hjärtat alldeles varmt och mjukt.

I förra veckan var det precis vad som hände mig.

Helt oväntad dök en kär person upp med en bukett rosor i den mest fantastiska färg man kan tänka sig.

Den var som klippt och skuren på vårt matbord just nu.

I helgen har jag varit på tjänstehundsträning med Johnny.

Som vanligt var Johnny taggad till tusen och uppspelt som ett litet barn på julafton. Jag tror helt ärligt att det inte finns någon människa i hela världen som älskar sitt jobb så mycket som Johnny gör.

Tänk er själva någon som oavbrutet gör höga jämfotahopp så fort man kliver av bilen och därefter håller på så ända tills det är dags att ta tag i första arbetsuppgiften. Ja, det är liksom Johnny i ett nötskal. Men så är han ju också en glad, arbetsvillig flatcoated retriever.

På dagens träningsschema stod såklart patrullering med tonvikt på ljudmarkering, vilket jag tyckte Johnny klarade nästintill helt perfekt. Nu är jag ju lite partisk som domare förstås, men ganska duktig var han allt.

Så hade vi stillasittande bevakning med figuranter på olika ställen i skogen. Jag måste säga att vi har allihopa väldigt duktiga hundar, som hade full koll på alla busar där inne i skogen. Inte lätt att vara fiende här inte.

Dagens citat:

Hinder och problem är vad

du ser och inbillar dig,

när du förlorar målet

ur sikte.

Allt går så mycket lättare om man inte tänker och oroar sig allt för mycket för saker och ting.

Bara jobba framåt, vips är man i mål. För hur svårt kan det vara liksom?

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Färgstark bukett och hundträning i grönt. Läs mer »

Elefanten i rummet och en dränkt gris.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hundar och katter / Av Annika Olsson / 11 oktober, 2017 / Allmänt, David Batra, elefantenirummet, flatcoated retriever, höstmys, vildsvinsjakt / 3 minutes of reading

Hejsan

I förra veckan när jag var i Ystad så passade jag på att göra en ny investering.

Det var en investering åt vår fyrbente guldklimp. Nämligen en hiskeligt dyr och fin bädd till vår älskade Johnny-hund.

Efterhand som Johnny blivit äldre så har jag märkt att han gärna vill ligga lite mer mjukt ibland. Och såklart ska han få göra det. Med tanke på att han nu har uppnått en ålder som ligger på ca 63 år (om han vore en människa vill säga) så vill jag såklart att han ska ha det bra.

Johnny som tjänar sina egna pengar från försvarsmakten varje år, ska ju kunna kosta på sig en lite lyxigare bädd… ( 7.000 riksdaler minsann, inkasserar gossen, som vilken soldat som helst.)

Just den här mjuka sköna sängen kostade en tusenlapp, och blev väldigt omtyckt. Ja, det är väl det minsta man kan unna sin trogne stridskamrat.

Om ni vet hur barn ser ut på julafton när alla paket är utdelade och deras ögon glittrar av förtjusning. Då kan ni tänka er hur Johnny såg ut när han förstod att den där nya mjuka sängen var hans. Bara hans.

Tacksamhet och glädje visade han mig – min älskade hund ♥

Mitt egentligen ärende den där dagen i Ystad var en trevlig kväll tillsammans med min syster.

Vi hade för länge sedan bokat biljetter för att lyssna på David Batra och hans förställning ”Elefanten i rummet” på Ystads teater.

Vi började med att gå och äta en bit tillsammans. Det blev kinamat, precis som förr i tiden när vi var yngre.

Samma gamla vanliga kinarestaurang som då. Gott och mysigt.

Sedan var det dags för Batras föreställning. En monolog som till stor del handlade om hans fru, vilket han framförde på ett underbart och roligt sätt. Vi skrattade så vi båda fick kramp i magen.

Stefan är inget stort fan av just David Batra. Inte som jag, som är väldigt förtjust i den där lille indiern faktiskt.

Nej istället var Stefan hemma och var stolt som en tupp.

Han hade nämligen lyckats skjuta ihjäl ett ganska stort vildsvin.

Han hade inte bara skjutet den stackars grisen till döds. Han hade även lyckats dränka den. Det ska nog lite konst till det där att få sitt villebråd att för egen maskin hamna på botten av en bäck efter ett dödande skott.

Jag tror nog att det var en snopen Stefan som hittade sitt byte där i bäcken. Istället för en lätt transport hem, så blev det lite mer besvärligt med lokalisering och vinschning med bilen, och säkert massor av skratt ….

Ja det var stolta jägare i alla fall, där de stod med det stendöda, nytvättade grisliket.

Själv är jag stolt bara jag klarar att slå två flugor i samma smäll ….

Dagens citat:

Livet handlar lite

om att göra bra val

och mycket om att göra

det bästa av det som

inte går att välja.

Och så handlar det om att kunna se humorn i allting. Man ska inte ta så himla allvarligt på livet. Ingen kommer ändå levande härifrån. Så när vi ändå är här så måste vi se till att skratta så mycket vi kan.

Ha en fin dag och kram

Annika

Elefanten i rummet och en dränkt gris. Läs mer »

Mitt Afrika

Lämna en kommentar / Resor / Av Annika Olsson / 10 oktober, 2017 / Allmänt, drömresa, Mitt Afrika, Ngorongoro, Serengeti, Tanzania / 4 minutes of reading

Hejsan

Vad kan man annat göra en höstdag i oktober – än att drömma sig bort?

Tillbaka till oförglömliga ögonblick.

Nu är det förstås inte ofta jag dagdrömmer, men av en händelse blev jag påmind om min och Stefans senaste semesterresa.

Det har redan hunnit gå hela fyra år sedan vi reste på safari till Serengeti i Tanzania. Jag och Stefan ♥.

Av mina semestrar och resor så är de tre resorna till Afrika som gjort djupast intryck på mig. Gambia, Kenya och nu senast Tanzania.

Jag råkade klicka och hamnade i mappen ”bilder från Tanzania” och insåg – några bilder förtjänar verkligen ett inlägg på bloggen.

Så därför hoppas jag att ni vill hänga med på en safarirunda genom mina favoritbilder den här morgonen.

Vi reste med ett bolag som heter Andersons´s. Det är en byrå som är specialister på just resor i Afrika.

Både jag och Stefan var mer än nöjda.

Vår underbara guide såg under en hel vecka till att vi kom till de platser där det fanns mest chans att få de bästa naturupplevelserna. Han var en mästare i att läsa naturen, vädret, årstiden. Bäste William! Stolt som en tupp var han när han berättade att han fått äran att köra för vår svenska kronprinsessa Victoria på safari en gång.

William insåg snabbt att jag ville se allt. Inte bara ”the big five”. Jag njöt lika mycket av de små djuren. Fåglar, möss, harar …. ja, hela naturen fängslade mig!

Och så klart fick vi se ”the big five” också!

Inget är väl så roligt att studera som just apor?

Vi har väl alla sett dem på zoo och djurparker kanske. Men att få sitta ute i naturen, i deras rätt element och studera dem i total frihet, det är något helt annat. Underbart.

Såklart var alla de stora kattdjuren också väldigt speciella att få se i frihet. Några av dem bar radiosändare i forskningssyfte. Jag gillade att man värnade väldigt mycket om nationalparken.

Människorna där lever med djuren på ett annat sätt än vi är vana vid här. Att skjuta bort djur för att de är farliga är inget alternativ, istället flyttade man skolorna närmre byarna så det inte skulle försvinna så mycket barn på skolvägen.

Att studera dessa vackra djur i frihet tröttnade jag aldrig på. Jag hade kunnat stanna där ute i en evighet tror jag.

Ett speciellt ögonblick jag aldrig glömmer är när vi fick bevittna en öm kärleksakt där ute på Serengetis savann. Alla andra turister tröttnade efter ett tag på att studera det slöa lejonparet, men vår guide misstänkte att en parning skulle ske och vi bestämde oss för att stanna. Ett bra tag satt vi där ute, alldeles tysta bara vi tre och de sovande lejonen. Då plötsligt steg hanen upp, gäspade. sträckte sig och besteg sin hona.

Vilket ögonblick ♥ Efteråt vrålade han lite och gav oss en dimmig blick.

Vi fick också se de flesta av de mindre kattdjuren. Den väldigt skygga lilla Servalen visade sig och jag var så glad över att få se den och kunna knäppa några bilder på den.

Ett annat litet sött djur vi fick se på vår safari var den lilla söta dik-dik. Den minsta lilla antilopen som finns. Den var inte mycket större än en hare och såååå söt!

Vi bodde på lite olika platser under vår safari. Mitt favoritboende var i tältet ute på savannen.

Att ligga där på natten och höra buffelhjordar ströva intill tältet var en hissnande upplevelse.

Tack vare vår underbare guide så tror jag att vi fick den största upplevelsen man kan tänka sig.

Stefans favoritdjur därute på savannen var ”Pumba”. Och visst är Afrika vårtsvin ganska festliga.

Från Serengeti åkte vi till det fantastiska Ngorongoro området. Det är en rund krater som är ca 2 mil i diameter. Där nere lever Afrikas djurarter i sitt eget ekosystem. Uppe från utkiksplatsen såg vi hjordar av bufflar och annat stilla ströva runt. På natten kunde vi sedan höra lejonens vrål då de försåg sig med ett nödvändigt skrovmål.

En fantastisk upplevelse och hit återvänder jag mer än gärna.

Både jag och Stefan hoppas att kunna göra ytterligare någon resa till den här underbara platsen av vår jord.

Att få se alla fantastiska djur i sin rätta miljö känns så härligt.

Såklart har Tanzania och Afrika en mängd mörka sidor också. Som miljöproblem, tjuvskyttar och fattigdom …

Fast här vill jag bara framhålla det vackra och underbara så njut av mina lilla bildbomb nu …

Detta var bara ett litet axplock av alla de bilder jag knäppte. Efter safarin hade vi även en underbar vecka på ön Zanzibar med sol och bad. Fast det är djur och natur som sätter mest spår i min själ.

Jag hoppas att vi kan få chans att resa hit igen. Med vårt företag och ett gäng husdjur kräver det ganska mycket planering. Det kräver en hel del sparpengar som just nu inte finns. Stefan måste såklart blir frisk också … men kanske någon gång igen …

Dagens citat:

”De mest värdefulla platserna att få vara på i hela världen är i någons tankar, i någons böner och i någons hjärta.”

Idag njuter jag av den fantastiska natur och miljö jag själv har runt husknutan.

Tacksam att ha tillgång till min egen magiska plats här i Gyllebo.

Ha en fin dag och kram.

Annika

Mitt Afrika Läs mer »

Kontorsråttan.

Lämna en kommentar / Stefan Hantverkar'n / Av Annika Olsson / 9 oktober, 2017 / Allmänt, arkivering, bokföring, simrishamn / 3 minutes of reading

Gomorron sköna måndag.

Äntligen är det måndag igen och dags att sparka igång arbetet.

Som många nog vet så jobbar jag på min mans byggfirma. Stefan Hantverkar´n AB.

I alla fall har många hört att jag säger att jag jobbar.

Egentligen är det ingen som med sina ögon verkligen har sett att det där stämmer. Så fort det kommer någon hem till mitt kontor så slutar jag ju genast med det jag håller på med …

Men faktiskt, i förra veckan jobbade jag på – fullt synligt – med arkiveringen av 20 års papper på vårt lager.

Japp, jag är en hamster och tillika en vän av ordning. Åtminstone då det handlar om papper och bokföring.

Även om jag är fullt medveten om att man inte behöver spara sina räkenskaper så här länge, så tycker jag att det kan väl inte skada. ”Om plats finnes”, som flickan sa ….

Nu har jag fått ett enkelt, men fint arkiv, så den här dagen var det dags att plocka upp alla pärmar från de numrerade flyttkartongerna.

På lagret rådde full aktivetet den här regniga dagen.

Det snickrades och bankades. Det var chefen själv. Han ni vet, som just nu slår med en lite lättare hammare.

Jodå, han är ännu delvis sjukskriven, men för kameran måste han såklart göra sig till.

Två av våra snickare var också igång inne i verkstaden.

Glada förkunnade de att just den här dagen var de båda smeder istället. Sedan svetsade de på för glatta livet.

Underbart med tusenkonstnärer i företaget.

När mitt arbete var klart var det tid för lunch. Och när matintaget var klart så körde jag tillbaka till mitt Gyllebo, medan pågarna fortsatte med sina projekt.

Nya papper väntade på mig hemma på mitt lilla kontor. Det är väl märkligt hur mycket post och papper det kan bli. Jag menar ändå slarvar ju posten bort en stor del nu förtiden. Fast då måste det ju skickas påminnelser istället så då blir det ju ännu mer papper…

Jag älskar verkligen ”mina pågar”. Alla grabbarna på företaget, precis varenda en av dem!!

Dagens citat:

10 saker som inte kräver utbildning och talang

Komma i tid
Attityd
Vara förberedd
Anstränga sig
Arbetsmoral
Kroppspråk
Energi
Passion
Öppen för coaching
Göra det lilla extra.

På Stefan Hantverkar´n AB har vi såklart alla dessa egenskaper OCH dessutom utbildning!

Vår hemsida hittar ni här.

Just den här måndagen är lite speciell. Säkert är det många som har tagit ledigt just idag och sitter på pass ute i skogen runt om i vårt land. Med orangefärgade mössor, svettiga fingrar och och bultande hjärta väntar de på något stort…. För idag börjar ju älgjakten!!

Hos oss är chefen – min Stefan alltså – ledig för just det. Älgjakt i Småland.

Till min älskade Stefan och till Kenta, ”Nisse Ghandi”, Linus, Kalle och alla andra gubbar där uppe i Småland vill jag skicka en särskild hälsning. ” En riktig skitjakt på Er”!!

Ha en underbar måndag kära ni.

Kram

”den glada kontorsråttan” Annika

Kontorsråttan. Läs mer »

Klåfingrigt fruntimmer och Cillas äbblakaga

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig. / Av Annika Olsson / 8 oktober, 2017 / Allmänt, Äppelkaka, fjällig bläcksvamp, gylleboskogen / 3 minutes of reading

Hejsan

En tidig morgon i veckan bjöd moder natur på det mest underbara höstvädret man kan tänka sig.

Lugnt, stilla och sol. Ja, ni läste helt rätt – just sol!

Vid Gylleboslottet var det tyst och stilla. Från det stora kastanjeträdet hade kastanjerna börjat falla ner på vägen. Där brukar det bli en farlig sörja av löv och krossade kastanjer lite längre fram på hösten. Jag älskar kastanjer. Det påminner om när man var barn. Tänk, då gjorde jag kor av dem med lite tandpetare och livlig fantasi.

Även björken såg ut att vara i riktig höstskrud den här morgonen, ja på gränsen till vinterutstyrsel nästan, dvs snart naken.

Inne i skogen nådde solens första skälvande strålar inte riktigt fram, men det var mysigt att vandra där i den gryende morgonen. Vattnet i sjön glittrade inbjudande och jag ångrade att jag inte tagit mig ett enda dopp där i sommar. Men så är det – ”sent ska syndaren vakna”.

På ett ställe i skogen fick jag syn på de högsta, gängligaste svampar jag sett. I en klunga stod de som höga majestäter mitt i solskenet.

Jag satte mig ner för att fotografera dem. Så sträckte jag mig fram för att vika undan lite löv som skymde sikten för mitt objektiv. Jag – det klåfingriga fruntimret kunde då genast artbestämma de där gaciösa svamparna.

Bläcksvamp.

Om inte detta var fjällig bläcksvamp, så vet jag inte hur sådan bläcksvamp ser ut.

På google kunde jag läsa att den lär vara ätlig, men bör ätas innan den svartnat. Och det finns väl ingen levande människa som plockar med sig den här sörjan hem för att tillaga. Såvida man inte vill tillreda någon dödlig häxbryggd förstås

Svampen växer även väldigt snabbt och någonstans nämns att man tror att den är en köttätande svamp. Ja, den äter såklart inte små barn eller så, utan den äter något som kallas nematoder.

Spännande och intressant tyckte jag, där jag låg på knä i löven med kladdiga och svarta fingrar..

Sedan torkade jag av det värsta på byxorna och gick vidare.

Det var verkligen en sagolik morgon!

Av Stefans gulliga kusin, Cilla, har jag fått ett nytt recept på äppelkaka. För äppelkaka måste man äta om man kommer från Kivik, som Stefan ju gör. Så i detta huset äts det alltid äpple på kors och tvärs hela hösten. Jag brukar ofta göra en särskild äbblakaga som Stefan älskar, men då och då är det kul att få lite omväxling tycker jag.

Den här var sagolikt god med ett täcke av mandelmassa och cremefraich ovanpå. Smarrigt värre.

Dagens danska citat:

Hvorfor jeg

ikke har

tatoveringar?

Av samme grunn

som man

ikke setter

klistremerker

på en Ferrari.

Ett sött litet citat.

Själv har jag inga tatueringar, av den enkla enledningen att jag inte tycker att jag passar i det. Eller inte känt att det varit något jag vill ha. Inte ännu i alla fall.

Jag har många vänner med tatueringar, stora galna tatueringar och jag älskar dem alla. De är en del av deras stil och personlighet. Bara för att jag själv inte har just den stilen betyder det inte att jag inte kan tycka att någon annan passar i det och att det är vackert på andra. Men själv är jag ju en Ferrari …

Det är nästan som namn. Det är personen som gör att namnet blir fint, inte tvärtom tycker jag. Föresten har jag vänner som heter just Ferrari. Om de har tatueringar vill jag dock låta vara osagt …

(Kram på dig S.Ferrari, snart är det jul, som jag vet att du längtar efter!!)

Ha det gott.

Annika

Klåfingrigt fruntimmer och Cillas äbblakaga Läs mer »

En liten utflykt och kräftor på kvällskvisten.

Lämna en kommentar / Allmänt, Österlen / Av Annika Olsson / 7 oktober, 2017 / Allmänt, kräftor, pumpor, Thuleslund / 2 minutes of reading

Hejsan.

Förra helgen var vi på en liten utflykt.

Jag hade hört talas om ett ställe i den lilla byn Vollsjö, ett ställe som sålde roliga saker. Piratens bakficka skulle det heta, det hade jag läst någonstans. Optimistiska och glada for vi iväg. Någon adress hade jag inte kunnat hitta när jag sökte på internet.

–Vi får fråga oss fram, resonerade jag.

Nu skulle det visa sig att inte en kotte där i den lilla byn hade en aning om vad jag svamlade om …

Damen på ICA drog sig till minnes att hon fått frågan förut, men tyvärr, även om hon var född i byn så visste hon inte var bakfickan låg…

Fast det gjorde inte så mycket att vi inte hitta den där bakfickan. Istället körde vi till heminredningsbutiken Thuleslund. Galet mycket fint har de där. Fullsmockat med fina, dyra saker.

Stefan hittade en mysig hörna att vila i, medan jag och Amanda smög runt och kikade på allt fint man kan smycka ett hem med.

Om ni vill bli yra i bollen och få huvudvärk av alla intryck – åk dit!!

Jag var så sugen på att dekorera med lite pumpor här hemma i år.

Jag tror inte att jag haft någon pumpa här sedan flickorna var små. Då hade vi stora, argsinta pumpor med lysande ögon utanför ytterdörren.

Men i år har här kommit pumpor igen.

På ett ställe utanför Fågeltofta kan man köpa både solrosor, sockermajs och just pumpor. Man väljer vad man vill ha och lägger en slant i en plåtbox.

Där stannade vi och handlade.

På kvällen var det dags för lite kräftor. Det var skönt, tyckte jag, eftersom det genast blev lite bättre plats i vår frys.

Stefan har köpt några paket kräftor lite då och då under hela sommaren. Och kräftpaket tar lite plats i frysen tycker jag.

-Kan vara bra att ha, som han säger.

Jag tror förstås inte att kräftor är det första vi tänker på om det skulle uppstå en nödsituation och vi skulle hamna i kris och svält.

Nåväl, det var riktigt mysigt med att sitta där, bara han och jag, och sörpla kräftor, äta lite kex och ost och bara må gott.

Hundarna var såklart också med. Självklart.

Dagens citat:

Om någon säger att du

inte kommer att klara av

att göra det du vill.

Gör som humlan.

Lyssna inte, flyg ändå!

Den här lördagen väntar hundträning i det gröna på mig och Johnny. Kanske har ni också härliga planer?

Ha det fint och en stor kram.

Annika

En liten utflykt och kräftor på kvällskvisten. Läs mer »

Vi gör oss redo för höststormar i Gyllebo.

Lämna en kommentar / Hemma hos mig. / Av Annika Olsson / 6 oktober, 2017 / Allmänt, höststädning, orangeri, rumsgran / 2 minutes of reading

Hejsan.

Hoppas ni alla har det bra såhär en bit in i oktober.

Oktober och höst.

Förra helgen tyckte jag att det var dags att börja plocka undan lite i vårt orangeri.

Mitt lilla söta hus där jag sitter och filosoferar ibland.

Alla frostkänsliga små träd brukar vinterförvaras här inne. Jag kastar även ut andra träd och växter här som inte passar in eller som helt enkelt inte riktigt sköter sig inne i huset.

Undertiden som jag fixade med alla mina små träd, så packade Stefan in poolen i vinterförpackning.

De stora plåtarna hade vi fått hjälp med sedan tidigare, men alla små sidoplåtar skulle också skruvas fast. Och det var ett lagom arbete som passade Stefan bra.

Jag konkade, bar, städade och fixade.

Det kändes inte helt rätt att förbereda för storm och vinter den här soliga, sköna helgen. Men av erfarenhet vet jag att det är så mycket tråkigare att spara det här arbetet tills hösten är här på riktigt.

Så alltså fick de flytta in allihopa. Citroner, trumpeter, potatisblommor och till och med oliverna åkte in.

Mina mormorsfiltar som jag brukar svepa in mig i när jag kurar i orangeriet, de åkte ut på luftning i solskenet.

Jag har en rumsgran som hängt med i många år. I början var den liten och söt och fick ledigt plats på fönsterbrädan.

Nu har den växt och blivit stor och ganska ful också på kuppen. Varje år funderar jag på att slänga eländet, men varje gång tänker jag:

-Nåja, du kan väl få komma in – i alla fall tills julen är över …

Och så fick det bli även i år. Granen har kommit in och står där så grön och ful. Om två månader kan jag hänga små polkagriskrokar i, så syns inte det där fula så mycket.

Såklart tog vi vara på det fina vädret också och stundom bara satt vi där med näsan mot solen och njöt.

Dagens citat:

En människas mest värdefulla tillgång

är inte ett huvud fyllt med kunskap

eller ett fett bankkonto

Det är ett hjärta fyllt av kärlek

ett öra som vill lyssna och

en hand villig att hjälpa.

Och ja just det, det var så sant, jag fixade lite med håret också i helgen …. klippte lite på luggen med min nagelsax …

Jag vet, det blev sådär!

Lärdom: låt frissan klippa håret i fortsättningen.

Kram på er alla.

Annika

Vi gör oss redo för höststormar i Gyllebo. Läs mer »

Snowies nya lya.

Lämna en kommentar / Familj, Hundar och katter / Av Annika Olsson / 5 oktober, 2017 / Allmänt, nya lya, pomeranian, tomelilla / 2 minutes of reading

Gomorron kära ni.

För en tid sedan flyttade min dotter med sin sambo och sin lilla hund Snowie, till en ny lägenhet.

De flyttade inte så långt och de bor ännu kvar i glada Tomelilla.

Såklart ville jag kika in och se hur hon fått det, den lilla hunden Snowie med sin familj.

Jag tog mina rosa sommarskor, de som jag inte använt en endaste gång på hela sommaren. Till dem tyckte jag att det passade med röd kappa. Rött och rosa – min favoritblandning

För man måste ju vara fin när man hälsa på så tjusiga damer som den förnäma hunden Snowie är.

Vi fick en så mysigt förmiddag.

Tänk, det var inte bara Snowie som var hemma. Även min dotter Amanda var såklart där och vi fikade, mumsade på nya bullar och hade en härlig stund.

De har verkligen fått det så himla mysigt i sitt nya hem, Amanda och Jimmy. Ja, det är ju de två som står för själva flytten och inredningen och såklart hyran. De båda bor faktiskt också där.

Snowie bara chillar – som det ju kallas nuförtiden. När jag var ung då ”slappade” man mest.

Lite småpiff ska förstås fixas klart, så som det ska i alla hem. Sådana där saker som alltid blir kvar till sist ni vet …

Sedan var det bara för mig att tacka för mig.

Tack fina Mando för en mysig stund, och tack Snowie för jag fick hälsa på i nya lägenheten.

Hemma i Gyllebo väntade ett annat gäng tålmodigt på mig.

Jag kastade av mig de rosa skorna och den röda kappan, för bästa färgen är egentligen grönt!

Det vet väl alla!!

Dagens citat:

Jag tycker synd om alla som har syskon

och lampknappen till badrummet på

utsidan.

Fast det är minsann värt att sitta på dass i lite mörker för att få ha sin syster.

I dag ska jag på roligheter med min egen lilla söta syster …

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Snowies nya lya. Läs mer »

Kardborrarnas tid och en desperat kvinna.

Lämna en kommentar / Allmänt, Natur / Av Annika Olsson / 4 oktober, 2017 / Allmänt, gylleboskogen, höstkänsla, primärvården / 3 minutes of reading

Hejsan

Hösten är här på riktigt nu och bjuder på allt det som den brukar bjuda på.

Svamp i mängder såklart. Vackra färgglada löv och en massa kardborrar.

Alla dessa eländiga kardborrar. Efter varje runda är hundarna fulla av små gröna ploppar. I Johnnys svans sitter ibland de lite större och jobbiga kardborrarna, de som nästan fastnar i en slät handflata. ”Kamma, kamma. borsta, borsta.” Fast så blir det så fina och välputsade alla mina hundar. Inget ont som inte har något gott med sig.

Det är rogivande i naturen nu.

Doften av mossa och svamp är tung och mustig.

I år är det inte mycket orm jag sett i skog och mark. Fast förra veckan låg det en liten stackars snok på vägen som fått sätta livhanken till. Jag tycker alltid att det är så sorgligt när jag ser överkörda grodor och ormar. De har rätt att leva. Minst lika mycket rätt som människan, som är den enda art som inte tillför ett enda dyft till själva naturen tycker jag.

När jag vandrade vidare på stigen över åsen satt den skygga hägern där. Jag kunde se den på långt avstånd. Jag förbannade mig själv att jag tagit fel objektiv med mig … fast sedan knäppte jag en bild ändå och intalade mig att den bästa kameran är alltid den du har med dig.

Ännu går kor och hästar ute i sina beteshagar och dräller. Hagarna där jag och hunden Johnny brukar träna spår och som vi längtar efter att återigen ha ensamrätt på.

Ibland känns det nästan som om naturen har tusen ögon. Ögon som följer mig varje steg jag tar ….

Och kanske är det verkligen så!

På tal om ögon …

I många år har jag haft en ögonsjukdom som heter glaukom. Inget märkvärdigt. Ett par droppar innan jag somnar är allt som behövs för att hålla det i schack.

Men så tog dropparna slut och jag skulle ha nya. Det visade sig att det skulle vara lättare sagt än gjort.

Ögonkliniken hade gått under jorden under sommaren, eller flyttat som det skulle visa sig.

I flera veckor bombaderade jag vården med min vädjan om ett förnyat recept. Jag ringde, mailade och skrev via nätet. Det hade säkert varit lättare att få tag på knark, för det kan man åtminstone hitta på svarta marknaden har jag hört.

Nu, mer än en månad senare kan jag läsa i min journal att jag är en desperat kvinna, och på min receptlista finns säkert hundra nya burkar ögondroppar för uttag. Trägen vinner.

Nu är det dags att ”kriga” igen … jag har en knöl i magen. I en vecka nu har jag kämpat med en liten tid för undersökning, en liten snabb tid hos min husdoktor bara … Även om jag mår bra, så vill jag inte ha den där äggstora knutan i magen. Visserligen säger Stefan att det bara är en muskelknuta, men jag är lite skeptisk till hans medicinska kunskaper. Efter den där gången då jag bröt armen och han ställde diagnosen så tvivlar jag lite på hans kunskaper i anatomi.

-Om du kan röra på fingrarna så är ingenting brutet , sa han med snusförnuftig röst, när jag gnällde. Inget daltande där inte!!

Den gamla skrönan stämmer inte, skulle det visa sig. Jag fick själv ratta bilen till röntgen och kom senare hem med armen i gips. Men det är en gammal historia nu.

(Knölen i magen väntar på en remiss till ett ultraljud nu, tills dess får jag dras med den helt enkelt.)

Dagens citat:

Med åren har jag lärt mig

att det är stört omöjligt att

göra alla nöjda,

men busenkelt att driva vem

som helst till vansinne.

Hoppas att ni alla mår bra och har det gott.

En stor kram på er.

Annika

Kardborrarnas tid och en desperat kvinna. Läs mer »

Hon är framme nu och våra liv rullar på över hela jordklotet.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 3 oktober, 2017 / Allmänt, Avsked, döttrar, småmeddelande / 2 minutes of reading

Hej hej

Mitt hjärta har varit lite sorgset och tungt i någon dag.

Det blir väl så vid alla avsked kan jag tro.

Lite sorgset när man vinkar adjö.

När äldsta dottern förra veckan åkte iväg till Amerika så kändes det allt lite ”lissamt”. Ja det är skånska och betyder ledsamt.

Det värsta är när man säger ”hejdå”, och vet att det kommer att dröja väldigt länge innan man ses igen.

Tårarna vill liksom bara spruta fram.

Fast jag är ju en krigare och biter ihop så gott det går.

Dagen innan Andréa:s resa gick av stapeln, så hade vi en så mysig eftermiddag.

Systrarna Henriksson pysslade om varandra, mös med hundarna och sedan tog de tag i gamla mossan Annika. Jag fick håret lockat (precis så som jag egentligen inte alls vill ha det) och smink som om jag skulle på nobelmiddag.

Jag njöt i fulla drag även om jag inte kände mig hemma i mitt nya utseende.

I luften hängde avskedet som snart skulle komma. Hundarna var annorlunda. Jag kunde se att de anade en förändring. De kände av vår sinnesstämning som alltid. Särskilt stora hunden Johnny.

Så slog hon igen den gamla resväskan och gav sig iväg.

Stefan fick äran att köra ”dyrgripen” till tåget.

Jag hatar att vinka adjö vid tåg!! Det blir så sorgligt, nästan som i tragiska filmer där det kramas, bölas och snörvlas. Det är liksom bara en vit näsduk att vifta med som fattas.

Så går någon dag och allt känns plötsligt helt ok igen! Våra liv rullar på som vanligt. Andréa har börjat sitt nya schema på djursjukhuset i Canada och livet går vidare.

… såklart blir jag överlycklig över små meddelande som dyker upp här hemma …

en lapp på baksidan av datamusen. Ljuvliga små guldkorn.