Kardborrarnas tid och en desperat kvinna.

Hejsan
Hösten är här på riktigt nu och bjuder på allt det som den brukar bjuda på.
Svamp i mängder såklart. Vackra färgglada löv och en massa kardborrar.
Alla dessa eländiga kardborrar. Efter varje runda är hundarna fulla av små gröna ploppar. I Johnnys svans sitter ibland de lite större och jobbiga kardborrarna, de som nästan fastnar i en slät handflata. ”Kamma, kamma. borsta, borsta.” Fast så blir det så fina och välputsade alla mina hundar. Inget ont som inte har något gott med sig.
Det är rogivande i naturen nu.
Doften av mossa och svamp är tung och mustig.
I år är det inte mycket orm jag sett i skog och mark. Fast förra veckan låg det en liten stackars snok på vägen som fått sätta livhanken till. Jag tycker alltid att det är så sorgligt när jag ser överkörda grodor och ormar. De har rätt att leva. Minst lika mycket rätt som människan, som är den enda art som inte tillför ett enda dyft till själva naturen tycker jag.
När jag vandrade vidare på stigen över åsen satt den skygga hägern där.  Jag kunde se den på långt avstånd. Jag förbannade mig själv att jag tagit fel objektiv med mig … fast sedan knäppte jag en bild ändå och intalade mig att den bästa kameran är alltid den du har med dig.
Ännu går kor och hästar ute i sina beteshagar och dräller. Hagarna där jag och hunden Johnny brukar träna spår och som vi längtar efter att återigen ha ensamrätt på.
Ibland känns det nästan som om naturen har tusen ögon. Ögon som följer mig varje steg jag tar ….
Och kanske är det verkligen så!
På tal om ögon …
I många år har jag haft en ögonsjukdom som heter glaukom. Inget märkvärdigt. Ett par droppar innan jag somnar är allt som behövs för att hålla det i schack.
Men så tog dropparna slut och jag skulle ha nya. Det visade sig att det skulle vara lättare sagt än gjort.
Ögonkliniken hade gått under jorden under sommaren, eller flyttat som det skulle visa sig.
I flera veckor bombaderade jag vården med min vädjan om ett förnyat recept. Jag ringde, mailade och skrev via nätet. Det hade säkert varit lättare att få tag på knark, för det kan man åtminstone hitta på svarta marknaden har jag hört.
Nu, mer än en månad senare kan jag läsa i min journal att jag är en desperat kvinna, och på min receptlista finns säkert hundra nya  burkar ögondroppar för uttag. Trägen vinner.
Nu är det dags att ”kriga” igen … jag har en knöl i magen. I en vecka nu har jag kämpat med en liten tid för undersökning, en liten snabb tid hos min husdoktor bara … Även om jag mår bra, så vill jag inte ha den där äggstora knutan i magen. Visserligen säger Stefan att det bara är en muskelknuta, men jag är lite skeptisk till hans medicinska kunskaper. Efter den där gången då jag bröt armen och han ställde diagnosen så tvivlar jag lite på hans kunskaper i anatomi.
-Om du kan röra på fingrarna så är ingenting brutet , sa han med snusförnuftig röst, när jag gnällde. Inget daltande där inte!!
 Den gamla skrönan stämmer inte, skulle det visa sig. Jag fick själv ratta bilen till röntgen och kom senare hem med armen i gips.  Men det är en gammal historia nu.
(Knölen i magen väntar på en remiss till ett ultraljud nu, tills dess får jag dras med den helt enkelt.)
Dagens citat:
Med åren har jag lärt mig
att det är stört omöjligt att
göra alla nöjda,
men busenkelt att driva vem
som helst till vansinne.
Hoppas att ni alla mår bra och har det gott.
En stor kram på er.
Annika
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top