gylleboskogen

En ljuvlig dag på stapplande ben.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hejsan.
Vet ni – idag är det exakt 32 år sedan Olof Palme blev skjuten. Precis samma dag som jag förlovade mig första gången, 21 år gammal …. men det var i ett ”annat liv”, med en annan man – långt borta i Gambia …
Vi hade en annons i lokaltidningen och vi trodde att det skulle bli dagens ”snackis” hemma i Sverige … tji fick vi – alla hade bara tankarna hos Palme och såg knappt vår lilla notis på familjesidan…
Datumet har liksom etsat sig fast i mitt minne.
Det är konstigt det där med minnen. Vissa saker är så lätta att komma ihåg. Lite förargligt förstås, eftersom jag är oförmögen att på rak arm komma på vilket datum jag förlovade mig med min nuvarande kärlek – Stefan … inte ens årtalet är jag riktigt säker på …
Sorry darling. Det kan vara närminnet som sviker.
Här i Gyllebo har vi vinterns rejälaste snöväder just nu. Men dagarna innan hade vi strålande sol några dagar. Så ljuvligt.
Jag har då försiktigt tassat ut i naturen. Inte så långt. Bara till den gamla ekskogen bakom postlådorna. Där är så underbart vackert.
Jag känner mig så glad över att åter kunna gå rak på benen igen. … eller halvrak med huvudet snett upp och benen på jordklotet. Visserligen rejält bedövad med piller i blodet, ryggen krökt och en känsla av tandläkarbedövningen i ena benet … men jag är övertygad om att kan man bara komma ut i naturen så kommer kroppen att kunna läka lite bättre.
Hemma vid fåglarnas matplats har vi nu två ekorrar som bråkar om att stjäla maten för fåglarna.
Snabba som bara den är de båda, och det ska konst till att hinna fånga dem på bild.
Mitt fång tulpaner som jag fick av Stefan har åldrats, vissnat och dött med en sådan otrolig skönhet att jag häpnar.
Jag tänker på min älskade svärfar när jag ser bilderna på dataskärmen. Jag vet att han hade älskat att försöka måla av mina vackra tulpanerna på en tavla.  Han hade älskat mina foto och han hade nog läst min blogg med stor behållning.
Dagens citat:

Om en miljon år är jorden måhända befolkad av varelser som benhårt förnekar att de härstammar från människan.

Kanske är det meningen att vi egentligen skulle gå på alla fyra som en apa. Kanske är det de som gör att våra ryggar blivit så känsliga, för visst är det många som har ont i ryggen… ja, sånt kan man ju grunna på …

Jag ska ta tag i dagen och göra den fantastisk på mitt vis. Du kan göra den underbar på ditt vis.

Meningen för min del var en tur till Malmö med ryggen… men snöfallet och vinden fortsätter här på Österlen så min plan är något oklar…  Tänk, när jag var liten fanns det vägverk och riktiga plogbilar.

Kram på er.

Annika

En ljuvlig dag på stapplande ben. Läs mer »

En stor stund i det lilla.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
Ikväll hamnade min blick på en samling foto som betyder lite extra för mig.
Bilder som jag tog det där året då min mamma var så sjuk i sin cancer.
Då när all hennes behandling var över och vi fått beskedet att inget mer fanns att göra. Vi visste att dagarna var räknade …
Dessa foton måste jag ju visa er…
Jag brukar alltid gå ut till en mosse i vår kohage när jag behöver en stund för mig själv. En vacker plats vid en trädunge bestående av gamla ekar. Under min mammas sjukdom var jag här ute mycket.
En solig vårdag 2013, hörde jag ett konstigt ljud. Det var ungefär samma ljud som när Cocodile Dundee går för att ringa, genom att svinga en sak i ett långt snöre. Ett slags högt susande ….
På långt håll såg jag även att det liksom bubblade i vattnet.
När jag smög mig dit blev allting helt tyst och stilla. Jag satte mig en stund på en sten och funderade. Vad kunde det där vara?
Så efter ett litet tag stack det ena lilla grodhuvudet efter det andra, upp genom vattenytan. Till sist var där hundratals grodor som satte igång med en enda stor öronbedövande orgie. Förmodligen det största guppsexet i hela Gyllebo.
Där på stenen satt jag liksom helt förstenad och försökte fånga hela skådespelet med min kamera. Tyvärr hade jag valt helt fel objektiv, men upplevelsen var så fantastisk så det spelade mindre roll. De här grodorna fanns överallt i den ganska stora mossen. De klättrade, red och hoppade på varandra. Helt ogenerat förökade de sig mitt framför mina ögon. Överallt i vattnet låg klumpar av deras rom.
Vad jag har förstått så inträffar den här parningen bara några få timmar om året, då ljus och temperatur måste vara helt idealiska för parningen ska ske.
När jag en timme senare skulle visa skådeplatsen för Stefan, så var alltihopa över. Det enda som vittnade om att det hela ägt rum, var alla de svarta grodäggen och några få stackars grodor som fått sätta livhanken till då kärleksakten gått för hårt fram.
Inte någon gång sedan det året har jag kunnat pricka in den här naturupplevelsen igen.
Men jag är så tacksam för upplevelsen och de bilder jag trots allt lyckades fånga.
Det där året då min mamma bara hade några få veckor kvar att leva.
Såklart fortsätter jag gå dit i förhoppningen att få se grodorna kärlekslek igen. Varenda år.
I likhet med grodan så lever jag på hoppet.
Dagens citat:
Mister du pengar,
mister du ingenting.
Mister du vänner,
mister du något.
Mister du kärlek,
mister du mycket.
MEN mister du hoppet,
då mister du ALLT!
Japp, i år hoppas jag få se många rälia grådor här i Gyllebo.
För just det här minnet väcker så många känslor och påminner om en lycklig stund i  en svår tid i mitt liv.
Kram på er
Annika

En stor stund i det lilla. Läs mer »

En herre att lite på och pågakalas.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
En herre man alltid kan lita på och som aldrig gör mig besviken, det är den vackert röda domherren.
För ett par dagar sedan fick jag syn på honom vid mitt fågelbord. Han brukar vara ganska skygg och han visar sig väldigt sällan.
Men, när man väl får syn på honom så kan man alltid känna sig säker på att vintern är i antågande.
Den här gången hade han rätt – igen.
Då när jag fick syn på honom så skyndade jag mig såklart in efter min kamera.
Det blev ingen mästarbild, men jag fick i alla fall ett litet foto på honom där han satt lite halvgömd i skydd av fågelbordet. Den vackraste fågeln jag vet.
Jag har varit på en sådan där rejäl grabbfest som håller på nästintill hela natten och som man får kramp i hela magen av alla skratt. En sådan herrfest som kanske inte alla kvinnor får äran av att vara med på …
Mer bör och ska nog inte skrivas, men jag vill passa på att tacka kvällens värd för en härlig fest .
Tack från mig!
Det var vid halv fem på morgonen, när vi körde hem från festen, som vintern slog till.
Över hela Österlen snöade det ymnigt och det kändes som att köra i ett sagolandskap.
Efter bara två timmars sömn var jag såklart tvungen att skutta ur sängen för att njuta av den underbara vintern som kommit under natten.
Allting ser så vackert ut när det ligger inbäddat i vitt fluff. Fast det förstås, vårt vita staket ser ju en aningens tråkigt ut med den gröna ton som börjat framträda alltmer tydligt det senaste året.
Nåväl, det finns en utomordentligt produkt som heter ”Grönfri”. Det får bli en omgång med den, och sedan lite ny vit färg. Det får bli ett av vårens projekt.
Dagens citat:
Ett föredöme är bättre än tusen argument.
Idag känner jag mig något, lite trött och sliten. Åldern tar ut sin rätt, och jag känner att jag inte är tjugo år längre.
Men en rolig fest blir man aldrig för gammal för.
Ha en fin dag.
Kram Annika

En herre att lite på och pågakalas. Läs mer »

En liten suck av vinter.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
Så kom den så äntligen till oss också här längst nere i det sydöstra hörnet. Vintern och snön menar jag.
Visserligen väldigt blöt och kramgo snö, men vit och fin som snö ska vara.
Det var så mysigt att tassa upp den där morgonen då snön föll utanför fönstret.
Jag tänkte för mig själv att egentligen hade det passat mycket bättre att Jesus föddes den här dagen, för vädret var precis det rätta för julaftonsfirande … så mysigt och juligt.
Vi brukar låta vår utegran få stå kvar hela januari ut, eftersom det alltid är så rysligt mörkt här ute i sommarbyn på vintern. Den gjorde att det var riktig julkänsla den här morgonen.
Småhundarna blev som tossiga av snön. Helt vilda och busiga for de runt i trädgården. Johnny tar det hela mer med ro numera.
 När vi gick vår morgonrunda runt sjön så övergick snön i duggregn. Blöt och lite trist tyckte jag allt att det var. Men jag tycker att man ska vara glad för det lilla …. och jag fick i alla fall damma av vintermössan och knäppa lite sköna vinterbilder.
När vi kom till badplatsen hade det blivit riktigt grått och regnigt väder. Med snabba steg styrde vi kosan hemåt. Fast först väckte jag såklart upp alla de sömniga gäss som låg där i vattnet och plaskade.
Vilken skillnad det kan vara på kvaliteten på blommor. I förra veckan köpte jag en liten hortensia. Jag hann inte mer än hem från affären förrän blomskrället tappade alla sin rosa kronblad och såg allmänt hängig ut. Den fick helt enkelt gå direkt på komposthögen.
Mina snittblommor som jag köpte ett par dagar före nyår står ännu ganska fräscha och fina i min klongvas. Visserligen sjunger de nu på sista versen, men oj vilken glädje jag haft av dem.
En kollega till mig sa alltid: ”man får vad man betalar för” … det där stämmer ganska ofta tycker jag.
Dagens citat:
Bry dig om andra
men se till att inte
radera bort dig själv.
Ha en skön kväll
Kram Annika

En liten suck av vinter. Läs mer »

Med hundspott på linsen.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hej kära Blogg och alla ni söta läsare.
I helgen dammade jag av min gamla digitalkamera. Den som jag gett till Stefan, men som sällan används av honom. Mest har den fått assistera extrakamera. Men nu när mitt fina objektiv blivit stulit, så fick den komma till heders igen.
Jag och hundarna begav oss till slingorna i Gylleboskogen en tidig morgon. Där är så himla fint med vacker natur, skog och en massa frisk luft.
Det var så länge sedan jag använde den gamla kameran, och som alltid vill jag helst fotografera på ”manuellt läge”. Det var som om det kvittade hur jag ställde in bländare, slutartid och iso – bilderna ville bara bli suddiga.
Där i Gylleboskogen kan man välja på fyra olika distanser. Vi valde den blå slingan. den är 6,5 kilometer. Det är en lagom sträcka att gå för oss alla.
Hundarna var ivriga och glada. De älskar nya platser och dofter.
Där i skogen finns flera olika skjutbanor. En perfekt plats om man ville träna skottfasthet på sin hund.
Just den här  morgonen var det ingen skjutning … i alla fall inte på banorna.
Vi mötte en jägare med en hund där i skogen. Han upplyste oss om att de nyss haft jakt i området, men att den var avslutad.
Men … sa han, och drog lite på ordet … det finns en påskjuten gris som de som bäst håller på att spåra upp …
Jag är normalt inte rädd för vildsvin. Men skadskjuten gris och en massa små bjäbbiga hundar kändes inte som en bra kombination.
Vi stannade en stund och tog lite modellbilder på hundarna istället.
Jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag inte fick någon rätsida på inställningen och suddigheten …
Jag knäppte bilder och retade mig väldigt på att det aldrig blev riktigt bra. Suddigt och oklart. Mest i vänster sida av någon anledning …
-Asch, tänkte jag, det måste vara kameran som är dålig, och jag är som är ovan vid den …
Inte förrän vi kom hem i stugvärmen igen skulle jag komma att förstå varför det blev så suddigt.
På kameralinsen syntes tydligt ett stort kladdig märke efter en kletig hundtunga. Såklart hade hunden Johnny i ett obevakat ögonblick passat på att inspektera den nya attiraljen, som vi hade med oss ut på rundan.
Jaja, bilder blev det med lite hundspott på linsen.
Efter ett tag så glömde jag bort skadade grisar och vandrade vidare i den härliga skogen.
På sina ställen höll man på med skogsarbete. Jag älskar verkligen doften av nyhuggen skog.
Där i Gylleboskogen är det så mysigt med gamla träd, mossa och härlig natur. På andra ställen finns det små lärkplanteringar och granplanteringar.
En natur som ger så mycket härlig energi för mig och mitt lilla gäng.
Någon skadad och ilsken gris såg vi inte röken av.
Dagens citat:
Äkta generositet är att göra något vänligt
mot en person som aldrig kommer att
upptäcka det.
Ha en fin dag
Kram Annika

Med hundspott på linsen. Läs mer »

Klåfingrigt fruntimmer och Cillas äbblakaga

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig. / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
En tidig morgon i veckan bjöd moder natur på det mest underbara höstvädret man kan tänka sig.
Lugnt, stilla och sol. Ja, ni läste helt rätt – just sol!
Vid Gylleboslottet var det tyst och stilla. Från det stora kastanjeträdet hade kastanjerna börjat falla ner på vägen. Där brukar det bli en farlig sörja av löv och krossade kastanjer lite längre fram på hösten. Jag älskar kastanjer. Det påminner om när man var barn. Tänk, då gjorde jag kor av dem med lite tandpetare och livlig fantasi.
Även björken såg ut att vara i riktig höstskrud den här morgonen, ja på gränsen till vinterutstyrsel nästan, dvs snart naken.
Inne i skogen nådde solens första skälvande strålar inte riktigt fram, men det var mysigt att vandra där i den gryende morgonen. Vattnet i sjön glittrade inbjudande och jag ångrade att jag inte tagit mig ett enda dopp där i sommar. Men så är det – ”sent ska syndaren vakna”.
På ett ställe i skogen fick jag syn på de högsta, gängligaste svampar jag sett. I en klunga stod de som höga majestäter mitt i solskenet.
Jag satte mig ner för att fotografera dem. Så sträckte jag mig fram för att vika undan lite löv som skymde sikten för mitt objektiv. Jag – det klåfingriga fruntimret kunde då genast artbestämma de där gaciösa svamparna.
Bläcksvamp.
Om inte detta var fjällig bläcksvamp, så vet jag inte hur sådan bläcksvamp ser ut.
På google kunde jag läsa att den lär vara ätlig, men bör ätas innan den svartnat. Och det finns väl ingen levande människa som plockar med sig den här sörjan hem för att tillaga. Såvida man inte vill tillreda någon dödlig häxbryggd förstås
Svampen växer även väldigt snabbt och någonstans nämns att man tror att den är en köttätande svamp. Ja, den äter såklart inte små barn eller så, utan den äter något som kallas nematoder.
Spännande och intressant tyckte jag, där jag låg på knä i löven med kladdiga och svarta fingrar..
Sedan torkade jag av det värsta på byxorna och gick vidare.
Det var verkligen en sagolik morgon!
Av Stefans gulliga kusin, Cilla, har jag fått ett nytt recept på äppelkaka. För äppelkaka måste man äta om man kommer från Kivik, som Stefan ju gör. Så i detta huset äts det alltid äpple på kors och tvärs hela hösten. Jag brukar ofta göra en särskild äbblakaga som Stefan älskar, men då och då är det kul att få lite omväxling tycker jag.
Den här var sagolikt god med ett täcke av mandelmassa och cremefraich ovanpå. Smarrigt värre.
Dagens danska  citat:
Hvorfor jeg
ikke har
tatoveringar?
Av samme grunn
som man
ikke setter
klistremerker
på en Ferrari.
Ett sött litet citat.
Själv har jag inga tatueringar, av den enkla enledningen att jag inte tycker att jag passar i det. Eller inte känt att det varit något jag vill ha. Inte ännu i alla fall.
Jag har många vänner med tatueringar, stora galna tatueringar och jag älskar dem alla. De är en del av deras stil och personlighet. Bara för att jag själv inte har just den stilen betyder det inte att jag inte kan tycka att någon annan passar i det och att det är vackert på andra. Men själv är jag ju en Ferrari …
Det är nästan som namn. Det är personen som gör att namnet blir fint, inte tvärtom tycker jag. Föresten har jag vänner som heter just Ferrari. Om de har tatueringar vill jag dock låta vara osagt …
(Kram på dig S.Ferrari, snart är det jul, som jag vet att du längtar efter!!)
Ha det gott.
Annika

Klåfingrigt fruntimmer och Cillas äbblakaga Läs mer »

Kardborrarnas tid och en desperat kvinna.

Lämna en kommentar / Allmänt, Natur / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
Hösten är här på riktigt nu och bjuder på allt det som den brukar bjuda på.
Svamp i mängder såklart. Vackra färgglada löv och en massa kardborrar.
Alla dessa eländiga kardborrar. Efter varje runda är hundarna fulla av små gröna ploppar. I Johnnys svans sitter ibland de lite större och jobbiga kardborrarna, de som nästan fastnar i en slät handflata. ”Kamma, kamma. borsta, borsta.” Fast så blir det så fina och välputsade alla mina hundar. Inget ont som inte har något gott med sig.
Det är rogivande i naturen nu.
Doften av mossa och svamp är tung och mustig.
I år är det inte mycket orm jag sett i skog och mark. Fast förra veckan låg det en liten stackars snok på vägen som fått sätta livhanken till. Jag tycker alltid att det är så sorgligt när jag ser överkörda grodor och ormar. De har rätt att leva. Minst lika mycket rätt som människan, som är den enda art som inte tillför ett enda dyft till själva naturen tycker jag.
När jag vandrade vidare på stigen över åsen satt den skygga hägern där.  Jag kunde se den på långt avstånd. Jag förbannade mig själv att jag tagit fel objektiv med mig … fast sedan knäppte jag en bild ändå och intalade mig att den bästa kameran är alltid den du har med dig.
Ännu går kor och hästar ute i sina beteshagar och dräller. Hagarna där jag och hunden Johnny brukar träna spår och som vi längtar efter att återigen ha ensamrätt på.
Ibland känns det nästan som om naturen har tusen ögon. Ögon som följer mig varje steg jag tar ….
Och kanske är det verkligen så!
På tal om ögon …
I många år har jag haft en ögonsjukdom som heter glaukom. Inget märkvärdigt. Ett par droppar innan jag somnar är allt som behövs för att hålla det i schack.
Men så tog dropparna slut och jag skulle ha nya. Det visade sig att det skulle vara lättare sagt än gjort.
Ögonkliniken hade gått under jorden under sommaren, eller flyttat som det skulle visa sig.
I flera veckor bombaderade jag vården med min vädjan om ett förnyat recept. Jag ringde, mailade och skrev via nätet. Det hade säkert varit lättare att få tag på knark, för det kan man åtminstone hitta på svarta marknaden har jag hört.
Nu, mer än en månad senare kan jag läsa i min journal att jag är en desperat kvinna, och på min receptlista finns säkert hundra nya  burkar ögondroppar för uttag. Trägen vinner.
Nu är det dags att ”kriga” igen … jag har en knöl i magen. I en vecka nu har jag kämpat med en liten tid för undersökning, en liten snabb tid hos min husdoktor bara … Även om jag mår bra, så vill jag inte ha den där äggstora knutan i magen. Visserligen säger Stefan att det bara är en muskelknuta, men jag är lite skeptisk till hans medicinska kunskaper. Efter den där gången då jag bröt armen och han ställde diagnosen så tvivlar jag lite på hans kunskaper i anatomi.
-Om du kan röra på fingrarna så är ingenting brutet , sa han med snusförnuftig röst, när jag gnällde. Inget daltande där inte!!
 Den gamla skrönan stämmer inte, skulle det visa sig. Jag fick själv ratta bilen till röntgen och kom senare hem med armen i gips.  Men det är en gammal historia nu.
(Knölen i magen väntar på en remiss till ett ultraljud nu, tills dess får jag dras med den helt enkelt.)
Dagens citat:
Med åren har jag lärt mig
att det är stört omöjligt att
göra alla nöjda,
men busenkelt att driva vem
som helst till vansinne.
Hoppas att ni alla mår bra och har det gott.
En stor kram på er.
Annika

Kardborrarnas tid och en desperat kvinna. Läs mer »

Rulla till toppen