grodor

Bättre och bättre dag för dag.

Hej hej.
Ja nu går det framåt med min kropp och med diskbråcket tycker jag. Även om jag ännu startar min dag med några små piller, så är allt så mycket bättre nu.
Jag har kommit en bit på min rehabträning också. I början fick jag bara en enda övning och det var att ligga stilla i den enda positionen som inte gav så mycket smärta. På rygg i en halvvriden ställning.
Men nu jäklar har jag kommit framåt i programmet måste jag säga.
Det är förstås inte alls något avancerat jag gör, men från att knappt kunnat röra mig så är det ett sånt framsteg att göra små rörelser igen som inte gör ont.
-det där ser ju trevligt ut, hörde jag Stefan säga, när jag låg där på rygg och gjorde mina små stärkande juckrörelser …
För mig själv tänkte jag att det skulle kanske han också behöva, men med åren har jag lärt mig att ”tiga är guld” … Och nu är det ju dessutom lite synd om honom, när han har så ont i foten.
Min stackars Stefan
Med Stefans fot går det varken framåt eller bakåt. Det är liksom stiltje.
Han for ju ända upp till Göteborg en kväll för att planera för en snabb steloperation i förra veckan. Totalt i onödan. Den där långa resan på nära nog 70 mil, skulle bara resultera i att han fick reda på att de tagna röntgenbilderna inte dög och de skulle göras om i stående position istället … trots det hade han ringt och kollat upp innan han körde, att allt skulle fungera – när han skulle köra så långt …
Ibland funderar jag på alltings smidighet. Hur lätt det varit för den läkaren eller vårdpersonalen att tänka ett steg längre. Att kontrollera det hela då när han ringde …
Det var många år sedan jag var på en kurs om logistik, och ännu tycks det vara många som inte tänker ett dugg på det.
Stefans fot är nu på nytt röntgad i Malmö. Och tills han vet mer, så får han fortsätta rädda grodorna i poolen och bara vänta, för när doktorn ringde hade röntgenplåtarna förmodligen skickats med snigelpost och ännu inte dykt upp … Jag blir skogstokig när jag tänker på hur Stefan blir behandlad.
En som är synnerligen bra på att vänta, det är katten Felix. Han gör sannerligen inte så många knop i timmen. Latar katt får man nog leta efter, och ändå har han inte det minsta ont i foten.
Kvällens citat:
Andas – universum tar hand om resten.
Ha en fin kväll och kram på er.
Annika

En stor stund i det lilla.

Hejsan
Ikväll hamnade min blick på en samling foto som betyder lite extra för mig.
Bilder som jag tog det där året då min mamma var så sjuk i sin cancer.
Då när all hennes behandling var över och vi fått beskedet att inget mer fanns att göra. Vi visste att dagarna var räknade …
Dessa foton måste jag ju visa er…
Jag brukar alltid gå ut till en mosse i vår kohage när jag behöver en stund för mig själv. En vacker plats vid en trädunge bestående av gamla ekar. Under min mammas sjukdom var jag här ute mycket.
En solig vårdag 2013, hörde jag ett konstigt ljud. Det var ungefär samma ljud som när Cocodile Dundee går för att ringa, genom att svinga en sak i ett långt snöre. Ett slags högt susande ….
På långt håll såg jag även att det liksom bubblade i vattnet.
När jag smög mig dit blev allting helt tyst och stilla. Jag satte mig en stund på en sten och funderade. Vad kunde det där vara?
Så efter ett litet tag stack det ena lilla grodhuvudet efter det andra, upp genom vattenytan. Till sist var där hundratals grodor som satte igång med en enda stor öronbedövande orgie. Förmodligen det största guppsexet i hela Gyllebo.
Där på stenen satt jag liksom helt förstenad och försökte fånga hela skådespelet med min kamera. Tyvärr hade jag valt helt fel objektiv, men upplevelsen var så fantastisk så det spelade mindre roll. De här grodorna fanns överallt i den ganska stora mossen. De klättrade, red och hoppade på varandra. Helt ogenerat förökade de sig mitt framför mina ögon. Överallt i vattnet låg klumpar av deras rom.
Vad jag har förstått så inträffar den här parningen bara några få timmar om året, då ljus och temperatur måste vara helt idealiska för parningen ska ske.
När jag en timme senare skulle visa skådeplatsen för Stefan, så var alltihopa över. Det enda som vittnade om att det hela ägt rum, var alla de svarta grodäggen och några få stackars grodor som fått sätta livhanken till då kärleksakten gått för hårt fram.
Inte någon gång sedan det året har jag kunnat pricka in den här naturupplevelsen igen.
Men jag är så tacksam för upplevelsen och de bilder jag trots allt lyckades fånga.
Det där året då min mamma bara hade några få veckor kvar att leva.
Såklart fortsätter jag gå dit i förhoppningen att få se grodorna kärlekslek igen. Varenda år.
I likhet med grodan så lever jag på hoppet.
Dagens citat:
Mister du pengar,
mister du ingenting.
Mister du vänner,
mister du något.
Mister du kärlek,
mister du mycket.
MEN mister du hoppet,
då mister du ALLT!
Japp, i år hoppas jag få se många rälia grådor här i Gyllebo.
För just det här minnet väcker så många känslor och påminner om en lycklig stund i  en svår tid i mitt liv.
Kram på er
Annika
Scroll to Top