naturbilder

Små vänner i trädgården.

Hejsan.

Höstkänslan smyger sig på i min trädgård. På stengången kom en stackars padda linkande. Hon såg ut att ha levt ett hårt liv i sommar.

Katten Felix nosade lite försiktigt, men lät sedan paddan halta vidare på sin färd.

Blommorna i min trädgård har växt och frodats i sommar. Några med härliga höstfärger.

Den roliga klätterväxten (Aristolochia) har börjat med en andra blomning och jag blir så upprymd av dess galna djungelblommor. Det liksom drar i mina mungipor när jag tittar på den.

Blomman som går under namnet lungblomma, men som jag tycker borde kallas pungblomma. Eller helt enkelt bara ”röv”, som ett litet barn tyckte att den faktiskt liknade.

När vi ändå är inne på ämnet så passar det ju bra med lite bilder på den hungriga bärfisen.

Om nu inte det här blogginlägget ska urarta helt, så ska jag nog avrunda här, med ett sött hösthallon och en hungrig bärfis. Till sist skänker jag min padda en vänlig tanke, och hoppas att hon hittar till sin ”paddoktor” innan vintern kommer.

Dagens citat:

Ta vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden.

Ha en fin dag.

Kram Annika

När bokskogen står som vackrast och pizza på Lönnkrogen.

Hejsan
Det är så himla vackert i skogen nu, så det tar liksom priset.
Vitsipporna har blommat ut, men bokskogen har istället vecklat ut sina skira, limegröna blad. De spira små bladen är sådär alldeles nya och fräscha, så som jag tycker att små nyfödda babyfötter är, oanvända så man blir helt förundrad.
Som så mycket annat i vår natur, så kan man faktiskt äta de här bokbladen. De är ganska goda, nu när de är mjuka och nyutslagna. Som liten tös mumsade jag glatt i mig dem och kände mig väldigt trygg med att jag minsann inte skulle svälta ihjäl ifall jag råkade springa vilse upp i Christinehofs skogar.
En svart skogsnigel var sakta på väg över stigen när vi kom klampande den här morgonen. Försiktigt smög vi oss förbi den.
Jag blir så glad när jag ser dessa svarta små skogsniglar, istället för de bruna spanska skogssnigeln som håller till hemma i min trädgård. Mördarsnigeln som håller på att ta över allting i snigelvärlden är verkligen inget roligt djur.
Men så kom jag så till rastplatsen, där mitt glada sinne sjönk en rejäl bit nedåt. Ja, raka vägen ner i källaren sjönk det.
Jag kan inte förstå. Jag kan inte tänka mig – vem gör såhär? Vem lämnar en underbar plats i skogen på detta viset. Är det personer som annars handlar kravmärkt och miljösmart?? Sorterar de sina sopor hemma?
Jag hade den här morgonen ingen möjlighet att ta skräpet med hem, vilket gjorde ont i hjärtat.
Snälla, snälla – hjälp till att hålla rent i vår natur och se till att hålla skräpmänniskorna i öronen.
Ute i den lilla sjön som bildats i kohagen var det ett rejält fågelliv. Jag grämde mig för en stund att jag inte hade ett annat objektiv på min kamera, men så gladde jag mig istället åt att jag faktiskt hade en kamera med mig. För se så vackert.
På kvällen åkte jag och Stefan till Peters Pizzeri. Alltså Tångdala Lönnkrog.
För ett tag sedan skrev jag om Friden och deras underbara pizzor. Peters pizzor är minst lika goda.
Jag älskar att åka till Lönnkrogen. Där känns det så hemma och genuint på något vis.
För er som följer mig och min blogg, så vet ni ju att vi ofta åker hit och att vi verkligen älskar de här pizzorna.
-älskling, vi gör väl som vanligt – du tar en Tångdalare och jag en Svinabergare och så delar vi?

Ja, så brukar vi göra. Peter skär sina pizzor i bitar, så kan man ta lite  slicar av varje.

Tack Peter, på Tångdala Lönnkrog, för en ljuvlig kväll och världens godaste pizzor. Som vanligt!
-ja, det tenderar att bli som vanligt, sa han, den gode Peter.
Men Peter, ”som vanligt” är gott nog när det är som bäst!
Hit åker vi flera gånger på en sommar. Och det blir nog likadant i år.
Vill ni vara säkra på att få plats är det bästa att ringa dit. Kontaktuppgifterna hittar ni som allt annat på google.
Dagens citat:
Varför passa in, när du
är född att vara unik.
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika

Med hundspott på linsen.

Hej kära Blogg och alla ni söta läsare.
I helgen dammade jag av min gamla digitalkamera. Den som jag gett till Stefan, men som sällan används av honom. Mest har den fått assistera extrakamera. Men nu när mitt fina objektiv blivit stulit, så fick den komma till heders igen.
Jag och hundarna begav oss till slingorna i Gylleboskogen en tidig morgon. Där är så himla fint med vacker natur, skog och en massa frisk luft.
Det var så länge sedan jag använde den gamla kameran, och som alltid vill jag helst fotografera på ”manuellt läge”. Det var som om det kvittade hur jag ställde in bländare, slutartid och iso – bilderna ville bara bli suddiga.
Där i Gylleboskogen kan man välja på fyra olika distanser. Vi valde den blå slingan. den är 6,5 kilometer. Det är en lagom sträcka att gå för oss alla.
Hundarna var ivriga och glada. De älskar nya platser och dofter.
Där i skogen finns flera olika skjutbanor. En perfekt plats om man ville träna skottfasthet på sin hund.
Just den här  morgonen var det ingen skjutning … i alla fall inte på banorna.
Vi mötte en jägare med en hund där i skogen. Han upplyste oss om att de nyss haft jakt i området, men att den var avslutad.
Men … sa han, och drog lite på ordet … det finns en påskjuten gris som de som bäst håller på att spåra upp …
Jag är normalt inte rädd för vildsvin. Men skadskjuten gris och en massa små bjäbbiga hundar kändes inte som en bra kombination.
Vi stannade en stund och tog lite modellbilder på hundarna istället.
Jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag inte fick någon rätsida på inställningen och suddigheten …
Jag knäppte bilder och retade mig väldigt på att det aldrig blev riktigt bra. Suddigt och oklart. Mest i vänster sida av någon anledning …
-Asch, tänkte jag, det måste vara kameran som är dålig, och jag är som är ovan vid den …
Inte förrän vi kom hem i stugvärmen igen skulle jag komma att förstå varför det blev så suddigt.
På kameralinsen syntes tydligt ett stort kladdig märke efter en kletig hundtunga. Såklart hade hunden Johnny i ett obevakat ögonblick passat på att inspektera den nya attiraljen, som vi hade med oss ut på rundan.
Jaja, bilder blev det med lite hundspott på linsen.
Efter ett tag så glömde jag bort skadade grisar och vandrade vidare i den härliga skogen.
På sina ställen höll man på med skogsarbete. Jag älskar verkligen doften av nyhuggen skog.
Där i Gylleboskogen är det så mysigt med gamla träd, mossa och härlig natur. På andra ställen finns det små lärkplanteringar och granplanteringar.
En natur som ger så mycket härlig energi för mig och mitt lilla gäng.
Någon skadad och ilsken gris såg vi inte röken av.
Dagens citat:
Äkta generositet är att göra något vänligt
mot en person som aldrig kommer att
upptäcka det.
Ha en fin dag
Kram Annika

En väggalmanacka av mina favoritbilder.

Hejsan
De senaste sju åren har jag beställt och fått upptryckt väggalmanacker av mina favoritfoto.
Och såklart gjorde jag det även av 2017 års bilder.
Fast den här gången hade jag nog alltför bråttom, för tryckfelsnisse smög sig in och gjorde så att samma bild hamnade både på augusti månad och november. Attans också, som jag retat mig på det där.
Jaja, inget att göra åt nu. Vi får helt enkelt stå ut med en liten snigel i hela två månader.
För några år sedan såg min almanacka ut såhär med de här bilderna :…
Det är så kul att göra saker av de bilder som man själv tagit tycker jag.
Har ni roliga, personliga bilder så gör något kul av dem.
Det finns flera sidor på nätet där man kan göra roliga saker av sina foto.
Kvällens citat:
5-5-REGELN
Om det inte spelar
någon roll om 5 år … 
Använd inte mer än
5 minuter till att
vara upprörd
över det.
Kram på er
Annika
 …. en dålig selfie får avsluta mitt inlägg …

Alla fotografier …

Gokväll
Snart har ett helt år gått och vi står i startgroparna för ett alldeles nytt härligt år.
Då i början av januari är det så mycket som ska göras och fixas.
En sak som jag alltid brukar se till, det är att mina fotografier för det gångna året blir noggrant sparade på externa hårddiskar.
För snart tio år sedan fick vi en datorkrasch, och det var då inget kul alls, måste jag säga. Backupen som varje kväll automatiskt satte igång, hade inte fungerat  visade det sig.
Den gången lyckades vi få allting tillbaka. För 25.000 kronor reparerades den trasiga hårdisken med begagnade reservdelar från andra sidan jordklotet. Läsarmar, tunna som klyvda hårstrån, ersattes och våra bilder och bokföring kunde sedan räddas. Sedan dess är jag noggrann.
Även om jag alls inte är någon proffsfotograf, så är jag rädd om mina bilder. Många foto bär på minnen, minnen som varit borta om jag inte haft mina bilder som påminner. Andra foto är jag stolt över att jag lyckas fånga. Ögonblick och vackra naturbilder.
Se till så ni har era bilder tryggt sparade.
Inte bara på ett ställe!!
För så här är det … det är inte OM hårddisken, USB-minnet eller CD-skivan går sönder, utan NÄR den går sönder. För allting går tyvärr sönder, förr eller senare.
Jag har alltså alla mina fotografier sparade på tre olika hårddiskar (för säkerhetsskull) Exakt samma bilder på tre olika ställe.
Nu kan man även ha sina bilder och andra viktiga dokument på det såkallade ”molnet”. I år ska jag sätta mig in i det där lite.
Jag hatar egentligen teknik, men så älskar jag fotografier så då måste jag ju lära mig lite …
Varje år gör jag ett par fotoböcker av de bilder jag tycker bäst om från det gångna året. Inget är väl så roligt som att kika på foto i en riktigt bok!
Mitt tips till er är alltså, se till att spara era käraste bilder.
Och använd både livrem och hängslen!
Ha en fin kväll
Kram Annika
Scroll to Top