Christinehof i höstskrud.

Hejsan.

Äntligen fanns tiden för oss att ses. Min fina kusin Gunilla och jag.

Min kusin (och hennes familj såklart) har köpt sig ett litet gulligt hus här på Österlen och jag tänkte nog   att vi äntligen skulle kunna träffas lite oftare. Men mitt liv snurrade en aning för fort i somras och saker som jag inte alltid berättar här på bloggen bara avlöste varandra.

-det är lugnt, sa min kusin, vi tar det när tiden finns.

Nu tyckte jag nog att det verkligen var på tiden. Vi bestämde oss för att vandra i Christinehof där jag växt upp när jag var liten, och där även min kusin varit en hel del.

Vi började med en tur vid Alunbrukets festplats.

Därefter vandrade vi mot Christinehofs slott och mot ekoparken. Dagen bjöd på så underbart mustiga  höstfärger.

Tänk vad lätt det går att prata när man vandrar i naturen. Och jisses så mycket det fanns att berätta för varandra och diskutera märkte jag. Tiden var ju egentligen alltför knapp den här söndagsförmiddagen.

Det är verkligen lyx att ha henne, en kusin som jag känt och träffat genom hela livet. Någon som liksom känner till hela min historia och jag hennes. En person som kanske är lite olik mig själv, men ändå med samma rötter och samma värderingar som jag själv.

Som många i min generation gjorde, så skrev jag och Gunilla brev till varandra genom hela vår uppväxt. Den här söndagen hade jag letat upp alla de brev jag fått av henne från tidig skolålder ända fram till efter gymnasiet. Bunten med breven lämnade jag tillbaka till henne den här dagen. Jag tänkte att i breven har hon skrivet ner en massa roligt om sig själv. Saker som hon egentligen nu har mest glädje av att läsa själv.

Så tusen tack Gunilla för att du tog dig tid att träffa mig. Och nog finns det ett särskilt band mellan kvinnor vars mammor varit systrar och nu bor i himlen.

Dagens citat:

Omfamna att bli äldre. Livet är dyrbart, och när du har förlorat många människor inser du att varje dag är en gåva.  ~Meryl Streep~

Nu känner väl varken Gunilla eller jag oss särskilt lastgamla. Vi är båda mitt i livet och har förlorat kära familjemedlemmar båda två, så nog vet vi att livet är något man inte ska slarva bort.

Ha det gott. Kram Annika

 

Dela gärna

7 reaktioner på ”Christinehof i höstskrud.”

  1. Jag hade en sådan kusin. Hon dog hastigt, 41 år gammal. Bara trillade ihop i köket, så sjuåriga sonen fick springa efter en granne. Det är 22 år sen nu och jag saknar henne lika mycket än. Det är så mycket jag vill prata med henne om.
    Fin dag fick ni iaf, du och din kusin🤗

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen