Christinehof – Sida 4 – Gylleboannika

Tastecelebration Residence

2 kommentarer / Österlen / Av Annika Olsson / 4 augusti, 2018 / Allmänt, cake cowboy, Christinehof, Tastecelebration reidence / 2 minutes of reading

Gomorron.

Ni som har följt mig ett tag och ni som känner mig, ni vet ju att jag älskar min barndoms lilla plats på jorden. Christinehof.

För en tid sedan hamnade jag åter där i mina älskade hemtrakter.

Den här gången var det i ett stort fantastiskt hus, ett hus där jag lekt och busat så många gånger när jag var barn.

Den ståtliga och vackra jägmästarbostaden på Christinehof.

På sociala medier hade jag under våren snappat upp att det blivit ett litet gårdshotell och restaurang här i det pampiga huset. Och den driftiga kvinna som nu höll i trådarna här var ju inte vem som helst, utan det var en tjej som verkligen också har sina rötter just här. Isabel Brummer som faktiskt är uppvuxen i just detta huset.

Såklart var jag tvungen att åka hit och kika och äta lite lunch.

Så otroligt vackert och vilken känsla att sitta där på den stora trappan och speja ut över Kullamad och Christinehofs vackra landskap.

Nu var det inte bara huset och platsen som tog andan ur mig den här dagen.

Maten!! Mmmm ….

Vår lunch var så fantastiskt god och så vacker. För visst gör det mycket på sig när maten även är vacker.

-man äter med ögonen också, sa alltid min mamma Ingrid.

När jag satt där på trappan och åt min ljuvliga mat så sköljde minnena över mig. För mitt inre kunde jag se mig själv och min klasskompis hänga där borta över planket och retas med den man som bodde här en gång för länge sedan. Han älskade nog vårt bus lika mycket som vi gjorde, om inte mer.

Sedan var det dags att tacka för oss.

Men innan vi for vidare så var jag bara tvungen att smyga upp bakom buskarna och kika på den gamla klockstapeln som vi lekt vid som barn.

Hit kommer jag definitivt att åka igen. Till Isabel Brummer och hennes Jägmästarbostad.

Kanske kan jag få tillfälle att sova över på hotellet, för tänk att få vakna här igen en gång. Det skulle vara så fantastiskt. Att kanske få tassa ut en morgon och njuta av naturen och kanske få se de ståtliga kronhjortar som finns här i trakten.

Vill ni också åka hit, hemsidan hittar ni här.

På hemvägen stannade vi till och köpte lite gotter hos Cake Cowboy. Mannen som står för så mycket kärlek i Kivik. Kärlek till choklad, men också till människor.

Dagens citat:

Livet är dagarna som går,

se till att det blir

dagar du minns.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

Tastecelebration Residence Läs mer »

Mat i överflöd.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 30 mars, 2018 / Allmänt, Christinehof, matiöverflöd, rådjur / 1 minute of reading

Hej hej

Vi vet nog alla att jordens resurser är synnerligen ojämnt fördelade. Det gäller inte bara för oss människor, har jag lagt märke till, utan även för våra vilda djur. En riktig klasskillnad kan det minsann vara.

För visst ser det ut som den här lilla råbocken har fått lite för stor påskbuffé för sig själv?

Nu är den här lille bocken visserligen en lite finare och förnämare rådjursbock med härkomst från ett riktigt gods. Nämligen Christinehofs gods. Och när man är en sådan finare herre, ja då kan man göra lite som man vill … man kan till exempel upp och stå bland all maten.

Men att bli fotograferad och förevigad är inget den fine herren tyckte var särskilt trevligt. Argsint spärrade han upp bakdelens vita tuss i tron att den på något vis skulle göra att han såg farligare ut och skrämma bort mig.

Jag tyckte istället att han blev söt och lite lik en gullig kanin bakifrån, och det är ju passande såhär i påskatider.

Ja, det är inte särskilt rättvist i vår värld, men det bryr inte sig den här lille bocken om.

Kvällens citat:

Dina nuvarande

omständigheter avgör inte

hur långt du kan gå, de

bestämmer endast

var du börjar.

Ha en härlig lååååång fredag. Och dela med er om ni har för mycket mat.

Kram Annika

Mat i överflöd. Läs mer »

Hemma på mammas gata.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 22 mars, 2018 / Allmänt, Andrarum, barndomshem, Christinehof, christinehofsslott, kyrka / 3 minutes of reading

Hejsan.

i min barndom bodde vi knappast vid någon gata … nej vi bodde så mycket bättre.

Vi bodde vid ett slott!!

I helgen när jag och Stefan var iväg på lite ärende, så passade vi på att köra en sväng till mina gamla barndomstrakter.

Där vid Christinehof, där är så fantastiskt vackert. Som barn såg jag inte det på samma vis. Då var slottet och dess omgivning som en enda stor lekpark för mig. Som ett enda gigantiskt äventyrsland.

Idag kan jag istället se den bedårande skönheten som finns där i byggnaderna och naturen.

Vi passerade den lilla kyrkan där jag både blivit döpt och konfirmerad. Finns det någon kyrka som ligger vackrare … ja såklart gör de det. Men för mig är det den allra vackraste lilla kyrkan i hela världen.

Andrarums kyrka.

Ett stenkast från slottet ligger mitt barndomshem, Skoghem. En stor mäktig tegelbyggnad som var mitt hem i väldigt många år.

På vår väg till Christinehof såg vi vackra svanar som låg i en vattensamling. Det var både knölsvan och sångsvan som samsades i samma lilla pöl.

Det är först nu i vuxen ålder som jag förstår hur bortskämd jag egentligen varit med allt djurliv inpå husknuten. Att mitt liv varit så berikat med alla vilda djur så nära. En gåva jag är så tacksam för.

Om mitt liv var rikt på vilda djur, så var det kanske desto fattigare på kompisar. Att växa upp ute i skogen betyder ju att man inte har ett helt gäng vänner utanför dörren precis. Men jag hade en kompis … och egentligen behöver man bara en enda!!

Tack Annelie, för allt jag fick uppleva med dig och för att du vågade hänga med på alla mina påhitt. Jag tyckte så mycket om dig, kanske sa jag aldrig det …

Den här eftermiddagen när vi svängde in till Christinehofs slott var det som om hela slottet lyste upp över att få se mig. Jag tror nog att det där slottet hade det lite roligare när jag bodde där, då när vi hittade på alla halvgalna hyss där.

På den tiden var det målat i en rosa, barnslig färg. Som rosa marsipan ungefär. Nu är det färglagt i en guldgul mogen kulör. Det är som om slottet blivit vuxet nu, liksom jag.

Vid parkeringen kan man ana den lilla grusväg som ledde från slottet till vårt hus. Den där vägen som nästan bara postmannen använde när jag var barn. Nu är den helt överväxt och inte ens en liten stig längre.

På hemvägen tog vi den slingrande kastanjeallén. Den där lilla vägen som jag cyklade varendaste dag till skolbussen. Den där allén där jag kände igen precis vartenda träd.

Den här dagen yrde snön och jag kunde precis minnas hur det var att gå där efter en hel skoldag…

Dagens citat:

Det vi får är det vi lever av.

Det vi ger är det vi lever för.

Kanske ett utflyktstips till någon som aldrig besökt Christinehof och dess ekopark. Där är en storslagen natur och numera är där helt fritt från små vilda töser som riggar fällor åt turisterna …

Jag hoppas ni alla får en underbar dag.

Kram Annika

Hemma på mammas gata. Läs mer »

Vi besökte Christinehof och Skoghem,

2 kommentarer / Allmänt, Österlen / Av Annika Olsson / 17 augusti, 2017 / Allmänt, barndom, Christinehof, Skoghem / 3 minutes of reading

Hejsan.

En dag i förra veckan passade jag och min dotter Andréa på att besöka gamla välkända trakter.

Vi körde en liten runda till Christinehof och slottet där. Det var typ tusen år sedan min dotter var där.

Gamla, älskade slott!

På förmiddagen bakades det chokladbollar så det slog härliga till. Det blev sådana där rysligt nyttiga bollar, ni vet …. sådana där som när man tar första tuggan så blir man först väldigt snopen och sedan lite, lite besviken. De är alltså inte fyllda med en massa smör och socker, utan innehåller bara nyttigheter och ger en massa energi.

Så gav vi oss iväg på en liten tur.

Andréa som har ganska många minnen från sin barndom då hon blev passad av mormor och morfar på Christinehof, ville såklart gärna besöka kära gamla Skoghem.

Sagt och gjort, dit styrde vi vår kosa först.

Vi knackade på för att presentera oss såklart.

Tyvärr var ingen hemma där den här dagen, så vi gick bara en kort liten sväng runt det välkända huset, innan vi for vidare.

Mitt älskade Skoghem. Mitt bardomshem!!

Små små saker som var så välbekanta. Små, små saker som bara ett barn kan lägga märke till.

Allt det där såg jag igen den här dagen.

Visst är det något särskilt att komma tillbaka till ställen där man växt upp?

Fast då jag var barn fanns det inga krokodiler i den lilla bäcken förstås.

Fyllda med minnen körde vi vidare.

När jag var barn så kunde jag inte flyga … men jag var en hejjare på att klättra i träd.

Här är ett foto från mitt kära gamla Skoghem på 70-talet. På trappan sitter min lillasyster Görel med vår hund Otie.

Då behövde man minsann inga drönare …

Sedan tog jag och Andréa oss en tur in till slottet.

Numera är slottet vackert gyllengult. När jag var liten så var Christinehofs slott målat i en babyrosa färg.

I ärlighetens namn är det betydligt vackrare som det är nu.

Vi tog en sväng upp på översta våningen, där det var någon slags konstutställning.

Mest tittade vi på själva slottet och dess omgivning.

Den lilla flygeln där restaurang Kronhjorten fanns när jag var ung.

Där jag sommarjobbade några slitsamma somrar med att servera färsbiffar som var döpta till ”skogvaktare” …

Ingen vet säkert vad de egentligen innehöll. Men goda var de.

För mig är det där slottet något alldeles speciellt.

Såklart skrev vi i gästboken.

Andréa provade en gammal schäslong, och när jag knäppte bilderna på henne gick mina tankar till hennes favoritfilm Titanic och den vackra Rose. Minst lika bedårande tycker jag allt att min Andréa faktiskt är.

Vi tittade på gamla illustrationer av slottet, innan vi tackade för oss och gav oss mot Gyllebo igen.

Visst är det vackrare med ett guldslott … men i mitt minne kommer slottet nog alltid att vara som en rosa dröm …

… och det fanns till och med en tid då det fanns två rosa slott där. Ett stort och ett litet.

En bild från sent 70-tal med min bästa barndomsvän Annelie.

Annelie, det där slottet är egentligen ditt och mitt … bara vårt ♥

Och med Andréas chokladbollar i tanken kommer här

Chokladens gyllene regler

Om du får choklad på fingrarna, så äter du den för långsamt.
Choklad med apelsin, jordgubbar eller hallon räknas som frukt.
Ät en choklad före varje måltid. Det tar bort de värsta hungerskänslorna.
Konserveringsmedlen som ingår i choklad, hjälper dig att konservera ditt ungdomliga yttre.
”Anonyma chokoladmissbrukare” existerar inte eftersom ingen vill sluta äta choklad.
Sätt ”äta choklad” överst på alla ”att göra listor”. På så sätt finns det alltid åtminstone en punkt som blir avbockad.

Tack för ni hälsade på, och ha en fin dag.

Kram Annika

Vi besökte Christinehof och Skoghem, Läs mer »

Grytjakt i min hembyggd.

Lämna en kommentar / Allmänt, Djurliv, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 10 augusti, 2017 / Allmänt, Christinehof, jägare, vildsvin / 3 minutes of reading

Hej och gomorron.

I helgen fick jag följa med på jakt i min hembyggd. Mitt älskade Christinehof.

Det var maken min som blivit bjuden att följa med av sin käre jaktkompis. Så då kom jag också med på ett hörn.

Någon jägare är jag ju inte direkt. Jag kan egentligen bara skjuta med min Canon (och såklart med min pickadolla – ”Glocken” i militärerna.)

Det var grytjakt som stod på kvällens agenda.

Christinehofs arrendatorer var inbjudna för jakt och efterföljande korvgrillning.

Vi samlades på ”Gården” vid Christinehofs slott.

Ute på gårdsplanen lekte jakthundarna och barnen, glatt och förväntansfullt.

Busiga hundar och ungar.

Alla blev tilldelade olika platser och gryt.

Jag skulle sitta i ett torn där chansen att fånga vildsvin och kronhjort på bild var ganska hög.

Såklart skulle det vara kul att fånga lite djur på bild, fast trevligast på hela kvällen var ändå att få träffa min ”gamle” skolkompis Håkan. Han var sig på pricken lik från förr. Och undrar någon om det finns några rävar på Christinehof – så är där i alla fall två bakom hans båda öron … Härlige Håkan.

Så måste det vara något av en trend där på Christinehof – det här med rutiga skjorter …

Väl ute i mitt torn gjorde jag mig beredd att fånga alla vilda djur på bild.

På långt håll såg jag ett litet rådjur strosa runt i skogsbrynet.

Sedan satte det igång att skråla ….. Det var i en stuga ett stenkast ifrån mitt jakttorn där det tydligen var ett rejält party. Jag kunde höra hur det sjöngs snapsvisor och hurrade och väsnades.

Såklart vågade inga djur komma ut ur skogen när där var ett sådant fasligt oväsen och tivoli. De enda två som trotsigt vågade sig ut ur buskarna var två kärlekskranka harar.

Tillsist när det nästan var beckmörkt och jag skulle till att packa ner min kamera så hörde jag dem …. nöff, nöff, nöff.

Där nedanför mitt torn bökade ett helt gäng grisar runt. Några bra bilder gick det såklart inte att ta, fast det gör inte så mycket. Vildsvin har jag faktiskt sett väldigt många gånger förr i mitt liv. Man kan ju nästan säga att jag är uppväxt tillsammans med sådana här vilda svin …