Skoghem

Marken jag känner så väl.

Hejsan.

Det finns en plats som jag känner mer än alla andra platser. Det finns en väg som för mig är så välbekant. En plats jag lärt känna som barn. Men i likhet med mig själv så har vägen förändrats en smula. Jag själv har förmodligen blivit lite vidare och bredare över vissa partier. Medan min väg med åren har krympt. Från att ha varit en körbar grusväg, finns nu bara en smal stig kvar.

Vägen till mitt barndomshem. Den lilla vägen till Skoghem.

I helgen när jag vandrade längs med Verkeån vid Christinehof, så kunde jag inte motstå lusten att svänga ner om till Skoghem. Mina båda småhundar var vilda av glädje och skuttade glada upp och ner vid min sida.

Jag hittade tillbaka till ”stora stenen”. Den sten som vi barn så ofta lekte vid. Den gräsliga graffiti som vi en gång försett den med, var sedan länge borta och hade ersatts av grön mossa istället.

Nere i den lilla dalen forsade bäcken som vanligt fram. Jag log igenkännande när jag fick syn på den märkliga lilla vattenkällan som alltid funnits där. En liten källa med alldeles rödfärgat vatten, förmodligen från traktens speciella alunskiffer. Alla minnen fladdrade som en flashback upp i mitt hjärnkontor. Alltså, ni anar inte hur mycket kul man som barn kan ha med en sådan här bäck och lite rödfärgat vatten…

En lång stund stod jag där vid den lilla bäcken och njöt. Naturen hade förändrats, men ändå inte. Allt var så väldigt välbekant bara lite åldrat.

Så vandrade jag tillbaks igen på den väg jag gått så många gånger förr. Upp mot den lilla gulliga brandstationen och allt annat välbekant där i Christinehof.

Dagens citat:

Vi föddes en dag. Vi kommer att dö en dag. Vi kan förändras på en dag. Och vi kan bli förälskade på bara en dag. Allting kan hända, på bara en dag.

Se alltid framåt, men plocka fram de fina minnena och njut av dem lite då och då.

Ha det riktigt bra och kram från mig.

Annika

 

 

Ett slott i höstskrud.

Gomorron.

Christinehofs slott hade klätt sig i höstskrud!

Den gamla kastanjeallén som leder in till slottet hade nästan fällt alla sina löv.  På andra sidan sjön skymtade Skoghem i höstdiset. Mitt älskade barndomshem.

Jag stannade min gamla Volvo på parkeringen och tog ett djupt andetag. Christinehofsluft – det finns inget bättre.

Jag och Johnny valde den lilla stigen som jag gått så många gånger förut. Stigen som en gång för länge sedan varit en grusväg.

Jag följde stigen ända fram tills jag kunde skymta Skoghem mellan buskarna.

Mitt i skogen låg en välkänd gammal bänk bortglömd. Vädret var fuktigt och hunden Johnny njöt i fulla drag.

Vi passerade den lilla ”åttakanten” och den damm där jag en gång räddat kattungar från ett cementrör. Det var väldigt länge sedan, ja nästan ett helt liv sedan, ändå finns minnena tydligt kvar hos mig.

Vi passerade trädgårdsmästarbostaden och gick en sväng bort till Borrstakärr.

Det täta, fina duggregn gjorde oss till sist ganska blöta. Nöjda för dagen vände vi åter till parkeringen och till min ”skruttibangbangbil”.

Dagens citat:

Starka människor slutar att anstränga sig om de känner sig ovälkomna. De ställer sig inte in eller ber om att få vara med. De går bara därifrån …

Ha en fin dag och kram.

Annika

Vi besökte Christinehof och Skoghem,

Hejsan.
En dag i förra veckan passade jag och min dotter Andréa på att besöka gamla välkända trakter.
Vi körde en liten runda till Christinehof och slottet där. Det var typ tusen år sedan min dotter var där.
Gamla, älskade slott!
 
 
På förmiddagen bakades det chokladbollar så det slog härliga till. Det blev sådana där rysligt nyttiga bollar, ni vet …. sådana där som när man tar första tuggan så blir man först väldigt snopen och sedan lite, lite besviken. De är alltså inte fyllda med en massa smör och socker, utan innehåller bara nyttigheter och ger en massa energi.
 
 
Så gav vi oss iväg på en liten tur.
Andréa som har ganska många minnen från sin barndom då hon blev passad av mormor och morfar på Christinehof, ville såklart gärna besöka kära gamla Skoghem.
Sagt och gjort, dit styrde vi vår kosa först.
 
Vi knackade på för att presentera oss såklart.
Tyvärr var ingen hemma där den här dagen, så vi gick bara en kort liten sväng runt det välkända huset, innan vi for vidare.
Mitt älskade Skoghem. Mitt bardomshem!!
 
 
 
Små små saker som var så välbekanta. Små, små saker som bara ett barn kan lägga märke till.
Allt det där såg jag igen den här dagen.
Visst är det något särskilt att komma tillbaka till ställen där man växt upp?
 
Fast då jag var barn fanns det inga krokodiler i den lilla bäcken förstås.
Fyllda med minnen körde vi vidare.
 
När jag var barn så kunde jag inte flyga … men jag var en hejjare på att klättra i träd.
Här är ett foto från mitt kära gamla Skoghem på 70-talet. På trappan sitter min lillasyster Görel med vår hund Otie.
Då behövde man minsann inga drönare …
 
 
Sedan tog jag och Andréa oss en tur in till slottet.
Numera är slottet vackert gyllengult. När jag var liten så var Christinehofs slott målat i en babyrosa färg.
I ärlighetens namn är det betydligt vackrare som det är nu.
 
Vi tog en sväng upp på översta våningen, där det var någon slags konstutställning.
Mest tittade vi på själva slottet och dess omgivning.
 
Den lilla flygeln där restaurang Kronhjorten fanns när jag var ung.
Där jag sommarjobbade några slitsamma somrar med att servera färsbiffar som var döpta till ”skogvaktare” …
Ingen vet säkert vad de egentligen innehöll. Men goda var de.
 
För mig är det där slottet något alldeles speciellt.
Såklart skrev vi i gästboken.
Andréa provade en gammal schäslong, och när jag knäppte bilderna på henne gick mina tankar till hennes favoritfilm Titanic och den vackra Rose. Minst lika bedårande tycker jag allt att min Andréa faktiskt är.
 
Vi tittade på gamla illustrationer av slottet, innan vi tackade för oss och gav oss mot Gyllebo igen.
 
 
Visst är det vackrare med ett guldslott … men i mitt minne kommer slottet nog alltid att vara som en rosa dröm …
 
… och det fanns till och med en tid då det fanns två rosa slott där. Ett stort och ett litet.
En bild från sent 70-tal med min bästa barndomsvän Annelie.
 
Annelie, det där slottet är egentligen ditt och mitt … bara vårt ♥
 
 
Och med Andréas chokladbollar i tanken kommer här
Chokladens gyllene regler
  1. Om du får choklad på fingrarna, så äter du den för långsamt.
  2. Choklad med apelsin, jordgubbar eller hallon räknas som frukt.
  3. Ät en choklad före varje måltid. Det tar bort de värsta hungerskänslorna.
  4. Konserveringsmedlen som ingår i choklad, hjälper dig att konservera ditt ungdomliga yttre.
  5. ”Anonyma chokoladmissbrukare” existerar inte eftersom ingen vill sluta äta choklad.
  6. Sätt ”äta choklad” överst på alla ”att göra listor”. På så sätt finns det alltid åtminstone en punkt som blir avbockad.

Tack för ni hälsade på, och ha en fin dag.

Kram Annika

 

 

 

 

 
 
Scroll to Top