Skoghem

Hej hej

Vackraste tiden att vara i Christinehof det är nog nu på hösten.

I förra veckan då det var så himla fint väder så passade jag på att åka dit med mina tre ivriga hundar.

Som alltid när jag kom till slottet så drogs mina steg mot den lilla stigen som jag vet leder ner till mitt barndomshem, Skoghem. Förr, när jag var liten, så var där en grusväg som gick från slottet hela vägen upp mot brandstationen. Men när vilthägnet byggdes så fick delar av den vägen växa igen och postmannen fick då köra ett annat håll istället. Numera är allt som finns kvar av grusvägen, den lilla upptrampade stig som leder förbi det stora tegelröda huset.

Det är en besynnerlig känsla att gå på den lilla stigen där mina små barnafötter sprungit så många gånger. Mycket är så uppväxt nu, medan annat är hårt gallrat. Fast den lilla brandstationen den är sig väldigt lik.

Jag passerade det vita huset där min bästa barndomsvän bodde. Dit jag gick då jag inte var mer än något år äldre än vad Scott är idag. Ja, herrejösses att mina föräldrar lät mig gå iväg så mycket på egen hand…. Jag vågar ju knappt låta Scott gå över grusvägen här hemma hos oss, om inte jag är med. Men det var andra tider då på 70-talet (men det är jag så glad för, eller hur käraste A♥)

Minnen poppade upp, det ena efter det andra, när jag gick där i den välkända allén. Mossen i ”Långe ettan” (alltså stora kohagen) var fylld med vatten, och jag mindes den där gången då vi ungar hämtade våra sovsäckar och gick dit en natt och la oss under bar himmel och sov under träden där.

I hagen framför Skoghem är där numera som en stor sjö. Den var bara som en pytteliten mosse när jag växte upp, men ändå envisades vi ungar med att åka skidskor där så fort det frös till is.

Skoghem låg där, inbäddad med sitt röda tak i lika röd höstskrud. Innan jag visste ordet av så var vi tillbaka inne vid slottets parkering igen.

Framför slottet hade även den vackra pelareken så sakta börjat skifta till höstfärg. Den där pelareken, som nu stått där i lite mer än ett år, till minne av den käre greven.

Dagens citat:

Man lever bara en gång? Nej, det är fel – man dör bara en gång. Lever gör du varje dag, om du bara tar chansen.

Ha en fantastisk dag.

Kram Annika

Hejsan.

Det finns en plats som jag känner mer än alla andra platser. Det finns en väg som för mig är så välbekant. En plats jag lärt känna som barn. Men i likhet med mig själv så har vägen förändrats en smula. Jag själv har förmodligen blivit lite vidare och bredare över vissa partier. Medan min väg med åren har krympt. Från att ha varit en körbar grusväg, finns nu bara en smal stig kvar.

Vägen till mitt barndomshem. Den lilla vägen till Skoghem.

I helgen när jag vandrade längs med Verkeån vid Christinehof, så kunde jag inte motstå lusten att svänga ner om till Skoghem. Mina båda småhundar var vilda av glädje och skuttade glada upp och ner vid min sida.

Jag hittade tillbaka till ”stora stenen”. Den sten som vi barn så ofta lekte vid. Den gräsliga graffiti som vi en gång försett den med, var sedan länge borta och hade ersatts av grön mossa istället.

Nere i den lilla dalen forsade bäcken som vanligt fram. Jag log igenkännande när jag fick syn på den märkliga lilla vattenkällan som alltid funnits där. En liten källa med alldeles rödfärgat vatten, förmodligen från traktens speciella alunskiffer. Alla minnen fladdrade som en flashback upp i mitt hjärnkontor. Alltså, ni anar inte hur mycket kul man som barn kan ha med en sådan här bäck och lite rödfärgat vatten…

En lång stund stod jag där vid den lilla bäcken och njöt. Naturen hade förändrats, men ändå inte. Allt var så väldigt välbekant bara lite åldrat.

Så vandrade jag tillbaks igen på den väg jag gått så många gånger förr. Upp mot den lilla gulliga brandstationen och allt annat välbekant där i Christinehof.

Dagens citat:

Vi föddes en dag. Vi kommer att dö en dag. Vi kan förändras på en dag. Och vi kan bli förälskade på bara en dag. Allting kan hända, på bara en dag.

Se alltid framåt, men plocka fram de fina minnena och njut av dem lite då och då.

Ha det riktigt bra och kram från mig.

Annika

Gomorron.

Christinehofs slott hade klätt sig i höstskrud!

Den gamla kastanjeallén som leder in till slottet hade nästan fällt alla sina löv.  På andra sidan sjön skymtade Skoghem i höstdiset. Mitt älskade barndomshem.

Jag stannade min gamla Volvo på parkeringen och tog ett djupt andetag. Christinehofsluft – det finns inget bättre.

Jag och Johnny valde den lilla stigen som jag gått så många gånger förut. Stigen som en gång för länge sedan varit en grusväg.

Jag följde stigen ända fram tills jag kunde skymta Skoghem mellan buskarna.

Mitt i skogen låg en välkänd gammal bänk bortglömd. Vädret var fuktigt och hunden Johnny njöt i fulla drag.

Vi passerade den lilla ”åttakanten” och den damm där jag en gång räddat kattungar från ett cementrör. Det var väldigt länge sedan, ja nästan ett helt liv sedan, ändå finns minnena tydligt kvar hos mig.

Vi passerade trädgårdsmästarbostaden och gick en sväng bort till Borrstakärr.

Det täta, fina duggregn gjorde oss till sist ganska blöta. Nöjda för dagen vände vi åter till parkeringen och till min ”skruttibangbangbil”.

Dagens citat:

Starka människor slutar att anstränga sig om de känner sig ovälkomna. De ställer sig inte in eller ber om att få vara med. De går bara därifrån …

Ha en fin dag och kram.

Annika