Hej hej
Vackraste tiden att vara i Christinehof det är nog nu på hösten.
I förra veckan då det var så himla fint väder så passade jag på att åka dit med mina tre ivriga hundar.
Som alltid när jag kom till slottet så drogs mina steg mot den lilla stigen som jag vet leder ner till mitt barndomshem, Skoghem. Förr, när jag var liten, så var där en grusväg som gick från slottet hela vägen upp mot brandstationen. Men när vilthägnet byggdes så fick delar av den vägen växa igen och postmannen fick då köra ett annat håll istället. Numera är allt som finns kvar av grusvägen, den lilla upptrampade stig som leder förbi det stora tegelröda huset.
Det är en besynnerlig känsla att gå på den lilla stigen där mina små barnafötter sprungit så många gånger. Mycket är så uppväxt nu, medan annat är hårt gallrat. Fast den lilla brandstationen den är sig väldigt lik.
Jag passerade det vita huset där min bästa barndomsvän bodde. Dit jag gick då jag inte var mer än något år äldre än vad Scott är idag. Ja, herrejösses att mina föräldrar lät mig gå iväg så mycket på egen hand…. Jag vågar ju knappt låta Scott gå över grusvägen här hemma hos oss, om inte jag är med. Men det var andra tider då på 70-talet (men det är jag så glad för, eller hur käraste A♥)
Minnen poppade upp, det ena efter det andra, när jag gick där i den välkända allén. Mossen i ”Långe ettan” (alltså stora kohagen) var fylld med vatten, och jag mindes den där gången då vi ungar hämtade våra sovsäckar och gick dit en natt och la oss under bar himmel och sov under träden där.
I hagen framför Skoghem är där numera som en stor sjö. Den var bara som en pytteliten mosse när jag växte upp, men ändå envisades vi ungar med att åka skidskor där så fort det frös till is.
Skoghem låg där, inbäddad med sitt röda tak i lika röd höstskrud. Innan jag visste ordet av så var vi tillbaka inne vid slottets parkering igen.
Framför slottet hade även den vackra pelareken så sakta börjat skifta till höstfärg. Den där pelareken, som nu stått där i lite mer än ett år, till minne av den käre greven.
Dagens citat:
Man lever bara en gång? Nej, det är fel – man dör bara en gång. Lever gör du varje dag, om du bara tar chansen.
Ha en fantastisk dag.
Kram Annika
Underbara foton du alltid bjuder på, den bästa bloggen jag läser. Barndomens tider ja vad jag kan sakna den som jag så ofta säger. Det var en annan tid när vi växte upp, hur mycket elände hörde vi ja det var då inte mycket. Håller så med dig jag är också så försiktig med våra barnbarn men de börjar bli större, men det kan hända saker med större också vore min fasa. Och där kikar nyfikna kor fram alltid så tacksamma och fota. Synd Piper gick vidare så pass tidigt, men vårt öde är svårt och styra över till hundra procent.
Ha en fin start på en ny vecka. Kram/MH
Tack kära du. Visst finns det mycket att oroa sig för, både för små och stora ungar. Jag tycker också att det är tråkigt att greven fick sluta alltför tidigt. Livet är inte rättvist alls. Önskar dig en fin kväll. Kram.
Så vackert du växte upp! Det var ju andra tider. Jag är uppvuxen i stan, som 8 åring kunde jag åka buss in till centrum själv. Det var inga konstigheter. Gick själv till både förskola och skola. Det var väl första dagen mamma följde mig. Alla gjorde så, det var inte konstigt på något sätt. Nu reagerar man när en lågstadieelev går ensam på en trottoar. Tiderna har verkligen förändrats.
Glad måndag!
Ja nog är det andra tider nu. Jag hoppas du njuter av en fin måndag du också. Kram kram.