Gylleboannika – Sida 329 – Det är mänskligt att tänka vist och handla dåraktigt.

Årets första dag 2016.

Kära Blogg

Först av allt vill jag skicka er, mina trogna och otrogna läsare, en varm hälsning och en önskan om ett riktigt gott nytt år för oss alla.

Den här dagen som var årets första, vaknade jag upp och hade under natten förvandlats till en stel pinne med värk i hela kroppen. Ja, det var i alla fall så det kändes. I ungefär en månad har jag tagit en liten pilla varenda kväll mot reumatisk värk, trots att jag ju inte har sjukdomen säger doktorn. Just den här natten hade jag totalt glömt bort den lilla tabletten. Japp, så det fick bli en lugn och försiktig dag för mig, där jag mest höll mig i soffan. Dammsugaren kom fram, men det var också allt. Jag gled mest bara runt i stugan, iklädd mina trasiga älsklingsjeans och gullade med djuren.

Dagens ord:
Om du avsätter en timme för att summera året som var så se till att börja med de bra stunderna. Anstränger du dig lite så hinner du inte komma fram till de dåliga …

Spara sedan den listan och gotta dig lite då och då.

Det är nämligen bättre att älta de bra stunderna än att älta skit!

Med de kloka orden önskar jag er en härlig fortsättningen på året, och säger

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Årets första dag 2016. Läs mer »

Slutet gott på Gysås.

Kära Blogg

Den här årets sista dag visade sig från sin absolut bästa sida. Solen strålade och luften var frisk och klar. En underbar dag som vi avslutade tillsammans med idel, gamla, trygga vänner från min barndom… min bardom då alltså.

Nu tror ni kanske att vi var i hatten den här kvällen, men icke sa nicke.

Tidigare på dagen unnade jag mig en sista springrunda medan Stefan tog hundarna på en promenad i det vackra solskenet. Det var en flock häpna hundar som förvånat stirrade på sin nya ledare, alltmedan jag glatt skuttade förbi dem ut i skogen.

Jag önskar att jag kunnat skriva att kroppen nu var på bättringsväg, men tyvärr inte. Lika ont och stel som vanligt. Kanske har jag bara börjat vänja mig lite vid smärtan som blivit min ständiga följeslagare.

På eftermiddagen gjorde jag klart sockerkaksbottnen till en gräddtårta att ta med till nyårsfirandet på Gysås.

På Gysås var det ett gäng härligt glada pensionärer samlade för att fira in det nya året.

Vi åt festfat och hade en mysig kväll hos Berith och Wilton och för maten tackar vi pappa Kurt.

Slutet gott, allting gott!

Och med några tänkvärda ord slutar jag året:

Vi öppnar boken, sidorna är tomma.

Vi fyller själv på med ord.

Boken heter ”Möjligheter” och första kapitlet är

Nyårsdagen.

Med några av mina finaste minnen från året säger jag Hejdå Bloggen.

Och vill ni så ses vi kanske igen nästa år.

Dela gärna

Slutet gott på Gysås. Läs mer »

Värsta nobelmiddagen i Gyllebo.

Lämna en kommentar / Allmänt, Djurliv / Av Annika Olsson / 31 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Jodåsåatt … den här dagen bjöds det på fina grejer här i Gyllebo. Nämligen helstekt fasan med calvadosgräddsås. Egentligen är inte fasan min favoriträtt. Men Stefan hade själv skjutit det arma djuret och vår vän Kent hade så fint gjort i ordningen köttet, så det var klart för grytan. Jag har aldrig i hela mitt liv tillagat en fasan förut, men någon gång ska ju vara den första. Gottigottgott blev det, särskilt såsen.

Katten Felix satt storögt på golvet och glodde och dreglade, han mindes nog den där dagen år 2012, när han själv sprang ikapp en sådan delikatess…

Tidigare på dagen förberedde jag lite söta saker som ska medföras till Komstad på nyårsafton. Det blir säkert också väldigt gott!

Min söta dotter Amanda håller på att göra ett stort projektarbete i skolan. Hon har valt att skriva om kokosolja. Ett bra tag har jag hört henne prata om oljans många fördelar och när hon var hemma senast, så berättade hon att hon läst om att det möjligtvis kan ha en inverkan på våra hjärnor och vara bra mot alzheimers sjukdom också. Man kan ”googla” fram massor av information om detta. En tesked om dagen av oljan kommer jag nu försäkerhetsskull att stoppa i mig framöver.

Jag passade också på att inhandla en bukett ljusrosa tulpaner. Jag älskar ljudet av dem.

I vårt badrum har någon skickat kärlekstecken till mig genom en porslinsblomma som normalt inte har hjärtformade blad. Tack för den hälsningen …. eller så är det bara moder natur som snubblat lite.

Så blev det soffmys och filmtajm på kvällen.

Dagens kloka ord:

Det är inte alla som kommer att förstå din livsresa.

Det är ok! Du är här för att leva ditt liv, inte för att få alla andra att förstå.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Värsta nobelmiddagen i Gyllebo. Läs mer »

En mellandag i vardagens tecken.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 30 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

För många människor är det ledigt mellan jul och nyår, men icke för mig. På mitt kontor kallade de mest akuta arbetsuppgifterna på mig. Stefan spikade upp de sista små listerna på Lillebo och de söta gardinerna kom på plats. Nu väntar den lilla stugan bara på lite vacker röd färg och såklart vitt på knutar och fönster.

För tredje gången blommar nu min fantastiska amaryllis som jag fått av söta Kerstin. En underbart vacker vit blomma.

Jag har ju helt glömt bort att nämna den jättebraiga julklapp jag fått av mina döttrar. En fotfil som brummar och är elektrisk. Jag har de senaste åren fått de mjukaste babysfötter man kan tänka sig genom daglig vård av mina små fossingar. Nu blir det så mycket enklare. Tusen, tusen tack mina flickor.

Så måste jag såklart tacka min syster för de julgåvor jag fått av henne. Först och främst en underbar kroppslotion. Jag älskar kropsskrämer. Så fick jag de sötaste, gulligaste små tomtar man kan tänka sig. Tack söstra min.

På eftermiddagen var vi på XL. Det var Stefan som behövde en sladd och var lite kaffesugen också tror jag. Jag satt på kontoret och tröskade på med mina tråkiga papper. Såklart var jag inte särskilt svårbedd om att följa med.

Det var tur, för där på XL investerade jag i boken om min vän Thomas och hans resa på de sju haven. Egentligen är det hans föräldrar som gjorde resan och skrivet boken. Thomas var bara en liten tonårspåg på den tiden och hade den stora turen att få hänga med. Boken handlar om hur de sålde allt de ägde och hade, sa upp sig från sina trygga arbeten, så köpte de en liten segelbåt och gav sig ut på sitt livs resa. Underbart!! Så skulle jag också vilja göra….

(kanske minns ni min vän Thomas som jag skrivet om tidigare, om hur han cyklade Österlenrundan fast det egentligen var omöjligt) Om honom kan ni läsa här:

http://gylleboannika.blogg.se/2015/august/osterlenrundan-tillsammans-e-vi-starka-2.html

På kvällen kom Amanda hit en liten stund. Lilla Snow ska bo i Gyllebo över nyår medan hon och Jimmy kommer att fira nyår i London.
Jag och Amanda hade en mysig stund. Vi småpratade, läste lite i boken om mormor Olga och njöt av lite mamma/dotter tid.

Gott Nytt År min älskade tös.

Dagens kloka ord:

Livet är för kort för att gå omkring och tänka på människor som inte behandlar dig väl.

Ta den tiden och tyck om dig själv istället.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

En mellandag i vardagens tecken. Läs mer »

Saknad och längtan.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 29 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Så var då julen över och förbi för denna gången, även om gran och tomtar får stanna upp ett bra tag ännu här i Gyllebo. Inte förrän den 13 januari åker hela rasket ner igen. Först till Knut, då dansar jag julen ut.

När all rusch och julstök nu var över och lugnet la sig över mig och vår lilla stuga igen – då sköljde det som en stor slemmig saknad och längtan i mig. Jag hade kunnat ge vad som helst för att samla mina egna ungar för en enda kväll. Jag hade kunnat sätta mig på ett plan till Australien för att fylla det där tomma hålet i hjärtat, och kanske mellanlandat i både Tomelilla och i England och dragit iväg med mina underbara små vänner.

Japp precis så melankolisk kände jag mig denna ”Menlösa Barns Dag”. Det hjälpte inte att köra ut med kameran på Österlen och jaga vilda djur. Det enda djur jag lyckades fånga var en ”måsjävel” som flög över en svart, geggig plöjning, och förmodligen är det inte en mås heller, utan en trut.

En ny tanke och idé började gro i mig … tänk om jag skulle …

… ta flygcertifikat!?

(Så följer lite bilder som jag utan skam och skuld helt fräckt stulit från min dotters blogg. Älskade Emmy med fina goa Matilda i Australien, de upphör aldrig att förvåna oss)

)

Dagens tankeställare:

På facebook behöver du bara posta en ledsen smiley och alla frågar vad som hänt.

Medan i det vanliga livet kan du se ledsen ut eller gå gråtandes genom gatorna och ingen intresserar sig för det.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Saknad och längtan. Läs mer »

Kusinträff i juletid, en kär tradition.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 28 december, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg.

För tredje året var det så dags att samla min familj för den årliga ”kusinträffen”. Det är egentligen inget märkvärdigt alls, bara en trevlig tradition som jag har hittat på. Jag tror att min mamma Ingrid glädjs åt det, där hon sitter och ugglar uppe i sin himmel.

Det är min pappa Kurt, min syster och hennes söner och såklart min egen familj. Vi träffas, umgås och har det lite trevligt tillsammans. Just i år var det bara en av mina älskad döttrar som kunde vara med. Fina, goa Amanda.

Jag fixade och kockade hela dagen. Pasta bolognese blev den planerade huvudrätten. Till det bakade jag några nyttiga bröd och hackade en stor skål med fräsch sallad. Till efterrätt gjorde jag en rejäl bytta med chokladpudding.

Alla åt, alla var glada och såg ut att trivas och må gott.

En rolig tradition är julklappsspelet. Efter det blev det vanligt, hederligt kortspel.

Tack familjen!!

Och tack för att ni alla valde att vara tillsammans ”här och nu”, istället för på sociala medier. Tack och kram till er alla, var och en!!

Dagens ord:

Vad är det för speciellt med julen? Att det föds en karl som tror han är Gud händer ju hela året?

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Kusinträff i juletid, en kär tradition. Läs mer »

Annandag Jul 2015

Lämna en kommentar / Familj, Hemma hos mig. / Av Annika Olsson / 27 december, 2015 / Allmänt / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Den här morgonen var vi inte ensamma i skogen. Jag och hundarna hamnade mitt inne i ett jaktlag som gick i ett drev. De tjoade och stampade och plötsligt fick de syn på oss. Jag kunde förstå att de inte var särskilt förtjusta över att ha oss där, men till slut lät de oss fortsätta genom skogen med motiveringen att det var ju trots allt bara hagel … What! Ja, nu gick det ju bra för oss och ingen enda blev skjuten, men jag hoppas att alla jägare också kan de fyra heliga skjutreglerna som man ska kunna för att bära sitt vapen.

Betrakta alltid alla vapen som laddade
Rikta aldrig mynningen mot något som du inte är beredd att bekämpa
Håll fingret från avtryckaren tills vapnet riktas mot målet
Var säker på ditt mål och vad som finns mellan dig och målet. Bekämpa aldrig något som du inte har identifierat

På tal om jägare så passade Stefan på att greja lite med sina bössor. En mysig julsysselsättning när det regnar och är mörkt utomhus precis hela dagen.

Varje år säger vi att vi ska dra ner på julkapparna och inte köpa så mycket. Det här året lyckades vi nog att skära ner på inköpen och vi handlade mest nyttosaker. Guldhalsband räknar jag till nyttosaker … eller åtminstone så håller det sitt värde till skillnad från IT teknik.

Det kom en hälsning från Amanda att hon använde sin värmefläkt som hon fått av oss i julklapp, och då känns det ju bra att det vi köpt kommer till nytta och glädje.

Det finns en i familjen som har det lite bättre ställt, ekonomiskt, än övriga. Denne familjemedlem har en egen lön varje år, men inga utgifter eftersom denne familjemedlem har avtalat sig till fri kost och logi och alltså bor gratis, äter gratis och inte gör av med pengar på någonting. Därför var det ju inte mer än rättvist att denne familjemedlem i år investerade i den hutlöst dyra väska som Molly önskat sig i julklapp. Dessutom har denne ekonomiskt oberoende själv investerat i lilla Molly, även om det är jag står som ägare på pappret

Tack för det Johnny, hälsar lilla Molly.

Det kom en hälsning från vår fina vän och hundmamma i Bjärnum, Monica. Hon önskade oss god fortsättning och så skickade hon med lite bilder på Molly som liten valp. Oj oj, så glad jag blev för dem.

Tusen tack fina Monica och en god fortsättning önskar jag er alla i Bjärnum också.

Dagens ord:

Varje morgon föds vi på nytt.

Det vi gör idag är det som betyder mest.

Kram och Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Annandag Jul 2015 Läs mer »

Julen när jag var tonåring.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 26 december, 2015 / minnenas arkiv / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Som jag skrev förut så älskade jag julen när jag var barn. Kanske spelar mitt minne mig ett spratt, men för mig var varje jul som en vit saga. Det var alltid underbart väder. Skoghem låg inbäddat i den vackraste vinterskrud. Såklart var det i själva verket inte riktigt så, men jag älskar att tänka på min barndom på det viset.

(Skoghem 1969)

En sak jag inte skrivet om tidigare, var den mystiske tomte som under några år besökte oss varje julaftonskväll. Det var en väldigt givmild tomte minns jag. Med sig hade han en flaska ”starkt” åt pappa Kurt, en korg med ägg åt mamma Ingrid och vars en twistpåse åt mig och min lillasyster. Det tog ganska lång tid innan vi listade ut hans identitet. Det var den härlige Stig Nilsson från Sillaröd som under några år förgyllde våra jular och gav oss oförglömliga minnen.

(Den mystiske tomten besöker oss på Skoghem)

Åren gick och jag blev äldre. I tonåren minns jag att jag fortfarande var väldigt förtjust i julen och alla dess traditioner.

Varje år kom våra äldre släktingarna, Agnes och Gösta, hem till oss på Skoghem. Jag minns att jag njöt av lugnet och stillheten. Samtidigt började jag längta efter fler vänner och kompisar och började tycka att det var lite långtråkigt med det långa jullovet utan jämnåriga kompisar.

I skolan var jag inte längre så förtjust i det här med att vara Lucia och tärna. Jag hade börjat bli mullig och kände mig mest tjock och ful. Jag var allt annat än nöjd med min kropp, därför valde jag hellre att klä ut mig till tomte, då jag kunde gömma mig en bylsig tröja istället.

I början av 80-talet fick vi återigen besök av mystiska tomtar. Den här gången var det jägaren på Christinehof, Torben, och hans far (tror jag) som ville överraska oss. Jag minns att jag älskade när det hände oförväntade saker. Jag tror egentligen att jag vid den här tiden började känna mig lite instängd och mer ensam där vi bodde långt ute i ”ingenstans” och hade långt till kamraterna

Jag minns att jag gärna hittade på alla möjliga små hyss och bravader tillsammans med den två år yngre flickan Annelie, som bodde uppe vid brandstationen. Men allt det där, det är helt andra historier.

När jag var tonåring hade vi den lilla pudeln, Otie, som inte alls tyckte om oss barn. Otie tyckte egentligen inte om någon människa alls i hela världen mer än Ingrid. Otie avgudade mamma Ingrid. Den lilla hunden kunde inte glädja mig särskilt mycket, inte ens på julen.

Ja, lite blandade känslor var det nog med julen när jag var tonåring.

(Eva Nilsson och jag som tomtar i högstadiet, 1980)

Snipp snapp snut – så var den tillbakablicken slut.

Dela gärna

Julen när jag var tonåring. Läs mer »

Juldagen 2015

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 26 december, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

Det var dags för oss att fira ”julafton” i Gyllebo. En liten men tapper skara gjorde min dag helt underbar.

Det var pappa Kurt och svärmor Karin. Så var det förstås mellandottern Amanda och svärsonen Jimmy och såklart lilla Snö.

Vi åt gott, mös, spelade spel och öppnade klappar. Precis så som det ska vara på julen.

Stefan försökte lära Jimmy att äta ål. Det gick ganska bra tycker jag.

Vi mindes förra året genom mina album. Vi åt ris ala malta tills linningarna spände.

Vi gjorde allt det där som vi alltid brukar göra.

Vi öppnade julklappar, svärmor Karin utropade som alltid ”men ni skulle ju inte” … Vi spelade lärorikt kunskapsspel där jag vann såklart!! Stefans julklappströja var för liten, så den fick Jimmy ärva direkt.

En härlig julafton firad på juldagen, precis som många andra med bonusfamiljer hit och dit.

Från London kom en julhälsning och katten Judith tycktes tro att på julen kan man ta sig mer friheter än annars.

Tack familjen för en mysig dag.

Dagens citat:

När Tomten frågar: finns här några snälla barn?, svara jag alltid jaaaa …

tänk, han fattar aldrig att jag varken är barn eller snäll. Lättlurad!

//Jonas Gardell

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Juldagen 2015 Läs mer »

Julafton 2015

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av Annika Olsson / 25 december, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Så var det då årets stora dag. Julafton. Egentligen en dag precis som alla andra. Den började som dagar alltid gör för oss …

Stefan trivs bäst i arbetskläder och var fullt nöjd med att hinna spika en stund på förmiddagen.

Det kom julhälsningar ifrån ”världen”. Emmy lät meddela att hon hade det bra ute på sin farm och en hälsning från Londons ”The Royal Veterinary College” kom också från Andréa och Evelina.

Såklart skickade vi också julhälsningar tillbaka.

På eftermiddagen körde vi till Brösarp och hämtade pappa Kurt, och for sedan vidare till min syster Görel i Sjöbo. Det var så mysigt att träffa dem alla. Görel och pågarna hade så juligt och mysigt i sitt lilla hus. Vi fikade kollade på Kalle och småpratade. Egentligen tror jag inte att någon bryr sig särskilt mycket om den där Kalle Anka längre, det är bara en tradition som ska vara med där i bakgrunden.

Det blev julklappsutdelning och efter det la det sig liksom ett lugn över hela gänget.

Tack Görel för att vi fick titta in en stund.

Och visst är vi systrar lika! Lika som bär tycker jag. En är röd och en är blå. En är mer rund upptill och en är mer rund nertill. Några är mest förtjusta i den ena sorten, andra älskar den andra sorten. Men båda är vi smakrika, goa och delikata och nyttiga … fast på olika vis!

På kvällen när vi var återvända till vårt tysta, lugna Gyllebo hade jag och Stefan vår egna lilla julklappsutdelning. Båda blev glada och nöjda och allt var frid och fröjd. Runt min hals dinglar nu ett litet, litet äpple av guld, gjort av Lancing. Ja, vad passar väl bättre för en Kiviks påg att ge bort i julklapp, än ett äpple? Stefan fick lite nya kläder, precis som han önskat sig av tomten.