Kära Blogg
Vädret hos mig här i Gyllebo kan inte riktigt bestämma sig. Ska det vara vårlikt eller vintrigt? Idag var det åter vinter. Det var grått, snöigt och råkallt. Lite vackert dystert och melankoliskt.
Vår renovering går sakta framåt. Vi spacklar, slipar, målar och tapetserar. Byggdamm, spackelrester och gipsbitar har sakta spridet sig runt i hela huset. Lite opassande skulle min tvättmaskin börja strula och jäklas precis nu och spola ut vatten på golvet i tvättstugan. Det blev liksom extra jobbigt när det redan råder ett mindre kaos i hemmet.
Så kom då meddelandet från min älskade Andréa, det där som jag med spänning hade väntat på hela måndagen…
Någongång i maj är hennes veterinärutbildning slut och avklarad och det är dags för henne att börja jobba någonstans. Hon berättade att hon skulle söka in på några alldeles särskilda universitetspraktiker utomlands, men eftersom bara toppen av världens veterinärer blir antagna, så var det ju egentligen omöjligt. Som alltid sa jag åt henne att söka ändå, ”ingenting är omöjligt!” Hon skulle även söka en veterinärtjänst i Ystad, där någon skulle ge henne goda vitsord.
I hemlighet håll jag tummarna och önskade att hon skulle få den där tjänsten i Ystad. Jag ville ha henne hemma och nära. Det var ju så länge sedan hon var här i hemtrakterna, mer än sporadiska besök såklart.
Men innerst inne visst jag. Såklart kom hon in på den där omöjliga veterinärpraktiken som bara de bästa lyckas med!
Ett stort grattis min älskade dotter. Jag önskar dig ett bra år i Saskatoon/Canada.
… och kanske kommer vi och hälsar på där borta i Canada, vem vet ….!?
Andréa – din lilla plugghäst. Hur du lyckas kamma hem de bästa betygen och samtidigt vara med på precis alla fester och stolligheter är för mig en gåta. Har du ärvt allt det där av pappa tro?
Dagens ord:
Jag ler eftersom du är min dotter.
Jag skrattar eftersom det inte finns något du kan göra åt det.
