Tillbaka hit.

Hejsan.

Det finns en plats på Österlen som jag tycker lite extra mycket om. En plats som är en smula vackrare. En plats som jag ofta besökt och som alltid ger mig ett alldeles särskilt lugn.

Dock har jag inte förmått mig att åka hit sedan min sista vandring här i november. Det var just här vi fick vårt sista äventyr tillsammans, min Johnnyhund och jag. Den gången fick mina små hundflickor snällt stanna hemma. Den dagen ville jag skulle bli bara min och Johnnys. Vår sista…. Bilder från den stunden finns HÄR.

I helgen var det dags att åka hit igen. Jag kände att dagen var inne för att skapa nya, fina minnen härifrån. Tidigt, tidigt packade jag in mina små ylande hundflickor i bilen och gav mig av mot Norra Vitemölla. När vi stannade på parkeringen var det ännu alldeles mörkt.

Tillsammans med min store, svarte ”Johnnyhund” har jag aldrig någonsin rädd för att vandra ensam i mörkret. Han var tränad på bevakning. Han skulle tyst ha berätta för mig om någon människa fanns i närheten. Han skulle både ha varnat mig och förhoppningsvis försvarat mig. Annat är det med mina små ulltussar. Skuttande och skällande far de runt i en yr, vild glädjedans och avslöjar för nästan hela Österlen precis var vi håller hus.

Fast särskilt mörkrädd har jag aldrig varit. Under tiden som vi vandrade norrut mot Haväng ljusnade det sakta på himlen.

Vid ensamma tallen vilade vi oss en liten stund. Tacksamt noterade jag att en av de trasiga stolarna nu blivit nogrannt lagad i sitsen.

När dagen nästan ljusnat helt vandrade vi vidare bort till Stenöraboden. En vacker ålabod som är öppen för allmänheten att kika in i.

Tacksam för en underbar morgon vände jag tillbaka söderut igen.

Dagens citat:

Vore det så att du kunde ändra andra, så skulle också andra kunna ändra dig. Då finge du problem, eftersom var och en du möter har sin egen uppfattning om hur du borde ändras. Men hur skulle andra kunna ändra dig? Du kan ju nätt och jämnt ändra dig själv!

Ha en fin dag. Kram Annika