Hallamölla

En svindlande dag.

Hejsan.

Jag och hunden Johnny var ju vid Hallamölla och vandrade för någon vecka sedan.

Det var en alldeles fantastisk eftermiddag med en höstsol som värmde oss skönt.

Som alltid när vi kommer på nya platser så kopplade Johnny på sin starkare turbomotor. Hela han fick mer energi och han gjorde sig beredd för att eventuellt inta sin yrkesroll, som ju är bevakning. Att han numera fått titeln pensionär är inget han riktigt vill kännas vid…

Som unghund fick han träna på att våga vistas i alla miljöer, så att gå på den smala bron över forsen är inget han tvekar för.

Nu gör vi bara saker för att det är roligt. Och att gå på smala broar över vattenfall det är roligt. Ingen svindel här inte.

Att trycka på ”smällebär” som då jag var barn, det är minsann också ganska roligt. De är så fina de där snöbären som syns så tydligt nu när alla bladen trillat av.

Vi strosade längs Verkeån i eftermiddagssolen och bara njöt.

Dagens citat:

Det största problemet med kommunikation är att vi inte lyssnar för att förstå. Vi lyssnar för att kunna svara.

Ha en riktigt fin dag och kram från mig.

Annika

Höst vid Hallamölla.

Hejsan.

Hösten ser så olika ut.

När träden hemmavid ännu var vackert klädda i hösten alla brinnande färger så stod skogen nästan pinsamt naken vid Hallmöllas vattenfall.

Dagen då jag och hunden Johnny vandrade vid Hallmölla var solig och nästan riktigt varm.

Jag tycker att det är så vackert här när träden står sådär kala och nakna. Vattenfallet kommer mer till sin rätt då. Det dånande vattnet och de hårda kalla stenarna skapar en vacker landskapsbild. Det vilda får ta plats och inget annat stjäler forsens föreställning.

Såklart är här alldeles ljuvligt på sommarn också…

På sommarn är det grönskan man beundrar i samklang med vattnets busiga framfart. Nu på hösten och vinter får Verkeåns fem vattenfall på riktigt ta plats för sin egen skull.

Men såklart, inget är väl som forsen om våren … Ja det finns alltid anledning att åka hit.

Dagens citat:

Att ständigt jaga det perfekta är som att inleda ett krig man aldrig kan vinna.

Vem har bestämt vad som räknas som perfekt? Kanske är det just det operfekta som är det perfekta. När det inte kan bli sämre, men inte bättre heller …

Kram Annika

 

Här hör jag hemma.

Hejsan.

Naturen är mitt rätta element. Det är verkligen här jag hör hemma.

Efter en dag i Malmö med massor av människor och trafik så känns det där extra mycket. Jag känner mig mer och mer som Micke i Crocodile Dundee, när jag vistas i stora folksamlingar. Inte så att jag tar i hand och hälsar dumt på varenda människa jag möter. Nej det känns lite mer som om jag bara vill klättra upp i en lyktstolpe och få lite överblick och perspektiv på läget.

I skogen och i naturen där känner jag mig hemma. På vissa platser mer än på andra såklart.

En kväll för en tid sedan, var jag på en riktig sådan ”hemmaplats”.

Jag och min dotter vandrade en bit på Österlenleden en vacker sommarkväll. Vi valde att börja från Vantalängan och gå mot Hallamölla. En skog och en plats från min barndom. Så välbekant, men ändå så förändrad.

Vantalängan är en populär rastlokal som ligger nedanför Stödekullsbacken vid Brösarp. Ladan är från 1800 talet och har fått sitt namn från en man som bodde där och kallades ”Vanten”. En underbar rastplats för vandrare eller kanske bara en grillplats för en kväll.

Vandringsleden följer i princip Verkeån hela vägen fram till vattenfallet. Det är en underbar sträcka som går genom vacker skog och små beteshagar.

Efter 4,5 kilometer kom vi fram till den gamla kvarnen vid Hallmölla vattenfall.

Åhhh …. där är så himla vackert!!

Vattenfallet i Hallamölla är Skånes största och högsta vattenfall.

Vid fallets översta del finns en vacker bro över ån. En bro som funnits där ”alltid” … I minnet drog jag mig tillbaks till alla gånger jag och min kompis, i full fart  cyklat över på den.  Som värsta mountainbikecyklisterna susade vi fram på de branta, steniga stigarna runt fallet. Alltså, nu kändes tanken på att cykla där helt galen och fullkomligt livsfarlig.

Jag och min dotter vandrade vidare i sommarkvällen. Mot mitt älskade Christinehof.

Dagens citat:

Intellektet säger: så snart allting har fallit på plats uppnår jag frid. Hjärtat säger: uppnå inre frid och allt annat faller på plats.

Lev väl och må gott.

Kram Annika

(bilderna där jag själv är med, har min dotter Emmy tagit)

Österlenleden, del 2

Hej och gomorron.
 
Nu måste ni ju få hänga med oss på slutet av vår vandring längs Österlenledens etapp nummer 6.
Det var jag och min dotter Andréa som vandrade från Vitemölla till Vantalängan, en dag i förra veckan.
 
 
Från Vitemölle hade vi nu kommit fram till vackra Skepparp.
Vi njöt av de vackraste hus man kan tänka sig. Jag minns att jag redan när jag var liten var väldigt förundrade och betagen av det vackra huset med halmtaket på. Och ännu är det precis lika förtjusande vackert tycker jag.
På ett annat ställe kändes det nästan som om vi var tillbaka på Bali med dess risfält i våningar.
 
Så kom vi fram till Bengtemölla, och det var där vi gick lite vilse. Istället för att följa Österlenleden hamnade vi istället på Skåneleden. Fast det gjorde inte så värst mycket egentligen …
Där vid Bengtemölla pausade vi, Andréa tömde skorna och jag förevigade det hela.
 
Sedan bar färden vidare och vi passerade Talldungen. Eftersom våra magar börjat knorra lite och vårt vatten var slut smög vi in där och fick vår vattenflaska påfylld. Något att äta gick det inte att få förrän mot kväll till, så vi fick dricka lite mer vatten bara. Vackert är det där på Talldungen!
Jag minns svagt att jag någon gång i livet gått Lucia här, då det var ålderdomshem förr i tiden.
 
Vidare gick vår färd genom Brösarps by, vilket ju inte alls var meningen.
Fast det var ganska så trevligt ändå, eftersom vi stannade till vid en secondhand affär som heter Salto Mortal. Den här platsen känner jag bra till. Väldigt bra. Här har jag varit förut … fast då var det kärlek och ungdomsförälskelse som drog … det var en annan tid, nästan ett annat liv känns det som … Men minnena bubblade …
 
Så fick det vara nog med nostalgi.
Vår färd gick vidare uppför Torparebron och ut över Brösarps Norra backar. Över oss svävade en glada. Fågeln som symboliserar kommunen vi befann oss i, glada Tomelilla.
 
Det är så underbart vackert där på Brösarps backar. Ja, man måste faktiskt ta små glädjeskutt emellanåt.
Och ett tu tre så var vi framme vid Vantalängan.
 
 
Här var egentligen etapp 6 slut. 
Men vi hade mer ork kvar i våra ben, så vi enades om att vandra vidare mot Hallamölla. Och så fick det bli.
 
Underbara små fjärilar lekte i solskenet och vi vandrade genom den härligaste lövskog ni kan tänka er.
Längs den brusande Verkeån gick nu vår färd.
 
Så var vi då framme vid Hallmölla och dess magnifika vattenfall.
Men här tog min kraft slut … inte direkt kraften, utan det var som om höfterna liksom stelnade till och inte var så medgörliga längre. Jag tittade längtansfullt på de hästar som passerade och önskade att jag kunnat sitta upp på en hästrygg för en stund bara.
Vi ringde efter vår livlina, som stod beredd att hämta hem oss när vi tröttnat på vår vandring.
Tack Stefan för skjutsen hem ♥
 
Jag kan verkligen rekommendera att göra en liten vandring såhär. Kostar inget, mer än slitaget på skorna. Ger finfin, gratis motion och en massa frisk luft.
Att få göra det här med min dotter känns så skönt. Det går lätt att prata, samtidigt som vi upplever något nytt tillsammans som vi kan spara i vår minnesbank. Fina minnen som vi skapar tillsammans.
Tack Andréa ♥
 
Dagens citat
 
Det tjänar inte
mycket till att vara
med om något
spännande om du
inte kan dela det med
någon.
//Nalle Puh
 
Hoppas ni mår bra och tack för att ni vill hälsa på här på bloggen. Kanske kan jag inspirera er till små utflykter i just er egen närmiljö.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Scroll to Top