Brösarps norra backar

Som en magisk kuliss.

 

-Det känns som om allt bara är en enda stor magisk kuliss…

Ja det var orden hon spontant sa flera gånger den där magisk morgonen.

Hejsan.

Klockan var inte mycket mer än fem på morgonen då vi anlände till Brösarps norra backar för att uppleva soluppgången därifrån. Så himla fint!!

Från Glimmebodagården vandrade vi i mörkret upp till den fina utsiktsplatsen där Tina dukade upp tidernas frukost.

I början var det på tok för mörkt för att kunna ta bra bilder. Istället satt vi bara där och förundrades och njöt av maten, i skenet av ett fladdrande stearinljus. I dimman gnäggade det plötsligt till och en vacker häst uppenbarade sig. För en stund kändes det verkligen som om vi var med i en film och alltihopa var just bara en kuliss.

Efterhand ljusnade det och vi hade en helt ny orörd dag framför oss.

Mätta dukade vi av en av de finaste matplatser jag suttit vid och gav oss ner mot gården igen.

Under natten hade tusentals spindlar ihärdigt jobbat med att spinna fina nät för att kunna fånga sin frukost.

Ett imponerande arbete som utförs varenda natt, helt utan att vi tänker på det.

Tillbaka vid gården lastade vi om ibland vår packning, för att fortsätta vår underbara morgon. Fast det får ni hänga med på i ett annat inlägg.

Dagens citat:

Att sköta sig är att se till att man hinner med det roliga.

Så lär hon ha sagt, den goda Margaretha Krook. Och nog hade hon lite rätt i det. Man ska se till så man hinner med sådant som får hjärtat att sjunga. Som att gå upp tidigt en morgon och få uppleva en sagolik soluppgång.

Tack Tina!

Ha det fint och kram från mig.

Annika

(fotot ovan är taget av Tina såklart)

På jakt efter en sten.

Hejsan.

Mina rötter har jag i den norra delen av Österlen. Uppe vid Brösarp är jag född och uppvuxen. I den trakten trodde jag att jag kände till allt det man bör känna till som inföding.

Men tydligen inte allt …. Av vänner fick jag höra talas om en särskild sten uppe i skogen.

-den är stor, sa min skolkamrat från grundskolan, när vi träffades för ett år sedan.

I helgen packade vi ryggsäckarna fulla med kaffe och goda mackor, och gav oss iväg ut på stenjakt.

Upp mot Brösarps norra backar bar vår färd. Där är så hissnande vackert, så det kittlar lite i magen.

Vi vandrade ner förbi Glimmebodagården där det för dagen var mycket besökare.

Vi vandrade ut över backarna där vi stannade och njöt av vår goda matsäck och den vackra utsikten. Den första fältsippan (eller kanske backsippa) kikade sömnigt upp ur den torra ljungen.

Så var det ju den där stenen som vi letade efter… Var fanns den egentligen?

Såklart hittade vi den!!

Där mitt i skogen, på gränsen mellan Brösarp och Ravlunda, låg den stora bamsestenen. Wowww, vilken sten!

Namnet den fått är ”krogrygg”, eftersom man tyckte att den liknade en man som gick framåtböjd. Stenen är kluven och  är en så kallad ”vännesten”.  Förr trodde man att den kunde vända sig då den kände doften av nybakt bröd. Och mycket riktigt vände den sig några millimeter då den kände doften av våra smarriga smörgåsar i våra ryggsäckar.

Ett varmt tack till er, Lise och Jonas, för en alldeles underbar dag i vår hembyggd.

Dagens citat:

Låt inte stenarna som kastas mot dig skada dig. Fånga dem istället, krossa dem till sand och blås bort sanden i vinden.

Fast ”krogrygg” fångar man inte som lyra precis…

Ha en fin dag och var rädda om er.

Annika

 

Ljunghedarna vid Brösarps norra backar.

Hejsan

I våras bjöd naturen oss på ovanligt sparsamt med vitsippor. Nu är det lite som om Moder Jord ber om ursäkt för sin snålhet och gottgör oss alla med en alldeles översvallande explosion av ljung istället.

Uppe på Brösarps norra backar fullkomligt glödde heden i kvällssolen. Såklart var jag och mina döttrar tvungna att stanna till och knäppa lite bilder där.

Mina flickor fotograferade glatt varandra och sprang runt i backarna. Själv sjönk jag behagligt ner i den mjuka ljungen.

Mina tankar gick till de gånger på vintern som vi varit här och åkt pulka med skolan. Härliga barndomsminnen. Kanske är det naturens sätt, att nu förutspå en snörik vargavinter. Mycket rönnbär och rikligt med ljung lär betyda att det kommer att bli en sträng vinter.

Mitt bland ljungen stod ett duvblått gammalt badkar som skulle agera vattenhål åt betesdjuren i backarna. Man skulle nästan kunna tro att någon medvetet valt färgen för att matcha med den vackra kvällshimmeln.

I smyg tog jag några extra bilder på mina söta tjejer innan vi susade vidare i den härliga augustikvällen.

Dagens citat:

Jag frågade en gång en gammal man; vad är viktigast i livet; att älska eller att bli älskad? Han svarade mig; vad är viktigast för en fågel; den vänstra vingen eller den högra?

Må gott och passa på att njuta av den fantastiska naturen.

Kram Annika

(alla foto här är som vanligt tagna av mig själv, utom de där jag själv är med. De har min dotter Emmy Henriksson så proffsigt knäppt)

 

Österlenleden, del 2

Hej och gomorron.
 
Nu måste ni ju få hänga med oss på slutet av vår vandring längs Österlenledens etapp nummer 6.
Det var jag och min dotter Andréa som vandrade från Vitemölla till Vantalängan, en dag i förra veckan.
 
 
Från Vitemölle hade vi nu kommit fram till vackra Skepparp.
Vi njöt av de vackraste hus man kan tänka sig. Jag minns att jag redan när jag var liten var väldigt förundrade och betagen av det vackra huset med halmtaket på. Och ännu är det precis lika förtjusande vackert tycker jag.
På ett annat ställe kändes det nästan som om vi var tillbaka på Bali med dess risfält i våningar.
 
Så kom vi fram till Bengtemölla, och det var där vi gick lite vilse. Istället för att följa Österlenleden hamnade vi istället på Skåneleden. Fast det gjorde inte så värst mycket egentligen …
Där vid Bengtemölla pausade vi, Andréa tömde skorna och jag förevigade det hela.
 
Sedan bar färden vidare och vi passerade Talldungen. Eftersom våra magar börjat knorra lite och vårt vatten var slut smög vi in där och fick vår vattenflaska påfylld. Något att äta gick det inte att få förrän mot kväll till, så vi fick dricka lite mer vatten bara. Vackert är det där på Talldungen!
Jag minns svagt att jag någon gång i livet gått Lucia här, då det var ålderdomshem förr i tiden.
 
Vidare gick vår färd genom Brösarps by, vilket ju inte alls var meningen.
Fast det var ganska så trevligt ändå, eftersom vi stannade till vid en secondhand affär som heter Salto Mortal. Den här platsen känner jag bra till. Väldigt bra. Här har jag varit förut … fast då var det kärlek och ungdomsförälskelse som drog … det var en annan tid, nästan ett annat liv känns det som … Men minnena bubblade …
 
Så fick det vara nog med nostalgi.
Vår färd gick vidare uppför Torparebron och ut över Brösarps Norra backar. Över oss svävade en glada. Fågeln som symboliserar kommunen vi befann oss i, glada Tomelilla.
 
Det är så underbart vackert där på Brösarps backar. Ja, man måste faktiskt ta små glädjeskutt emellanåt.
Och ett tu tre så var vi framme vid Vantalängan.
 
 
Här var egentligen etapp 6 slut. 
Men vi hade mer ork kvar i våra ben, så vi enades om att vandra vidare mot Hallamölla. Och så fick det bli.
 
Underbara små fjärilar lekte i solskenet och vi vandrade genom den härligaste lövskog ni kan tänka er.
Längs den brusande Verkeån gick nu vår färd.
 
Så var vi då framme vid Hallmölla och dess magnifika vattenfall.
Men här tog min kraft slut … inte direkt kraften, utan det var som om höfterna liksom stelnade till och inte var så medgörliga längre. Jag tittade längtansfullt på de hästar som passerade och önskade att jag kunnat sitta upp på en hästrygg för en stund bara.
Vi ringde efter vår livlina, som stod beredd att hämta hem oss när vi tröttnat på vår vandring.
Tack Stefan för skjutsen hem ♥
 
Jag kan verkligen rekommendera att göra en liten vandring såhär. Kostar inget, mer än slitaget på skorna. Ger finfin, gratis motion och en massa frisk luft.
Att få göra det här med min dotter känns så skönt. Det går lätt att prata, samtidigt som vi upplever något nytt tillsammans som vi kan spara i vår minnesbank. Fina minnen som vi skapar tillsammans.
Tack Andréa ♥
 
Dagens citat
 
Det tjänar inte
mycket till att vara
med om något
spännande om du
inte kan dela det med
någon.
//Nalle Puh
 
Hoppas ni mår bra och tack för att ni vill hälsa på här på bloggen. Kanske kan jag inspirera er till små utflykter i just er egen närmiljö.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Scroll to Top