Hej och gomorron.
Nu måste ni ju få hänga med oss på slutet av vår vandring längs Österlenledens etapp nummer 6.
Det var jag och min dotter Andréa som vandrade från Vitemölla till Vantalängan, en dag i förra veckan.
Från Vitemölle hade vi nu kommit fram till vackra Skepparp.
Vi njöt av de vackraste hus man kan tänka sig. Jag minns att jag redan när jag var liten var väldigt förundrade och betagen av det vackra huset med halmtaket på. Och ännu är det precis lika förtjusande vackert tycker jag.
På ett annat ställe kändes det nästan som om vi var tillbaka på Bali med dess risfält i våningar.
Så kom vi fram till Bengtemölla, och det var där vi gick lite vilse. Istället för att följa Österlenleden hamnade vi istället på Skåneleden. Fast det gjorde inte så värst mycket egentligen …
Där vid Bengtemölla pausade vi, Andréa tömde skorna och jag förevigade det hela.
Sedan bar färden vidare och vi passerade Talldungen. Eftersom våra magar börjat knorra lite och vårt vatten var slut smög vi in där och fick vår vattenflaska påfylld. Något att äta gick det inte att få förrän mot kväll till, så vi fick dricka lite mer vatten bara. Vackert är det där på Talldungen!
Jag minns svagt att jag någon gång i livet gått Lucia här, då det var ålderdomshem förr i tiden.
Vidare gick vår färd genom Brösarps by, vilket ju inte alls var meningen.
Fast det var ganska så trevligt ändå, eftersom vi stannade till vid en secondhand affär som heter Salto Mortal. Den här platsen känner jag bra till. Väldigt bra. Här har jag varit förut … fast då var det kärlek och ungdomsförälskelse som drog … det var en annan tid, nästan ett annat liv känns det som … Men minnena bubblade …
Så fick det vara nog med nostalgi.
Vår färd gick vidare uppför Torparebron och ut över Brösarps Norra backar. Över oss svävade en glada. Fågeln som symboliserar kommunen vi befann oss i, glada Tomelilla.
Det är så underbart vackert där på Brösarps backar. Ja, man måste faktiskt ta små glädjeskutt emellanåt.
Och ett tu tre så var vi framme vid Vantalängan.
Här var egentligen etapp 6 slut.
Men vi hade mer ork kvar i våra ben, så vi enades om att vandra vidare mot Hallamölla. Och så fick det bli.
Underbara små fjärilar lekte i solskenet och vi vandrade genom den härligaste lövskog ni kan tänka er.
Längs den brusande Verkeån gick nu vår färd.
Så var vi då framme vid Hallmölla och dess magnifika vattenfall.
Men här tog min kraft slut … inte direkt kraften, utan det var som om höfterna liksom stelnade till och inte var så medgörliga längre. Jag tittade längtansfullt på de hästar som passerade och önskade att jag kunnat sitta upp på en hästrygg för en stund bara.
Vi ringde efter vår livlina, som stod beredd att hämta hem oss när vi tröttnat på vår vandring.
Tack Stefan för skjutsen hem ♥
Jag kan verkligen rekommendera att göra en liten vandring såhär. Kostar inget, mer än slitaget på skorna. Ger finfin, gratis motion och en massa frisk luft.
Att få göra det här med min dotter känns så skönt. Det går lätt att prata, samtidigt som vi upplever något nytt tillsammans som vi kan spara i vår minnesbank. Fina minnen som vi skapar tillsammans.
Tack Andréa ♥
Dagens citat
Det tjänar inte
mycket till att vara
med om något
spännande om du
inte kan dela det med
någon.
//Nalle Puh
Hoppas ni mår bra och tack för att ni vill hälsa på här på bloggen. Kanske kan jag inspirera er till små utflykter i just er egen närmiljö.
Kram Annika
