vattenfall – Gylleboannika

En härlig höstdag vid Hallamölla.

8 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 18 oktober, 2024 / Hallamölla, höstfärger, Österlen, vattenfall / 2 minutes of reading

Hejsan.

Vi har haft några helt underbara höstdagar här hos oss. En dag åkte jag och Stefan en sväng till Hallamölla.

Det var en så fin eftermiddag och höstfärgerna var kanske också som allra vackrast. Intill kvarnen vid vattenfallet höll man på att bygga en slags byggnad som skulle vara en ”mötesplats” (upplyste snickaren oss om). Med en ovanlig takkonstruktion så kommer det med all säkerhet att bli väldigt vackert.

Jag minns att när jag var barn så låg det en liten stuga precis på den här platsen. Det var ett hus som fiskeklubben då hade som sin fiskestuga, och mitt starkaste minne från den tiden är nog den stora uppstoppade gäddan som de hade på väggen (ja, jag tror att det var en gädda för den såg väldigt ilsken ut).

Där var mycket vatten i ån, så ljudet från vattenfallet var högt och nästan öronbedövande. Jag och Stefan gick över till andra sidan för att promenera en bit i skogen.

Jag var dock lite osäker på hur kuperad terrängen egentligen skulle vara där. Även om jag varit här mycket som barn och då gjort halsbrytande konster med cykeln, så var det ju ett halvt sekel sedan dess, och mycket kunde ju ha ändrats. Med tanke på Stefans stelopererade fot så vågade jag ju inte dra iväg med honom alltför långt ibland stock och sten, det är ju inte en man man tar så lätt på ryggen direkt.

Jag placerade Stefan och hundarna på en solig och skön plats för att vila lite. I ett träd hoppade en nötkråka orädd omkring. Jag grämde mig en smula att jag inte hade mitt andra kameraobjektivet med mig, men där var inget att göra åt den saken. Förevigad blev den ovanliga kråkan, även om det inte blev någon bra närbild direkt.

Solen värmde riktigt skönt där vi gick en bit ifrån den brusande ån. I min hjärna fladdrade ett annat minne plötsligt upp, ett minne om ett scoutläger här med en häftig linbana rakt över ån… Tänk vad platser kan hjälpa minnet på traven ändå.

Alla årstider är fina här vid Hallmölla, men kanske tar ändå hösten priset …

Dagens citat:

Vänta inte för länge med att göra något ”sen”. Ett ”sen” förvandlas snabbt till ett ”försent”.

Ja, det är ju rent tokigt så fort det hunnit gå ett halvt sekel. Tänker man på det, så måsten man definitivt skynda sig att göra alla de där sakerna man drömt om.

Ha en riktigt härlig fredag.

Annika

En härlig höstdag vid Hallamölla. Läs mer »

En tur till Rörumsåns vattenfall.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 29 mars, 2018 / Allmänt, Forsamölla, Forsemölla, Rörumsån, vårdag, vattenfall / 3 minutes of reading

Hej hej

En förmiddag i helgen var det ett så strålande väder. Soligt och ganska milt.

Jag och Stefan som båda har lite trixigt att promenera just nu, enades om att Forsemölla var ett perfekt utflyktsmål.

Dessutom är det en alldeles lagom liten bit för hunden Lykke att åka bil. Körsträckan dit är så kort, så hon hinner inte bli åktsjuk på den lilla färden.

Wowww vilken dag!

Visserligen låg snön envist kvar på sina ställen, men solens strålar skapade dagsmeja. Jag älskar den här tiden då den gamla fula snön sakta får ge vika för solens styrka. Ordet meja betyder ju just kraft och styrka.

Det är något med den här årstiden som får mitt minne att gå tillbaka till barndomen, då jag fick sätta undan de trötta vinterstövlarna och ta fram mina röda ”lejongympaskor”. Jag kan liksom minnas hur det trillade in lite blöt snö över kanten på skorna när jag rusade fram genom skogen i mina röda gympadojjor…

Den här dagen var vi inte ensamma vid Forsemölla. Såklart var det fler människor som dragit sig hit den här strålande dagen. En liten bebis låg och sov i sin färgglada vagn intill fallet, och jag kan bara föreställa mig hur skön sömn den ungen hade. Tänk er själv att ligga och slumra med ljudet av fågelsång och vattenbrus.

På den här platsen finns en av de vackraste stentrappor jag vet. Jag blir bara så glad av att se den.

Eftersom jag inte har alltför lätt med att gå ännu, så passade det synnerligen bra för mig med en liten paus där. Med solen i ansiktet och utsikt över vattenfallet mådde jag som en kung!

Det här är en riktig pärla att besöka. Ofta drar sig konstnärer hit och det är inte sällan man kan se ett helt gäng staffli stå uppställda här. Och jag kan verkligen förstå det. Det händer att jag blir sugen på att lägga undan kameran för en stund och prova på det här med oljemålning eller akvarell …

Vi strövade vidare och bara njöt!

Hunden Johnny hade som vanligt ”glädjefnatt” den här dagen. På riktigt!

När vi ska göra roliga saker som att åka på utflykt eller ut på ställen där han inte varit på länge då får han någonslags stressklåda på halsen. Han blir helt galen och så fort vi stannar så kliar han sig värre än om han var översållad med loppor. Nu skulle man kunna tro att han även gör så när han är i tjänst som militär patrullhund, men se, då är det andra bullar. Då är det allvar och jobb. Då är han stilla, fokuserad och sköter sin uppgift! Min fine galne hund!

Underbar plats, som jag är så tacksam över att ha möjlighet att besöka.

Dagens citat:

Det är inte många som vet hur bra

de har det – däremot hur bra andra

har det.

Hoppas ni alla får en fin skärtorsdag. Jag ska en sväng till min sjukgymnast och hoppas få massa tips på bra rörelser för mig och såklart svar på lite frågor som poppat upp.

Kram på er och tack för ni vill kika in här.

Annika

En tur till Rörumsåns vattenfall. Läs mer »

”Utmuad” av Mandelmannens fjällkor

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 28 juni, 2017 / Allmänt, Forsemölla, mandelmannens fjällkor, vattenfall / 2 minutes of reading

Hej på er.

En kväll nu i midsommartid åkte jag och Stefan ensamma ut till Forsemölla.

Det var en kväll då alla förmodligen som bäst höll på med en massa midsommarstök.

Jag kände att jag bara behövde lugnet och tystnaden. Jag behövde höra vad min egen hjärna tänkte.

Vad rösten inom mig sa.

Det är galet vackert där vid Forsemölla. Rena paradiset.

Kvällen var ljummen och alldeles vindstilla. Inte en endaste vindpust.

På samma gång som jag så gärna vill uppmana varenda kotte om att åka ut hit, så vill jag bevara platsen hemlig och bara för mig själv.

Såklart är den långt ifrån hemlig och såklart ska människor åka hit. Fast helst bara några få i taget, så man inte stör platsens egen själ. Tystnaden och dess skönhet.

Överallt växte vilda blommor. Vilda sommarblommor.

Vild kaprifol, blåklockor och vilda rosor.

Att tassa runt där vid det magnifika vattenfallet, att fånga ögonblicket med min kamera och stoppa tårna i det kalla vattnet. Att få känna den kalla strömmen mot min hud. Det är sådana ögonblick som är de bästa och största i livet tycker jag.

Jag smög sakta ner för den smala stentrappan, medan Stefan stannade kvar uppe i backen.

Jag ville så gärna smyga in i Mandelmannens fårahage och fotografera de små, blåa fjärilar jag brukar se där. Men just den här kvällen var hans fjällkor på ett surmulet och vresigt humör. Med stora kliv och ett ilsket råmande kom det mot oss med sina bjällror argsint svingande runt halsarna. Nej, arga kor som tycks vara i fel sinnesstämning är inget jag vill utmana.

Vi hälsade lite, innan vi var och en vände åter på vars ett håll.

(En beige, vacker fjäril fångade jag för ett par år sedan – då korna var mer vänligt sinnade. Den kan man hitta här)