Allmänt

Jobb, jobb, jobb och lite julgottor.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Hela dagen har jag knepat och knåpat ihop fakturor till kunder. Ett par timmars jobb hörde jag Stefan säga … tsss, han har ingen aning om hur det är att sitta på kontor!
På kvällen var det dags för att ta årets julbilder, och som vanligt slutade det med en massa bus. Johnny flippade ut, som alltid, och gick ”bananas” med hela julutstyrseln. Han försöka slita sönder tomtemössan och den julefrid som jag ville att fotot skulle utstråla blev till något helt annat. Tomtemössan som Stefan skulle ha på sig blev geggig, skitig och full med ruttnande löv, och på bilderna ser man de dinglande löven hänga ner framför hans öga. Full rulle, som alltid!
 
 
….  Ja, så här blev det i alla fall!
På kvällen hann jag göra lite julgodis. Mitt favoritgodis är julkolorna som vi alltid gjorde när jag var liten. Egentligen behöver jag inget annat julgodis på mitt gottebord än dessa goa kolor.
Receptet tror jag är hämtat från mormor Olgas gamla kokbok från 1923. De bör dock ätas med en viss försiktighet, för jag är i alla fall inte sugen på att skänka mer pengar till Österlentandläkarna, inte i år åtminstone.
 
Dagens reflektion:
När jag var ung fanns det inte lika många varningstexter på olika saker.
Folk var väl helt enkelt inte lika dumma i huvudet.
 
 
 
 
 
 
Dela gärna
     

Jobb, jobb, jobb och lite julgottor. Läs mer »

Julstök, julgransköp och en massa annat härligt pyssel.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Många av mina vänner och bekanta har för länge sedan julstädat och pyntat fram alla sina tomtar och julkrafs. Min mamma sa alltid att julstäda ville hon inte göra förrän så nära inpå julafton som möjligt, för annars hann allting bli skitigt och dammigt igen. Det där hade hon ju faktiskt lite rätt i tycker jag. Så därför har jag glatt skjutet upp allt arbete som kan betecknas som att damma och putsa. Jag har istället hunnit göra små spår i skogen och njuta av naturen, träffa rådjur och bara lallat omkring.
 
Men till sist kan man ju inte skjuta upp saker och ting längre. Så i helgen blev det faktiskt både dammat, pyntat och fint hos oss här i Gyllebo, om det behövdes eller ej.
 
Städning i Gyllebo håller ju inte särskilt länge. Huset är fullt med pälsklädda varelser som hårar och dräglar. Och som inte det skulle räcka har vi en liten yrboll (läs Molly) som hela tiden hittar på en massa oskyldiga hyss som gör att huset stundom ser ut som ett bombnedslag. Det gör inget, jag sätter helt enkelt bara in en bukett blommor så blir det så fint, så fint ändå!
 
Vi har hunnit med en massa annat också i helgen. Vi har köpt en julgran som enligt tradition får komma in på lillejulafton och bli klädd och fin. Jag har skrivet fakturor till några kunder som vill ha rotavdrag enligt årets regler. Stefan har spikat på lillebo. Jag har tvättat och stärkt dukar efter konstens alla regler, eller mamma Ingrids regler egentligen, fint blev det. Jag har pyntat med granris i blomsterlådorna och så har jag tillagat en härligt god söndagsmiddag som bestod av baconlindad ryggfilé av hjort och en krämig potatisgratäng. En helt ok helg med andra ord. Ingen stress och jäkt här inte. Det finns säkert tusen saker som jag INTE har gjort, men det har ingen som helst betydelse.
 
Dagens ord:
Vissa människor vill bara ha ett stort hus, dyra bilar och en massa pengar …
Andra vill hellre ha en liten stuga i skogen för att komma bort från dessa människor.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dela gärna
     

Julstök, julgransköp och en massa annat härligt pyssel. Läs mer »

Dagen då jag kanske fick en guldstjärna i himlen.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hundar och katter / Av / / / 3 minutes of reading
Kära Blogg
Vått, grått och slabbet. Men som alltid marscherade vi ut för att andas frisk luft och stärka våra sinnen.
Sedan var det full rulle på kontoret. Reglerna för rotavdraget ändras efter årsskiftet och alla kunder har panik. Först ska de hinna få allt färdigrenoverat före jul, sedan ska de hinna betala det för att säkerställa sitt avdrag. Jag kämpade på med underlag och fakturor för att alla ska bli nöjda och glada. Hundarna höll mig sällskap och hejade glatt på när jag vände papper. 
Julklappar och pynt får vänta än ett tag hos oss i Gyllebo.
 
På kvällen skulle vi ha lite personalfest och jag och Stefan var båda förväntansfulla. Jag tog som alltid hand om hundarna. Jag tänkte ge dem sin mat och rasta dem lite innan vi gav oss iväg på festligheter. Det var då allting hände. Det som hade kunnat förändra väldigt mycket …
Jag gav Johnny sin mat först, sedan småhundarnas. Plötsligt när de åt började lilla Snow vingla till sidan och gå i cirklar innan hon till sist föll ihop. Jag konstaterade ganska fort att hon satt en stor del av sin portion mat i halsen. (Glupskare hund får man då leta efter.) Hon kunde inte andas!!! Jag grävde upp så mycket av maten från hennes lilla hals som jag bara kunde. Längre och längre ner i halsen fick jag sticka mina fingrar. Hennes små ögon var vilt uppspärrade och såg ut att kunna ramla ur sina hålor, tungan stack svullen ut ur hennes lilla mun och den blev allt blåare. Stefan kom också till undsättning. Han provade att sticka ner sitt finger i hennes lilla hals och kände då hur han förde en stor klump mat före sig ner genom hennes hals. Hon började dock inte andas och jag upptäckte att hon både kissat och bajsat ner sig totalt. Lite ljusrosa blod vittnade om vår bryska behandling. Det var då jag förstod, hjärt- och lungräddning, annars dör hon. Så jag blåste sakta in små puffar luft genom hennes lilla näsa samtidigt som jag höll hennes mun stängd. Jag tryckte ibland lite gran på hennes lilla bröstkorg för att stimulera hjärtat. Vid mina sida satt Johnny och Molly alldeles stilla….
Sakta, sakta återfick hon sitt medvetande och bestämde sig för att fortsätta leva. Tack Gode Gud!!
Lilla Snow kvicknade till och ganska snart blev hon sig själv igen. Vi kunde fortsätta till vår planerade fest och allt var frid och fröjd. I bilen tänkte jag på vad som hänt. För första gången hade jag räddat någons liv! Jag kände en stor oändlig tacksamhet.
 
P.s kvällen blev väldigt trevlig, men det – det får ni höra om en annan gång.
 
Dagens ord:
Om du räddar någons liv så fördröjer du endast personens död.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
Dela gärna
     

Dagen då jag kanske fick en guldstjärna i himlen. Läs mer »

Julmingel på XL och livstecken från Aussie.

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Det var en grå, ljummen morgon. Jag försökte locka med lilla Snö ut i skogen, men hon var inte överförtjust. Säga vad man vill om henne, men någon vildmarkshund är hon då inte. Hon fick helt enkelt bara ta en runda runt huset och sedan spatserade hon glatt in i stugvärmen igen. Vi andra kastade oss lyckligt ut i skogen.
 
 
Sedan några år tillbaka har XL bygghandel börjat med en väldigt trevlig tradition. De bjuder på jullunch och har julmingel för sina kunder. Riktigt trevligt och att många kunder uppskattar detta initiativ kunde jag tydligt märka.
För mig är det en skön känsla att komma dit. Jag har faktiskt tillbringat en mycket stor del av mitt vuxna liv just här med dessa människor, så för mig känns det nästan som att komma hem, på ett lite märkligt vis. Allt är så välbekant, ljud, dofter, men framför allt alla goa gamla kolleger och kunder. Så här i efterhand inser jag att många av mina absolut härligaste, roligaste och mest tokiga minnen har utspelat sig just här.
Tack XL för en mysig stund och en god lunch.
 
Så kom det då äntligen, äntligen, äntligen – ett litet livstecken från Emmy i Australien. Jag är egentligen en ganska lugn och trygg mamma, ungefär som en ko. Men såklart går mina tankar oavbrutet till mina älskade töser, jag vill helt enkelt bara veta så de har det tryggt och bra.
Nu var det ett tag sedan jag hade kontakt med Emmy och jag visste inte särskilt mycket om var hon befann sig där i det stora landet under oss.
Men så kom det ett meddelande. Min älskade unge har blivit en äkta cowgirl och komjölkerska. Fantastiska unge, vad jag saknar dig!
Och det var inte bara jag som blev glad över lite livstecken. Systrarna har knorrat lite besviket över att inte höra från minstingen i syskonskaran, och de blev såklart också glada över uppdateringen från Australien.
Tack för det fina Emmy!
…p.s, titta nu på filmen som Andréa skickat, så du vet på vilket håll en ko sparkas …. och du, koskit är äckligt, men inte farligt …. var rädda om er både Emmy och Matilda!!
 
Dagens kloka ord:
Lita inte på de som säger att du är lika bra som alla andra. Jag tycker att du är bättre än alla andra.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
  
 
 
Dela gärna
     

Julmingel på XL och livstecken från Aussie. Läs mer »

Frozen morning.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
I början av veckan var det en magisk morgon. Äntligen, äntligen lite minusgrader och frisk, krispig luft. Nu vet jag att det finns de som inte tycker som jag, men jag kan bara tycka och känna på det vis som mitt eget hjärta har bestämt. Och sådana här morgnar, det älskar jag! Då sjunger i alla fall mitt hjärta.
 
Det är en mäktig känsla att stå ensam på en brygga i gryningen och beskåda när hela gänget gäss bestämmer sig för att lyfta och dra ut över fälten. Det blir först ett farligt plaskande och kvackande och när de sedan lyfter ger de ifrån sig ett öronbedövande ljud. Den här morgonen hade jag turen att få det hela på bild och känslan var helt magisk. Den stämningsfulla känslan kan aldrig mina foto på riktigt förmedla.
 
En morgon servade jag bilen i Tomelilla. Två timmar skulle det ta, och jag passade på att ta en promenad hem till Amandas lägenhet. Där satt vi och väntade och tittade på Tv, och tre och en halv timmar senare var bilskrället klart . Lilla Snowie visade runt i sin lägenhet och verkade mycket stolt över hur julfint och mysigt hon fått det hemma hos sig.
 
Så har det varit Snowies 3-års dag. Den 15 december fyller hon år och ingenting annat.
Grattis fina lilla Snöflingan!!
 
 
Dagens ord:
Spola tillbaka alla goda minnen.
Spela upp glädje!
Pausa sorgerna!
Spola fram ”nuet”.
Stoppa problemen.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
Dela gärna
     

Frozen morning. Läs mer »

En Luciasöndag i Gyllebo.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Jag hade till den första advent köpt vackra röda julstjärnor till mitt lilla fönster i köket. Nu märkte jag att det var något fel på dessa blommor. Blad efter blad kryllade sig och ramlade av, trots min kärleksfulla behandling. När jag den här söndagen ändå var på Gardencenter, i ett annat ärende, passade jag på att köpa nya blommor till mig själv också. För man vill ju såklart att julblommorna ska hålla sig vackra, i alla fall till julafton är över. Kritvita som snö fick det bli den här gången.
 
Det var grått och vått i vanlig ordning. Jag tog tag i ett tvättberg som byggts upp under veckan. Så passade jag på att göra klart mina julköttbullar. De är egentligen precis som mina vanliga köttbullar. Ingen konstig kryddning eller så. Hemligheten är bara att de är snäppet mindre.
 
På kvällen kom Amanda hit med Snowie. Såklart fick det bli köttbullar till kvällsmat, och jag tror att de fick godkänt betyg.
Amanda pluggade och jag förhörde henne – duktig tös det där!
Så passade hon på att mysa med husets enda knähund, i alla fall den enda som egentligen älskar att sitta i knä. (och då räknas inte ”keldeggen” Snö)
 
 

 
 Så är han hemma igen från Småland. Älgjägaren Stefan.
Han är tillbaka där i soffan igen.
Det är något jag inte förstår med jägare … ju större djur man lyckas träffa, ju större fjäder i hatten liksom.
 
Dagens kloka ord:
Vänd blickarna mot ditt inre ljus istället för att blicka mot det mörka utanför.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
Dela gärna
     

En Luciasöndag i Gyllebo. Läs mer »

Min älskade gröna värld.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Det var dags för årsavslutning med tjänstehundsgänget.
Jag och hundarna var uppe tidigt för att förbereda oss och få hela stridsutrustning och allt annat med oss. Eftersom ingen var hemma i Gyllebo fick lilla Molly såklart också packas med.
Dagen började lite halvstruligt med att bakluckan på bilen gick i baklås, den gick alltså inte att stänga. Det fina med en gammal Volvo är att bagageluckan är så rysligt tung så att det går att köra försiktigt ändå utan att den flyger upp.
Hundarna var taggade och förväntansfulla. Att leta busar i skogen – det är livet!
 
Vårt fantastiska hundbefäl hade förberett en jätterolig övning åt oss. Den täckte så gott som hela skogen och vi delades upp i två täter. Vi försågs med karta och kompass. Vi fick olika punkter som skulle säkras och genomsökas. På vår väg genom skogen märkte vi (läs hundarna) att det fanns fiender i skogen som smög på oss. Ibland tog vi upp jakten och spårade oss vilt fram till den rymmande figuranten. Så kul vi hade där i det strålande solskenet.
 
Lilla Molly blev omhändertagen av korvgrillargänget och de befäl som dagen till ära kommit för att hälsa på oss där ute i skogen. Korven smakade fantastiskt god och jag bara älskar mitt gröna gäng, två som fyrbenta.
 
Jag har sorgset börjat tänka mig ett liv utan min gröna uniform, eftersom min kropp så tydligt signalerar att det inte är helt ok. Men så kom Marie med ett förslag … en utbildning till hundbefäl … ??  Ja, den som lever får se.
 
Från Småland kom på eftermiddagen en rapport om att en stackars bock och en stackars älg fått sätta livet till av kulor från Stefans bössa. Jag fick se bilder på de båda offren, och drog i smyg en lättnandes suck – inga ofantliga horn. Jag gillar inte sånt åbäke på väggarna. Men grattis till Stefan som tycktes glad, med eller utan troféer.
 
Tillbaka i Gyllebo insåg jag att lusten tagit över före förståndet, när jag rusat fram över stock och sten för att rädda vårt fädernesland. Min kropp kärvade ihop totalt på kvällen och gav mig en lång natt. Fast värme lindrar gott, och elda – det kan jag!
 
Dagens kloka ord:
Om din religion är värd att döda för, var snäll och börja med dig själv.
 
 
 
 
 
 
 
Dela gärna
     

Min älskade gröna värld. Läs mer »

Vår mörkaste tid och jag bakade apelsinsnittar.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Hela dagarna känns det som om det är skymning. Jag menar konstant, hela tiden. Det blir liksom aldrig riktigt dag.
Den här dagen var om möjligt ännu mörkare än vanligt. Fast det är ju så att när allt är som mörkast, då vänder det. Och vänder gör det snart. Den 22 december går vi mot ljusare tider igen.
Jag tror att alla skulle må så bra av att ge sig ut en stund varendaste dag. På lunchen eller fikarasten. Gör det hörni, och vänd ansiktet mot himlen för en liten, liten stund.
 
På eftermiddagen hände något. Solen tittade fram för en liten stund. Jag slog ihop mina pärmar och gav mig ut i trädgården. Jag passade på att plantera min fina julstjärna jag fått av Tina. Den fick bo sidan om den andra, för där verkar vara en bra och trivsam plats för just julstjärnor.
 
 
Stefan kom hem lite tidigare och fixade papper och stod i, för att sedan packa alla sina jaktattiraljer och bege sig till Småland för att jaga hela helgen. Judit tycktes ha på känn att hennes största kärlek skulle resa bort, för hon satt mittemot honom där på skrivbordet och blängde och surade mest hela tiden.
Själv blev jag kung över TV-dosan!
 
Nu var den där TV dosan inte särskilt kul tyckte jag. Istället roade jag mig hela kvällen med att baka. Nu hade jag tänkt att ge mig på de där apelsinsnittarna som mamma Ingrid alltid brukade göra till jul. Egentligen hatar jag att baka klöddiga kakor. Och apelsinsnittar är i mina ögon en ”klöddig” kaka. Miljoner skålar och saker åkte fram ur lådor och skåp och ett berg av disk blev det efteråt. Gräsligt fula blev de också, de där bakverken, men till min stora glädje blev de precis lika goda som mamma Ingrids alltid brukade vara. Ett – noll till mig liksom!
 
Dagens roliga ord:
Han sms’a  ”Du är super snygg”
Jag svarade ”Nej, du är supersnygg”
Nu gillar han mig och det enda jag gjorde var att påpeka hans särskrivning.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 

 

Dela gärna
     

Vår mörkaste tid och jag bakade apelsinsnittar. Läs mer »

Vad är väl en nobelmiddag i Blåhallen!?

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Mörkt och sumpigt var det den här morgonen. Jag och hundarna traskade på, var och en i sina egna tankar. Ja, hundarna var mest i ”nuet” och hade fullt upp med alla goa dofter som någon lämnat efter sig.
Såklart hittade vi på lite roliga saker också, och då kom den vita snusdosan fram, den där med små bitar kattfoder.
Efteråt när vi kom in i stugvärmen var det bad som gällde. Som alltid väntade Molly och Johnny lydigt på sin tur att bli avsköljd och torkad. Och efter det blev det såklart en sista bit kattmat.
 
Så vill jag skicka en hälsning till min dotter Emmy i Australien. Äntligen har den där vandringsstaven som du gjorde i slöjden kommit till verklig nytta. Jag använder den när jag gör mina nya övningar. Flitig som en myra kämpar jag på varendaste kväll med dessa övningar som har så roliga namn – ”vinkande hunden” och ”krypande grodan”.
 
Det har varit en stor fest i Stockholm. Nobelmiddagen i Blåhallen. Vi åt också gott här i Gyllebo. Till huvudrätt hade vi senapsgratinerade karréer. Köttet kom från glada grisar uppväxta i Tommarp. Senapen var från Gunnarshög utanför Hammenhög och potatisen från Tomelilla. Närproducerat och himmelskt gott.
Till kvällskaffet bakade jag en smarrig pepparkakskladdkaka som jag serverade med lingongrädde. Mmmmm … gottigottgott.
 
Dagens kloka ord:
Du går ner i vikt i köket och skaffar en vältränad kropp på gymmet.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
Dela gärna
     

Vad är väl en nobelmiddag i Blåhallen!? Läs mer »

Lucia.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 3 minutes of reading
Kära Blogg.
Ända sedan jag var en liten tös har jag tyckt om Lucia. Alla de underbara sånger man sjunger – jag bara älskar dem.
Min ena dotter kom för ett par veckor sedan hem med en hälsning från sin pappa, Lars-Åke. Han hade uppmärksammat att det i år är hela 30 år sedan jag var Luciakandidat i Tomelilla. Jösses min gud … !!! Jag som inte känner mig mycket äldre än just 30 …
Nåväl, vad passar då bättre i ”Minnenas Arkiv” denna veckan, än en tillbakablick till det där Luciafirandet år 1985.
Det var min granne, Elna, som skickat in mitt namn som förslag till Tomelilla. På den tiden var det rysligt populärt att vara med och vi var minst ett 30 tal förväntansfulla töser som provsjöng och blev intervjuad av en jury.
Jag hade turen med mig och blev utvald till en av de 7 kandidaterna.
 
 
Vi blev alla fotograferade av Fotograf Glenmarks i Tomelilla. Bilderna hamnade i skyltfönster och såklart i tidningen. Min pappa Kurt var väldigt missnöjd med min bild och ville att jag skulle kräva att få ta ett nytt foto. Själv tyckte jag att min bild var bra, det var liksom så söt jag kunde bli helt enkelt.
På julskyltningsdagen fick vi kandidater presentera oss på en scen på torget. Vi hade fått härliga konstgjorda pälsar i ceriserosa och kornblått att ha på oss vid vår uppvisning och intervju. Än i dag har jag min fina päls kvar. Just den här kvällen blev det ett underbart härligt snöfall som täckte alla besökare med glittriga snöflinger.
 
 
När omröstningen var räknad och klar, stod det klart att en rar tös vid namn Annelie Stridberg blivit vald till årets Lucia. Och jag kan helt ärligt säga att jag var fullt nöjd med att vara en av hennes sex tärnor.
Vi lussade för en lång rad företag och inrättningar under ett par dagar och kvällar. Särskilt stämningsfullt var det när vi gick i simhallen med ett annat litet Luciatåg simmandes sidan om oss nere i bassängen. Vi hade en duktig ledare med oss, Ing-Christine, som även såg till så att vi alla var fina och håret låg som det skulle.
På den här tiden var alla företag väldigt generösa och vi överöstes av presenter från alla ställen vi framträdde på. Det var underbara dagar som jag med glädje sparar i mitt minne.
 
Året innan, 1984, blev jag faktiskt vald till Lucia. Det var när jag gick på lanthushållsskola i Tollarp, och att just jag blivit framröstad till den ärofyllda uppgiften att vara Lucia i lilla Tollarp kom som en fullständig överraskning. Men det, det är en helt annan historia.
 
 
Men aldrig har jag väl varit en sötare Lucia än år 1970 … så allvarlig och lite sorgsen.
Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut!
 
Dela gärna
     

Lucia. Läs mer »

Rulla till toppen