Annika Olsson

Hejsan.

Det gångna året har gjort att jag har lagt mig till med ett annat, lugnare tempo. Särskilt väl märker jag det nu när det sakta börjar lacka till advent och jul. Samtidigt som en del av mig längtar efter allt bus och stök som hör julen till, så längtar en annan del av mig efter den frid jag upplevde vid jultiden i fjor.

Fast mest är jag så lycklig och förväntansfull av att veta att alla ungarna befinner oss i samma världsdel, och till och med i samma land. Vilken lycka!

Jag är noga med att inte dras med i det uppschasade tempot som det ofta blir inför julen. Att fortsätta njuta av naturen, vandringarna och de kalla baden får bli min motvikt till julstressen. Att ge mig tid att bara stanna upp för att förundras av ett blad tillexempel.

 

Min dotter Andréa bor ju tillfälligt här hemma hos oss, och hon kommer att stanna till strax efter nyår är planen. Lite oroligt är det allt att ha en veterinär i huset. Redan har hon diagnostiserat vår gamla katt Felix med trolig astma. Stackars lille Felix.

 

Det är inte utan att jag blir en smula orolig när det där långa stetoskopet kommer fram och alla mina pälsklingar ska lyssnas på. Det är som om man skulle vara på bilprovningen med ”skruttibangbangbilen” varenda dag. Man vet liksom inte vad som ska upptäckas.

Att tempot här hemma har ökat en smula med en Andréa i huset, det går inte att förneka. Min återhämtning är som vanligt de tidiga morgnarna. De får bli som min retreat och min meditation.

(Och ifall mina blogginlägg uteblir någon morgon så vet ni att de helt enkelt inte hinns att blogga just nu.)

Dagens citat:

Kom ihåg att varje människa du möter har en historia att berätta, en läxa att lära och en dröm att uppfylla.

 

Vi borde nog alla sänka tempot en smula och ge oss tid att lyssna mer på våra nära och kära. Eller helt enkelt bara lägga bort telefonerna.

Kram Annika