november 2015

Mina föräldrar

Lämna en kommentar / Familj / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Så var det dags att dyka ner i mitt gamla album igen för en tillbakablick.
Den här gången tänkte jag skriva några rader om mina föräldrar.
Pappa Kurt växte upp i Tåghusa, som ligger vid Sankt Olof.
Mamma Ingrid kom från Veberöd och hade det vackra efternamnet Blennow som flicka. 
Deras vägar korsades på Björnstorp tror jag och den 28 oktober 1961 vigdes de i Gödelövs kyrka.
När jag var liten jobbade pappa Kurt som skogvaktare på Christinehofs gods. Mamma Ingrid var hemmafru och tog hand om mig och min syster. Dock började hon arbete i köket på Furuboda när jag var i tonåren.
När jag föddes bodde vi på Skoghem som låg bara ett stenkast från Christinehofs slott. Där var jag folkbokförd tills jag var över 20 år.
 
 
 (Ett fotografi taget på pappa Kurts 40-års dag. Den där dagen minns jag särskilt bra. Jag hade olovandes bytt om till bikini mitt i festligheterna och tagit mig ett dopp i vår bäck som rann utanför den stora trädgården på Skoghem. Mamma Ingrid var INTE glad på mig … känner jag henne rätt så hade det inhandlats finkläder särskilt  ämnade för den här dagen. Jag minns att jag kände mig väldigt fin i min röda bikinin, och var nog väldigt nöjd själv. När så paret Svensson skulle förevigas där på trappan på Skoghem den där högtidliga dagen pinnade jag dit allt vad mina små ben förmådde – för linslus var jag nog redan på den tiden. Ja, så blev fotot som det blev.)
 
 (Ett av mina absolut käraste fotgrafier av mamma Ingrid. Precis så här minns jag min barndom. Hunden Otie som alltid höll sig tätt intill Ingrid. Min vildkatt ”Gamlan”, som jag efter mycket möda lyckats göra helt tam. På bordet ligger syster Görels nappar – alltid två stycken.)
 
Snipp snapp snut, så var tillbakablicken slut … för denna gången!
 

Mina föräldrar Läs mer »

Hos bästa veterinären Per.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Den här dagen var det dags att dra ut de där mjölktänderna på lilla Molly. Lite nervöst är det allt när man ska spruta in lugnande mediciner i en sådan där liten kropp som Mollys. Det handlar liksom om väldigt små mängder i en 2,5 kilos hund.
Men först trotsade vi vädret och gav oss ut i regn och rusk. Så härligt. Visst regnade det, men det var nästan 15 grader varmt, så det kändes helt ok.
 
Allting blev vått av regnet. Kameran immade igen och mina båda hundar var liksom jordslagna under magen och på Molly hade geggan stänkt långt upp i nacken. Det är vid dessa tillfälle jag är som mest lycklig över att äga ett hundbad. Så smidigt och så enkelt. Vars en dusch och vips är de båda rena och fina igen.
 
 
Så var det då dags för söta lilla Molly. Den här dagen skulle de där sabla mjölktänderna ut. De som inte behagat att trilla ut av sig själv. Molly älskar veterinär Per. Allting gick smidigt och bra. Per är den mest underbara veterinär jag känner till. Han är alltid uppriktig och ärlig. Är det något han är osäker på, då säger han det. Jag har största förtroende för honom. Under operationen småpratade vi lite grann om allt möjligt.
Molly fick en söt fleecefilt över sig med tomtar på. Per anförtrodde mig att det var egentligen hans barns filt som han lånat. Förut hade han en filt med dödskallar på, men han kom på att den kanske verkade opassande.
Allting gick jättebra för Molly. Hon var lite irriterad av lokalbedövningen i munnen och trött av den lugnande medicinen. Det fick blir lite extra mys på kvällen.
Jag tycker så väldigt mycket bättre om veterinärer än människodoktorer!! De pratar mer i klartext känns det som.
(skulle någon av mina ”släktdoktorer” läsa min blogg, så vill jag förtydliga att jag tycker såklart väldigt mycket om er!!)
 
 
Dagens kloka ord:
Uppriktighet är inte att säga det man tänker, utan att mena det man säger.
 
Kram på er och Hejdå Bloggen
 
 
 

Hos bästa veterinären Per. Läs mer »

Suger åt mig det sista av sommarens skönhet.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Min morgon började på sjukhuset i Simrishamn. Jag skulle lämna blodprover och dessutom vara på fastande mage. Kan någon egentligen förstå hur kämpigt det är? Att först ta sig upp ur sängen och stappla fram som en stel pinne, försöka ta på sig sina kläder utan att ens få mjuka upp kroppen med en kopp stärkande kaffe. Det känns som jag mer och mer går som min klasskompis jag hade på gymnasiet. Han hade ms och såg ut att röra sig som Michael Jackson hela tiden.
Värktabletter hade jag hoppat över ett par dagar, för att vara en ”duktig” flicka som klarar att bita ihop.
 
Till Simrishamn kom jag i alla fall. De skulle ta en farlig massa rör blod, och särskilt ett leverprov som doktorn strängt la extra vikt på. Det var ett prov för att kolla, som hon sa: så jag inte självmedicinera … ???? Vaaa? Verkar det som jag är en alkoholist, jag som i veckan fick slänga den halvfull baginboxen vin som jag inte lyckats dricka upp sedan jag fyllde 50 i juni.
I mitt stilla sinne tänkte jag att hon istället skulle lägga lite krut på att ta reda på var felet var, så jag skulle slippa alla värktabletter och kunna träna till ett marathon istället. Suckelisuck!
Jag passade på att köpa lite stärkande grejer på apoteket. Det viktigaste i vintertider är omega-3 och D-vitamin. Glöm inte att ta det hörrni!!!
 
 
När jag var tillbaka i Gyllebo igen svalde jag en värktablett tillsammans med en kopp kaffe och en rejäl smörgås. Sedan tog jag mina hundar och gick ut i skogen. Underbart! Tydligen har det varit rejäla vindar när jag varit hos Andréa i Köpenhamn. Jag kunde se tecken lite här och där att stormen farit fram.
 
 
När jag fakturerat klart på kontoret, strosade jag en runda och njöt av sommarens sista suck.
 
 
Dagens kloka ord:
Älska eller hata mig, båda delarna är till min fördel.
Om du älskar mig så kommer jag alltid finnas i ditt hjärta.
Om du hatar mig så kommer jag alltid finnas i dina tankar.
 
Tänkvärt – eller hur? Sluta hata, det leder ändå ingen vart!!
Kram på er och Hejdå Bloggen
 
 
 
 
 

Suger åt mig det sista av sommarens skönhet. Läs mer »

Jag vill tacka min man, mina barn, mina hundar, mina katter och mig själv!

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 3 minutes of reading
Kära Blogg
Jag har haft en underbar helg. Livet har liksom lekt. Ryggen har visserligen påmint mig om att jag lever, men det har varit helt ok med de mest omtänksamma små individer jag känner i hela världen.
Det som skulle bli en billig tågresa för att passa min ekande börs, blev den dyraste tågbiljett jag någonsin köpt i hela mitt liv …
Men först startade jag såklart på bästa vis. Jag och hundarna i Gylleboskogen.
 
Sedan började äventyret.
I sanningens namn ska väl nämnas att det är min älskade man och livskamrat, Stefan, som i hemlighet ligger bakom den lilla överraskning som mitt helgäventyr skulle komma att bli.
TACK ÄLSKLING!!
 
Andréa var hela dagen i Höör och kastrerade katter. Mot kvällen åkte vi så mot den stora staden Köpenhamn, jag och mina älskade töser. Jag löste tågbiljett mot Malmö, där vi skulle sammanstråla allihopa. Ett härligt möte med mina döttrar blev det. Sedan for vi vidare över sundet mot Köpenhamn.
Det var där på bron mitt stora misstag uppdagades – jag hade köpt för kort tågbiljett. För er som undrar vad ett sådant misstag kan kosta kan jag upplysa om att istället för de 100 kronor det egentligen skulle kostat mig, kom det att kosta ettusen svenska riksdaler. 1 0 0 0  KRONOR ! SHIT!
 

 
Nåja, pengar är ju bara papper – som Andréa alltid säger. Vi fortsatte att njuta av kvällen hemma hos Andréa på hennes kollegie. Vi lagade en härligt god middag. Drack vars ett glas rosé och åt ost. Mys på hög nivå!
Vi bäddade och under min kudde prasslade något som jag blev väldig, väldigt glad för. Det var en present till mig, ett förkläde så jag ska kunna laga mer ”mammas köttbullar” åt dem tror jag. Jag blev så glad, så glad!
Sedan slocknade vi som stockar på Andréas rum.
 
 
 Nästa dag blev fantastisk!
Först en underbart god brunch på kattcaféet Miao, sedan två timmars massage och behandling som avslutades med bubbelbad, champagne och chokladfonue. Vi avslutade med att strosa på ströget, shoppa lite och må gott!
En helg att minnas.
 
 

Och som alltid när man har kul, går tiden alltför fort.
Tack min fina familj. Och tack till Lars-Åke som lånade ut farsdag till mig. Han ser nu framemot att fira på morsdag i maj istället … har jag tur så glömmer han bort det. Moooaaaa.
 
Och till Emmy vill jag säga: du var så saknad, men i våra hjärtan var du också med. En stor kram till dig där under.
 
Dagen kloka ord:
Nöj dig aldrig med ett liv som inte känns som ditt. Lita på dig själv. Du vet. Du vet alltid. Du har alltid vetat!
 
Tillbaka i Gyllebo och jag säger Hejdå Bloggen
 
 
 
 

Jag vill tacka min man, mina barn, mina hundar, mina katter och mig själv! Läs mer »

Femtio nyanser av grått.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Våtare och gråare dag har jag väl sällan skådat. Fast det var ändå så otroligt vacker med alla de roströda löv som fallit till marken och låg där likt en tjock heltäckningsmatta i kontrast till allt det gråa.
Det sägs att det finns mycket rävskabb vid Gyllebo just nu, vi tar det hela med ro och fortsätter njuta av våra strövtåg här.
Välkomna att genom mina bilder följa med på en sväng.
 
 
Någonting hände med katten Judiths humör den dag då Molly flyttade hit. Jag har tagit det med ro och hela tiden sagt att hon kommer att bli sig själv, bara vi ger henne lite tid. Jag börjar snart tvivla lite på det. Fortfarande är katten Judith surare än en citron när hon stampar omkring här inne. För stampar det gör hon när hon går. det är så det liksom rungar i golvet när hon morrande stövlar fram. Men det händer att hon smyger upp i Amandas säng och blir så där härligt mysig som hon var förr, då passar jag alltid på att kela lite extra med henne. Min intuition säger mig att hon kommer att ”gona” till sig igen, bara Molly blir vuxen och mognar lite.
 
Ibland har jag väldiga problem att sitta. Min rygg vill liksom inte vara i den ställningen, för då går det inte att räta ut efter ett tag. Då får jag antingen stå vid spisen, eller så får jag ligga på rygg i soffan. Det kan vara ganska mysigt att ligga där på soffan. Särskilt mysigt är det när man har sällskap. Både Johnny och Molly hänger ju ständigt vid min sida. Tar jag ett äpple blir de alldeles extra pigga. Och är det veterinärerna på TV, då följer de programmet med spänt intresse. Tsss, så finns det de som säger att hundar inte kan se på TV. Men det har inte Molly hört.
 
Dagens kloka ord:
Jag sökte efter någon som kunde inspirera mig, motivera mig, stötta mig, hålla mig fokuserad ….
Någon som kunde älska mig, ta hand om mig, göra mig glad och jag insåg tillslut att den jag sökte var jag själv.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 

Femtio nyanser av grått. Läs mer »

Jag har ont – men jag har en jävla vilja!

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg.
Är det klokt? Vi är en bit in i november månad och fortfarande blommar vissa sommarblommor som de inte har en aning om den annalkande kyla som snart hotar dem.
Kanske minns någon den söta ros på stam som jag tidigt i våras köpte för en billig peng på Boan i Tomelilla. Det visade sig ju att blomman knappt hade några rötter och slokade redan efter några dagar. Tung i sinnet dömde jag ut den döende växten. Jag planterade den ändå lite undanskymt i en rabatt, där den sakta skulle få dö bort.
Rosen dog inte. Nu tackar den mig, med en alldeles fantastisk blomning.
Även  små marguriter står i full blom, ja till och med maskrosor verkar ha vårkänslor.
 
En härlig runda i skogen hann jag med innan mitt besök hos doktorn idag. Ja, jag passade även på att springa lite. Jag tänkte att om det nu skulle göra att jag fick mer ont i rygg och höft, så hade jag ändå en tid på sjukhuset den här dagen.
Egentligen tycker jag inte om människor som googlar på sjukdomar, det brukar ju leda till att de har alla hemska åkommor som man kan uppbringa och de flesta symptom stämmer för det mesta in tycker de. Det slutar med att de ligger sjukare än de var från början.
Av en slump gjorde jag själv just det, och hittade en sjukdom som stämmer in väldigt mycket på mig, bla att man blir bättre av rörelse och sämre av att vara stilla. Min doktor insåg också likheten den här dagen och nu ska jag vidare till reumatologen. Ingen människa önskar sig väl en sjukdom, men nu hoppas jag ändå innerligt att de kommer fram till något. Håll gärna en liten tumme för mig framöver.
 
I mitt facebookflöde kom den här dagen upp en bild som var tagen för 3 år sedan. Det var innan vi högg ner tre av våra stora träd. Det får mig att känna mig så tacksam att nu slippa räfsa den tjocka matta av löv som varje höst bildades i min trädgård.
 
Det kom även upp en bild på min vackra dotter som alltid älskat att klä ut sig.
Minns du detta Andréa?
 
Dagens kloka ord får bli en bild idag:
 
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 

Jag har ont – men jag har en jävla vilja! Läs mer »

Ett skånskt gåsamord.

Lämna en kommentar / Allmänt, Natur / Av / / / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Somliga morgnar är sjön smockfylld med gäss som ligger där och väntar på att vakna och orka lyfta för att flyga iväg och äta på böndernas fält i närheten. Den här morgonen var det så. Särskilt roligt ser det ut när de sitter på ett ställe som vi kallar ”munkagången”. Där sitter de i en lång rad rakt ut i vattnet.

Jag tänkte mig några bra bilder på dem från en speciell vinkel och försökte därför smyga mig fram till dem. Gäss är misstänksamma djur. Trots att jag ”parkerade” hundarna en bit bort blev det inte som jag tänkt mig. Alltså inga bra bilder direkt.

Där på udden vid munkagången anträffade jag en mordplats och gjorde vissa fynd. Troligtvis var det en gås som fått sätta livet till. Och i min fantasi var det såklart ”Mickelräv” som fått sig ett skrovmål. Det är alltid spännande att vandra i skogen. Tänk er bara, ett skånskt gåsamord så här en vanlig onsdags morgon.

 

 

Den här morgonen var det grått och lite smått regn i luften. Temperaturen hade ändrat sig och luften kändes betydligt råare än tidigare i veckan. Kanske har vi en vinter på gång? Vem vet!
 
Fortfarande dräller korna omkring ute i sin hage. Det är inte så att jag tycker synd om dem, nej då, det går säkert ingen nöd på dem. Jag tycker lite synd om mig själv, som ju kunnat nyttja hagen istället. Den är finfin spårmark för mig och hundarna, och så fort kossorna flyttar inomhus så tar jag marken i anspråk.
 
 
Väl hemma i stugan igen blev det fyr i spisen och lite mys innan plikten kallade.
 
Dagens bästa var när min älskade tös ringde från Australien. I en hel halvtimme babblade vi på om stort och smått. I hemlighet låtsas jag ju att hon är hos sin pappa, och närsomhelst kan komma hit en sväng.
Tack Emmy, du gjorde min dag!!
 
 (en sommarbild på Emmy)
 
Dagens kloka ord:
Det som är sant är sant även om ingen tror på det.
En lögn är en lögn även om alla tror på den.
 
Kram och Hejdå Bloggen från Gyllebogänget.
 
 

Ett skånskt gåsamord. Läs mer »

Katten Felix är satt på diet.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
 
Det var en grå och våt morgon i skogen. Det kändes fortfarande riktigt ljummet och skönt och doften var tung av ruttnande löv och mull. Man kan nästan inte förstå att det är november månad redan.
 
 
Kanske är det idiotiskt, men jag gav mig ut och sprang.
Jag är så in i dödens trött på min rygg och höft nu. Att ge sig ut på en springrunda gör såklart ont, men efter ett tag händer något i min kropp och det går lite lättare. Om det är bra eller dåligt att flänga runt i skogen på det här viset, det har jag inte en blekaste aning om, men känslan efteråt är obetalbar.
 
 
 
 
Vår katt Felix har blivit den kräsnaste katt man kan tänka sig. Han vill enbart bli serverad den dyraste, mest exklusivaste mat man kan uppbringa. Små hutlöst dyra påsar med olika delikatesser i. Det är slut med det nu!
 Många vi känner har påpekat att Felix på senaste tiden har växt och blivit stor (läs fet). Vår bortskämde herre väger 4,5 kilo, vilket nog är ganska normalt för en maincoon katt. Men under hans mage hänger något som skulle kunna betecknas som pösmage.
Hur som helst har jag börjat med nya rutiner för honom nu. Han blir enbart serverad ICAs billiga burkmat. Eftersom den maten inte är så väldigt god i Felix tycke, så frossar han inte och hetsäter som om han hade bulimi längre. Ja, så får han såklart Royals dyra torrfoder, speciellt framtaget för maincoon katter och är dyrare än oxfilé. Det fodret köper jag i en stor säck och det är väldigt praktiskt och bra och dessutom lär det ge honom en vacker och lysande päls.
Felix är sur, han är jättesur. Han terroriserar mig dagarna i ända, genom att vanka efter mig och beklaga sig hela tiden. Ibland slår han helt fräckt till mig med tassen när jag går förbi och när han är extra uppretad springer han efter mig ett par steg för att liksom skrämmas. Vi får väl se vem av oss som är envisas.
 
Dagens kloka ord:
Ta en kopp kaffe och gör en lista för att stressa mindre.
1. Saker du inte behöver göra nu.
2. Saker du inte behöver göra sen.
3. Saker du kan strunta i helt.
 
Kram och Hejdå Bloggen.
 
 
 

Katten Felix är satt på diet. Läs mer »

Min lillasyster.

Lämna en kommentar / Familj / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Min tillbakablick fortsätter…
 
När jag var fyra år fick jag en lillasyster. Jag hade verkligen längtat efter det. Alla vuxna i min omgivning pratade mycket om det, och hur kul det skulle bli för mig. Eftersom vi bodde ganska ödsligt ute i skogen, så hade jag inte några kamrater, därför såg jag mycket fram emot att få en kompis och slippa vara så ensam. När hon så kom, min lillasyster Görel, så visade det sig att det inte alls var någon liten bebis till mig. Görel vara bara mina föräldrars, i alla fall upplevde jag det så, och det var så jag kände det. Jag minns hur besviken jag var över att inte få vara mer delaktig i skötsel, matning och allt vad som hör till bebispassning. Dessutom blev det ju så att mina föräldrar inte längre hade så mycket tid över för mig, så allt slutade ju med att jag blev ännu mer ensam. Görel var för tidigt född och hade troligtvis kolik, för maken till unge att skrika hade jag väl aldrig kunnat föreställa mig. I hemlighet lekte jag med min låtasaskompis ute i skogen istället. Min låtsaskompis hette precis som jag, alltså Annika Svensson.
När Görel växte upp fick hon helt andra intresse än vad jag hade. Görel älskade sin dockor. Jag älskade mina grodor och ödlor i skogen. Görel ville bara klä sig i klänning och kalasstrumpor och helst vara prinsessa dagarna i ända. Jag ville ha långbyxor, klättra i träd och helst vara som Pippi Långstrump.
Idag är jag så oändligt glad över att ha en syster. Även om vi i mångt och mycket fortfarande är väldigt olika, så har vi samma bakgrund, samma minnen, och kan skratta åt samma sjuka saker.
 
”En syster är en liten bit av barndomen som aldrig kan gå förlorad”
 
 

 
 
 
 
 
 
 

Min lillasyster. Läs mer »

Hallamölla och en skogspromenad längs Verkeån.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av / / / 2 minutes of reading
Kära Blogg
Efter en tuff morgon med att återigen försöka få hjälp inom sjukvården, begav jag mig ut i naturen.
Att försöka få tid för mina ryggproblem som jag haft konstant i mer än 1,5 år, verkar inte vara helt enkelt. Jag fick rådet att kontakta en sjukgymnast först, för innan dess ville de då rakt inte ge mig någon läkartid. Det var i den stunden ”snälla Annika” förvandlades och blev en tiger! …. Så nu har jag en tid i slutet av veckan – igen!
Men nu har jag själv forskat lite mer och har nya förslag på vad det kan vara jag lider av….
 
Min och hundarnas färd gick den här dagen till en av de vackraste platser jag känner till. Hallamölla.
 
När vi njutit av det vackra vattenfallet och hundarna fått prova på att gå på bron och hoppat på stenar farligt nära fallet, då vandrade vi vidare längs med Verkeån på en utmärkt vandringsled. När vi nästan var framme vid Alunbruket tog märkningen slut, eller så gick vi helt enkelt vilse. Det gjorde inte så mycket, för jag kände igen mig och visste precis var jag var. Jag beslöt mig ändå för att vända åter och styra kosan mot bilen.
 
 
Det var skönt att komma hem till Gyllebo. Hundarna var trötta.  Jag kände mig stark igen och på kontoret väntade mina pappershögar snällt och tyst på mig.
 
Den här dagen var det exakt två år sedan jag sprang min första halvmara. Jag sprang ensam i Österlenmörkret en sträcka på hela 2,1 mil och var så stolt över mig själv. En upplevelse jag så gärna vill göra om. Jag håller mina tummar för det!
 
(På bilden ovan har jag kommit i mil och träffat på två vänner, Gitta och Simonetta.)
Dagens kloka ord:
Om du fyller hela livet med krav och måsten kommer du prestera massor utan att må bra en enda gång.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 
 
 
 

Hallamölla och en skogspromenad längs Verkeån. Läs mer »

Rulla till toppen