Kära Blogg
Min tillbakablick fortsätter…
När jag var fyra år fick jag en lillasyster. Jag hade verkligen längtat efter det. Alla vuxna i min omgivning pratade mycket om det, och hur kul det skulle bli för mig. Eftersom vi bodde ganska ödsligt ute i skogen, så hade jag inte några kamrater, därför såg jag mycket fram emot att få en kompis och slippa vara så ensam. När hon så kom, min lillasyster Görel, så visade det sig att det inte alls var någon liten bebis till mig. Görel vara bara mina föräldrars, i alla fall upplevde jag det så, och det var så jag kände det. Jag minns hur besviken jag var över att inte få vara mer delaktig i skötsel, matning och allt vad som hör till bebispassning. Dessutom blev det ju så att mina föräldrar inte längre hade så mycket tid över för mig, så allt slutade ju med att jag blev ännu mer ensam. Görel var för tidigt född och hade troligtvis kolik, för maken till unge att skrika hade jag väl aldrig kunnat föreställa mig. I hemlighet lekte jag med min låtasaskompis ute i skogen istället. Min låtsaskompis hette precis som jag, alltså Annika Svensson.
När Görel växte upp fick hon helt andra intresse än vad jag hade. Görel älskade sin dockor. Jag älskade mina grodor och ödlor i skogen. Görel ville bara klä sig i klänning och kalasstrumpor och helst vara prinsessa dagarna i ända. Jag ville ha långbyxor, klättra i träd och helst vara som Pippi Långstrump.
Idag är jag så oändligt glad över att ha en syster. Även om vi i mångt och mycket fortfarande är väldigt olika, så har vi samma bakgrund, samma minnen, och kan skratta åt samma sjuka saker.
”En syster är en liten bit av barndomen som aldrig kan gå förlorad”
