november 2015 – Sida 2 – Gylleboannika

Stämningsfullt vid sjön.

Kära Blogg

Aldrig någonsin är det så vackert i vår natur som vid soluppgången. Att ha möjlighet att få uppleva detta varje morgon är en gåva.

Just den här morgonen öste regnet ner. Vår lilla väg i Gyllebo blev nästan helt översvämmad. Men så, som genom ett trollslag, upphörde regnet och solen tittade fram, alldeles lagom tills jag och mitt gänget var redo att ge oss ut.

Min dag rullade på nästan som vanligt. Värken envisades med att vara snäppet värre igen, och jag hoppas att jag snart ska komma till någon doktor som lyssnar och försöker knäcka koden … Själv tycker jag att jag är en god lyssnare. Vid förra läkarbesöket till exempel. Då lyssnade jag tålmodigt på min doktor när hon berättade att hon minsann också haft en tandfraktur, dock inte ända upp i bihålan som min, men hon hade minst lika ont kunde jag förstå. Jag lyssnade på vilka smärtpiller hon i panik hade stoppat i sig under natten, de som senare gjorde att hon börjat kräkas blod. Stackars min doktor, hon behövde nog prata av sig för det tar på krafterna att ha ont.

Nåja, jag tog lite extra hand om mig den här dagen. Njöt av tända ljus, njöt av min amaryllis som börjat slå ut och de tappra uteblommorna som inte fattat att årstiden nu kallas vinter.

Lilla ”Storebo” börjar se ut som sig själv igen, och det är skönt. Snart kan en massa saker stoppas undan där.

I orangeriet kärleksbombar pelargonierna mig med sina blommor i alla dess färger.

Så är vårt Baskehus nästan så gott som sålt. Lyckost de som får bo där. Ett underbart gediget hus, som andas byggteknik ”på riktigt”. När en reporter från TV4 var där för att göra ett inslag om vårt inbrott, sa han bara wowww, när han steg in om dörren. Man kan liksom känna skillnaden på ett hus som är uppmurat sten för sten och på ett kataloghus som kommer färdigt vägg för vägg. Det är som natt och dag.

Jag hade så gärna själv bott i ett sånt hus.

Åhhh vad jag längtar till nästa vecka. Då ska det bli koncentrationsläger i Gyllebo!!!

Nej, nej inget sånt där med gasugnar och så. Utan ett läger där man kan koncentrera sig.

Det är Andréa och henne studenkamrat som behöver någonstans att vara för att i lugn och ro arbete med sitt stora veterinärprojekt (om penisbakterier). Jag längtar efter lite liv och rörelse i huset. Jag måste förstås vara tyst, det är egentligen det enda som kommer att bli ett problem.

Välkomna tjejer.

Dagens kloka ord:

Nu när vi har lärt oss flyga som fåglar genom luften, och dyka i haven som fiskar återstår bara en sak,

att lära oss leva på jorden som människor.

Kram och Hejdå Bloggen

Stämningsfullt vid sjön. Läs mer »

Älskade djur.

Kära Blogg

Då var det dags för en tillbakablick och en djupdykning ner i mitt gamla album igen.

Så länge jag kan minnas har mitt hjärta klappat för djur av alla de slag. Och då menar jag verkligen alla sorters djur. Allt ifrån små kräldjur som ödlor och grodor till stora djur i form av grisar och kor.

Som barn var min högsta önskan att få ett alldeles eget djur. Visst hade vi våra hundar, men jag önskade mig ett alldeles eget litet djur att vårda, som bara var mitt. Varje jul stod det såklart ”en häst” överst på önskelistan, men också ett marsvin hade gått bra. Nu blev det aldrig vare sig en häst eller ett marsvin. Istället såg jag till att skaffa mig djur på egen hand. Jag fångade vilda djur och hade i skålar och lådor. Droppen för mamma Ingrid var väl när jag fångade en råttunge som jag hade med mig överallt och som jag matade med glass. I ett helt dygn stod Ingrid ut innan hon började packa en väska för att fly fältet… Ja, jag fick släppa ut råttan och behålla min mamma, för det tyckte pappa Kurt var bäst.

Jag lyckades också göra en vildkatt riktigt tam, och jag är än idag alldeles säker på att jag hade förmågan att kommunicera med denna underbara katt. Katten döpte jag till Gamlakatten, och hon födde under flera år alla sina ungar på mitt rum, med mig som barnmorska och navelsträngsklippare.

När jag var 6 år fick jag faktiskt ett eget djur. En vattensköldpadda som jag döpte till Patrik. Patrik var inte så värst rolig egentligen, han bara låg där i sin balja helt stilla. Det roligaste med honom var att man kunde liksom sticka fram honom framför näsan på någon ovetande vuxen och då var det så spännande att se hur de liksom studsade till av förskräckelse. På den tiden när jag var liten var det väldigt ovanligt med sköldpaddor som husdjur eftersom det var förbjudet att handla med vissa djur. Patrik kom från en privat familj som inte kunde ha honom längre. Lite ledsamt var det när Patrik dog och mamma Ingrid föreslog att vi skulle göra ett askfat av honom.

Som barn var jag mycket på en bondgård i Andrarum. Hos Rosa och Svante. Där älskade jag att vara. Där lekte jag med hunden Filippa, kelade med katterna, lät de nyfödda kalvarna dia på mina händer. Där hade jag en egen kviga som jag kunde rida på och såklart låtsades jag att det var en riktigt häst.

En dag hittade jag ett ridspö högst upp i ett av köksskåpen på Skoghem . I många år trodde jag att det var för att jag skulle få en riktig häst … det tror jag inte längre att det var. Och vad det där ridspöet hade i våra köksskåp att göra vill jag nog inte längre veta.

Som vuxen har jag alltid omgett mig med djur av alla de slag och det är nog ingen slump att jag i dag har en dotter som snart är veterinär.

Djur är och förblir en viktig del av mitt liv!

Snipp snapp snut – så var denna tillbakablicken slut.

Mer en annan gång.

Älskade djur. Läs mer »

”En underbar jävla jul”

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 19 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Vädret har nu bestämt sig för att vara regnigt, grått och blött från morgon till kväll. Sådana där dagar då man måste ha ljusen tända precis hela tiden. Därför är det ju extra viktigt att vistas utomhus vid denna årstiden tror jag, så man kan suga åt sig så mycket D-vitaminer som bara är möjligt.

På med regnkläder och marschera ut!

I ”min” hage här i Gyllebo går kor och hästar fortfarande kvar och surar. Jag och hundarna längtar tills de blir inflyttade så vi kan ta deras mark i besittning och göra till finfin spårmark. Hur länge får egentligen kreg och ök gå utomhus och drälla på året, det undrar jag?

Min dag har varit som vanligt. Arbete, arbete, arbete. Fast jag har förstås hunnit vara med min vän på ett sjukhusbesök – mest som moraliskt stöd och för att äta en go sillamacka. Tack söta Monne.

Av min kära granne, Sarin, har jag fått sån där efterrätt som jag inte ätit sedan jag var barn. Det är liksom bara röd gele. Den smakar egetnligen inte särskilt mycket, men det känns så himla kul i munnen att äta den.

På kvällen var Stefan bjuden på handboll i Kristianstad. Det var banken som bjöd sina kunder, sådana som har väldigt mycket pengar …. eller de som har väldigt mycket skulder, som vi …

Jag passade på att gå på bio på kvällen. En film jag varit så sugen på att se -”En underbar jävla jul”.

Mitt betyg får stanna vid medelbra. Visst fick jag skratta, men lite rörig och lite för överdriven ibland i sin jakt på att få publiken att skratta.

Sevärd, men inte mer!

(Bilder ut filmen ”en underbar jävla jul)

Dagens kloka ord:

Tänk om det fanns en karamell

som gjorde människan snäll,

varje gång de åt en bit,

så lät de bli att prata skit.

Man borde tillverka ett klister

som lagar nerver när de brister

och lagar synen på en del

som bara ser andras fel.

Och med det säger jag kram och Hejdå Bloggen

”En underbar jävla jul” Läs mer »

Sista dansen.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 18 november, 2015 / Allmänt / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Min tidiga morgonvandring gick till en plats som ligger mig extra kärt om hjärtat. En plats där jag har tusentals minnen från. En plats som är så underbart vacker. Alunbruket i Christinehof. Fast när jag var liten kallade vi alltid det här stället för ”Karen”. Jag hade kanske inte så många kamrater när jag växte upp, men jag hade ta mig tusan den bästa lekplatsen.

Det perfekta stället att miljöträna hundar och samtidigt njuta själv.

Här har jag som liten tös cyklat på backarna, sladdat och tvärbromsat på dansbanan så de fått sätta upp träribber som hinder. Jag har klättrat på skifferväggen, varit inne i pysslingahålet som långt senare rasat samman. Jag har festat, dansat, skrattat och sjungit. Jag har haft så mycket kul här så det går bara inte att beskriva.

Den här dagen var det alldeles vindstilla. Ett lätt duggregn föll och det var nästan som att vara på en helig plats. Allting var sig likt, men ändå inte. Jag viskade tyst till hundarna när vi strövade omkring. Över våra huvud seglade en korp. Det var en underbar morgon i minnenas land.

(den lilla sjön Djupet)

(Byggnaden ”Magasinet”, där jag som ung skar upp mitt ben på en trasig flaska när jag skulle åla mig in genom en källarglugg. Vad jag hade där att göra är sedan länge glömt.)

(En gång kom jag susande på min cykel precis här, jag var iklädd min blåa bikini och hamnade rakt in i en filminspelning. En grov röst skrek ”bryyyyyt”. Jag visste inte då att det var en av mina absoluta favoritfilmer som spelades in, och att jag just i det ögonblicket sabbat en av scenerna i ”den enfaldige mördaren”)

(Serveringen, där de tuffaste alltid höll till – de omtalade raggarna)

(Här har jag dansat en och annan dans i mina dar, den här dagen bjöd jag upp Johnny och Molly)

(Här låg pysslingahålet där vi som barn brukade leka. Nu har det rasat ihop. Vi pratade alltid om att grottan var början på en hemlig underjordisk gång som gick ända bort till slottet)

(Rännebron, den smala bron som man gick på för att ta sig över Verkeån upp till Verkasjön. Här spelades filmen ”Äppelkriget in”)

En underbar morgon trots lite regn och rusk. Och som alltid när det regnar i Alunbruket får kläderna sin speciella färg, anledningen till att jag aldrig bar vita kläder till pingst eller midsommar. Det gjorde ingen förståndig människa som skulle till Alunbruket.

Dagens kloka ord:

Varför oroa sig över ett stökigt förflutet när din framtid är fläckfritt.

Tack Alunbruket, och tack för alla danser!

Kram och Hejdå Bloggen

Sista dansen. Läs mer »

Min grå måndag.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 17 november, 2015 / Allmänt / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Så blev det åter måndag och det var en synnerligen grå och regnig sådan.

Nere vid sjön låg alla de uttråkade gässen och glodde. Lite då och då flaxade de med sina stora vingar för att plaskande fara fram några meter över vattenytan, förmodligen var det för att roa sig själv en smula.

I min trädgård är det nu bara de tåligaste och de minst intelligenta växterna som fortfarande trotsar årstiden med sina blommor och lyser upp den mörka dagen. En vinterhärdiga pensé och en ölandstoken (det hörs ju på namnet).

De vanliga bestyren på kontoret, de som aldrig tycks ta slut hur mycket jag än försöker ”ligga före”, de fanns där såklart denna mörka måndag. Jag har faktiskt blivit bättre på att ligga steget efter nuförtiden. Jag har lärt mig att inte vara allt för ”duktig” heller, man mår inte bra av det, och ingen älskar mig mer för det heller. Katten Felix till exempel, han tycker om mig precis lika mycket om jag är duktig eller inte. Skön känsla det där!

På posten har nu kommit utlåtandet av alla blodprover de tog på sjukhuset. Allt var helt i sin ordning och ingen vidare åtgärd behövdes. Ja, kyss mig i … ja, där bak! Jag funderar nu lite på att utbilda mig till doktor, så jag själv kan ta tag i mina problem …

Jag samlar krafter genom träning. På kontoret kör jag på med lätt sjukgymnastik och i mitt älskade orangeri kryper jag in bland alla sovande växter, tänder rökelser och ger mig själv en stunds mental träning.

Gör det ni också hörrni!!! Det är viktigt.

Av min syster Görel har jag fått en dracenapalm att ta hand om över vintern. Så otroligt vacker med sina röda blad. Mina två granar står också där i orangeriet och väntar på att få komma in lite över julen. Den ena växer så det knakar och är full av små ljusgröna små granskott. Jag blir så glad av att se den lilla granen.

En stund varje dag bygger och spikar Stefan på ”Lillebo”. Många har frågat mig vad det ska bli av vår lilla friggebod nu då. Vi ska helt enkelt bara bygga ut litegrann för att få plats med alla sommarsaker. Snart ser den lilla boden ut precis som förr, bara lite större. Då får vi kanske kalla den för ”Storebo”!?

Ja, det var lite om min grå måndag i November. Med många små ljusglimtar både här och där var den helt fantastisk – det gäller bara att lägga märke till dem. Och för att pigga upp mig själv lite extra den här dagen, tog jag den knasigaste mössan jag hade på promenaden, alltid roar det någon.

Dagens kloka ord:

Kom ihåg att lyckan inte beror på vem du är eller vad du har. Den beror helt och hållet på vad du tänker.

Kram och Hejdå Bloggen

Min grå måndag. Läs mer »

Äntligen – hundkurs på Maltestorp.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av Annika Olsson / 16 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Efter ett uppehåll på fjorton dagar, då världens bästa hundinstruktör Jenny haft en välbehövlig semester, var det den här dagen dags för kurs igen. Som vi hade längtat, jag och Molly.

Men först kallade skogens alla vättar och troll på oss. Älskade Gylleboskogen.

Dagens hundkurs bjöd på en härlig aktivitetsbana med stort fokus på ”kontakt”. Jag bara älskar att gå på kurs med Molly. Så enkelt och så lättsamt. Jag bara njuter av all glädje utan krav.

Just den här kursdagen hade jag så bra kontakt med min ”Odd Molly” så jag trodde hennes lilla nacke skulle gå ur led och hennes stora ögon nästan skulle trilla ur sina hålor. Min lilla älskade hårboll.

Mycket av de som vi lär och tar upp på kursen utövar jag såklart även på Johnny. En följd av det, har blivit att jag nog är en mycket roligare matte även för ”Johnnte”. Såklart måste jag fortfarande ha en mer bestämd röst och strängare attityd mot honom, annars tar den gode Johnny sig allt för stora friheter.

Tack Jenny för en härlig kurs och tack för alla bilder du knäppte åt mig!!

(visst syns det att Stefan och Jenny är lite trötta och jetlaggade efter sin thailandresa … så söta båda två!!!)

På eftermiddagen tittade min kompis Madde och lille Amelie ut till oss i Gyllebo. Det passade utomordentligt bra, eftersom vi bestämde oss för en skogspromenad, och såklart fick då Johnny följa med. I skogen vimlade det av söndagsfirare den här eftermiddagen. När vi kom tillbaka till stugan blev det lite gofika, fyr i spisen och mys. Molly och Amelie, busade, stojade och hade kul. Tack för titten töser!!

På kvällen lagade Stefan bruna böner och sedan låg vi bara där på vars en soffa och fes. Så var den söndagen slut.

Dagens kloka ord:

Gör det du känner är rätt i hjärtat för du kommer att bli kritiserad hur du än gör.

Kram och Hejdå Bloggen

Äntligen – hundkurs på Maltestorp. Läs mer »

På seans – fast mina andar, änglar och demoner hade stängt för obehöriga.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 15 november, 2015 / Allmänt / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Den här morgonen vaknade jag av en vinande vind utanför fönstret. Det var ett sånt där härligt väder som jag älskar att springa i. Jag skuttade upp ur sängen … nåja, skuttade och skuttade …. jag tog mig ur sängen och tänjde ut kroppen lite efter lite.

Jag och hundarna började med vår skogspromenad, men sedan kunde jag inte motstå springsuget längre. En nätt, lugn tur runt sjön unnade jag mig den här dagen.

Jag har kommit på ett knep som gör att jag får mindre ont i ryggslutet när jag joggar. Jag tänker mig att jag har en femkrona instoppad mellan skinkorna, som jag liksom måste knipa fast där hela tiden som jag kutar på. Med rumpan spänd som hos en kroppsbyggare blir det betydligt mindre tryck på ländryggen och gör därför inte särskilt ont i ryggen när jag småjoggar.

Oroa er nu inte, jag har alltså ingen riktig femkrona uppstucken där i ändalykten, så ni kan lugnt fortsätta att använda och handskas med mynt även i fortsättningen.

På eftermiddagen var jag bjuden till min syster Görel på seans. Vi var ett gäng glada damer i vår bästa ålder, som den här dagen skulle få vägledning av våra andar, hjälpare, vägvisare, änglar eller vad man nu väljer att kalla dem. En rar kvinna vid namn Christel Wallesjö, var vårt medium och vår länk till andevärlden den här eftermiddagen.

En efter en fick veta lite om sig själv, lite om vad som komma skulle i livet, eller något som deras döda släktingar ville ha sagt. Christel förmedlade saker som liksom poppade upp om var och en av oss. Ja, det funkade häpnadsväckande bra. Alla nickade igenkännande, log och rodnade lite när påståendena liksom föll på plats och stämde på pricken … ja, alla utom på mig då förstås. Mina ”kanaler” var stängda och igenbommade. Ungefär som om mina änglar och demoner satt upp vägspärrar med lösenord och stränga gränskontroller. Obehöriga äga ej tillträde. ”You have no license.” …. Kanske var det jag själv som stängt vägen, inte vet jag.

Vad Christel däremot kunde säga om mig, var att den så populära KBT träningen som alla människor pratar om och genomgår nuförtiden, har jag liksom medfött och tränat mentalt har jag nog alltid gjort på mitt eget vis. Fast det där visste jag egentligen redan.

Vi hade i alla fall en trevlig eftermiddag med en massa småprat om stort och smått.

Tack syster Görel, Christel och alla andra sköna damer. Tack även till pågarna i köket.

När jag kom hem satte jag mig under mitt krucifix med Molly och min gamla bibel för att ta mig ett snack med mina strejkande änglar.

Samtidigt passade jag på att skänka en tanke till alla offer i Paris som den här dagen drabbats av en ofattbar terrorattack. Så totalt meningslöst våld.

Stefan stöttade under tiden vårt blå-gula fotbollslag som hade den tunga uppgiften att vinna över Danmark, vilket var precis vad de gjorde. Grattis till våra fotbollskillar.

Men vad tycker min danska illegala flykting om det fotbollsresultatet – ingen som vet, ingen som vet?

Dagens kloka ord:

Den enda garantin för att alla ska få fortsätta leva, är respekten för livet, respekten för ens medmänniskor och respekten för de som är annorlunda än en själv.

En extra stor kram och Hejdå Bloggen

På seans – fast mina andar, änglar och demoner hade stängt för obehöriga. Läs mer »

Fådda blommor.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 14 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Jag måste börja med det bästa på hela min dag. En oväntad blomma från en kär vän.

Ja, jag fick en underbar amaryllis av en kär ”gammal” vän. Och nu menar jag inte att vännen är gammal, utan att vår vänskap funnits väldigt länge.

Tack fina goa Kerstin, du lyste upp min dag.

Såklart var jag och hundarna ute i skogen direkt på morgonen. Det är liksom rena cirkusen innan vi är påklädda, riggade och klara för att ge oss ut. Så mycket förväntan och glädje, bara över en runda i skogen. Mina älskade hundar har lärt mig, att ”känner man glädje för det minsta, känner man också glädje för det mesta”.

I skogen hade nästan alla löv nu blåst av och fallit till marken. Jag vet att de flesta människor är gladast så länge snön håller sig bort … fast jag håller tummarna i smyg för att det blir en riktig vargavinter. I hemlighet älskar jag snö.

Fredagen den 13:e fick bli en riktig mysdag. Stackars Stefan kom hem med ett njurstensanfall, så för hans del blev det ett pendlande mellan att dricka tranbärsdricka – pinka – vila på soffan.

(i skrivande stund kan meddelas att stenen är utpinkad och porslinet i toalettstolen höll)

Jag har åter tagit upp min sjukgymnastik. Då det inte gör varken någon nytta eller verkar göra mer skada, så tänkte jag att jag fortsätter med de övningar som känns ok och inte gör mer ont. Lilla Molly älskar gymnastik. Gör jag plankan så ligger hon under mig och gör också någon form av plankan. Gör jag kissande hunden, står Molly på min rygg, och jag får vara glad att inte hon också gör detsamma.

För att ha lite bevis att komma med om någon näsvis doktor skulle ifrågasätta min trovärdighet så dokumenterar jag det helt enkelt här.

Håll tillgodo med ”atlet-annika” …

Dagens kloka ord:

Knacka inte på möjligheternas dörr. Sparka in den, le och presentera dig.

Kram och Hejdå Bloggen

Fådda blommor. Läs mer »

Årets sista vitsippa.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 13 november, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

Jag trodde nästan inte mina ögon när jag bland alla nerfallna löv hittade årets sista vitsippa. Lite tilltuffsad av sin kamp att tränga upp mot ljuset, men ack så vacker.

Ju äldre pappa Kurt blir, ju viktigare blir det för honom att fira födelsedagar, namnsdagar och farsdagar. I alla fall hans egna. Den här dagen hette ”Kurt”, och eftersom vi missat söndagens farsdag så passade jag och min syster på att ta honom med på restaurang. Vi valde att åka till ”vineriet” i Simrishamn, där vi åt en utsökt måltid. Efteråt åkte vi hem till Gyllebo där jag bjöd på kaffe och en liten bakelse.

(Den 21 april är det Annika-dagen, den längtar jag efter och hoppas att de har god mat på vineriet)

Jag har fått lite olika porslinsblommor efter min mamma Ingrid, när hon dog. Hon var en samlar av hoyaväxter. En del av dem är lite knepiga att hålla vid liv. Jag har som tur är förökat en del av dem. Den här dagen passade jag på att plantera om och kasta bort de som gett upp livhanken.

Dagens kloka ord:

Gör ditt bästa och låt livet sköta resten.

Kram och Hejdå Bloggen

Årets sista vitsippa. Läs mer »

Så skimrande var aldrig havet.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 12 november, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

Efter ännu en natt med dålig sömn bestämde jag mig för att väcka upp livsandarna med en tur vid havet. Det känns liksom nödvändigt med frisk luft för att orka sitta på kontor och knappa siffror.

De senaste dagarna har ju varit fyllda med regn och rusk, men just den här morgonen skymtade jag solen.

Vilken morgon!! Jag kan inte känna mer än tacksamhet.

Här kommer min bildbomb: