pomeranian

Halta, lytta och litta tannavärk.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Vi har en fantastisk sommar om man jämför med i fjor. Den där hemska sommaren då Stefan hamnade på intensiven i Lund.
I år har inget sådant livshotande tillstånd dykt upp, utan det är mest bara småkrämpor som det finns gott hopp om att bli bra ifrån.
Stefan har fått en tid för sin steloperation nu och jag undrar i mitt stilla sinne hur de där tre månaderna blir. Dagar i total stillhet efter operationen kommer det att bli för honom….
Jag inser att mitt tålamod kommer att sättas på stora prov i höst.
Även om han förstås borde varit i stillhet med sin onda fot redan nu, så lyckas han vareviga dag hitta på med saker som skvallrar om att han inte fullt ut lyder läkarens råd…
Ja, ni anar inte vad man kan uträtta stående på bara ett ben.,
Och såklart har han rätt i att det gäller ju att passa på nu, nu när han kan bada efteråt,
Efter operationen kommer hela benet vara inpackat i gips, och då blir det förstås lite svårare.
Hunden Johnny har också haft en åkomma som gjort honom halt och trebent. Helt plötsligt en dag kunde Johnny inte stödja sig alls på det högra bakbenet. Nu har han varit i vila i 14 dagar och det verkar ha blivit något bättre tycker jag.
Sådär är det med gamla gubbar. De vill så mycket som kroppen inte riktigt klarar av….
En dag var jag med min dotters lilla hund hos veterinären för att dra ut en massa tänder och slipa bort äcklig tandsten. Japp, så går det när man inte vill borsta sina tänder ordentligt.
Under tiden passade jag och min dotter på att ta en sväng till Emporia för att shoppa och fika lite, innan det åter var dags att hämta hem den lilla drogade hunden igen.
Hemma väntade mina egna dunbollar och jag funderade på om det inte var dags att bruka allvar med deras munhygien också. Sagt och gjort. En babytandborste kom fram och med kaviar som tandkräm gjorde jag lite tappra försök att fräscha till deras gaddar. Det gick väl sådär måste jag erkänna. Det är då märkligt hur små tvåkiloshundar kan knipa igen gapet om de verkligen bestämmer sig för det.
Dagens citat:
När vi blir gamla smyger
sig skönheten in på djupet.
Och det är ju faktiskt bättre att ha lite dålig andedräkt, än ingen andedräkt alls.
Ha en härlig dag och kramar från mig.
Annika

Halta, lytta och litta tannavärk. Läs mer »

Vad hände med lilla Lykke – svaret på gåtan.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hej hej
Jag tror mig nu vara säker på vad som egentligen hände min lilla hund Lykke.
Då när hon plötsligt bara skrek till en morgon i trädgården.
Då när hon och hennes kompis Molly sprang och busade och jag för en stund tittade bort. Då när hon sedan låg och flåsade en hel dag med smärtor i bakdelen och mot ryggslutet. Mer om det kan ni läsa här.
Jag har varje dag varit extra noggrann med att visitera och genomsöka min lilla hund. Hennes tecken liknar inte alls de som en hund med diskbråck har, och hon leker lika vilt och springer precis som vanligt igen.
Nu när jag kammar och pysslar om henne, så är hon precis som vanligt igen.
Men redan då när allt hände, så hade jag en svag tanke om att det kunde vara ett stick av något slag. Hon verkade rädd och snodde runt och jag grubblade på om någonting bitit henne.
Redan samma dag som allt hände så badade jag av henne nätt och försiktigt ifall det kommit någon broms eller elak myra in i hennes päls. Men inte kunde väl en liten insekt göra så väldigt ont en hel lång dag  i så fall??
För någon dag sedan gick jag i trädgården, ungefär på den plats där Lykke började skrika. Det var då jag såg dem. Bålgetingarna.
Uppe i den söta lilla fågelholken hade de tagit över boet sedan fåglarna flyttat ut och var i full färd med att bygga igen hålet som de tydligen tyckte var för stort. Utanför svärmade några stycken lite halvslött.
För en tvåkilos liten hund kan nog ett sådant stick kännas rejält mycket!
Bålgetingar är ganska vanlig här i Gyllebo. De är inte lika aggressiva som de vanliga getingarna och de går inte lika lätt till attack. Deras bo kan bli ganska stora, ja nästan som fotbollar.
Vi är rädda om våra bålgetingar och har hellre dem än en stor svärm vanliga getingar.
Min mamma sa alltid att ett bålgetingstick var mycket farligare än ett vanligt getingstick. Hon pratade om att sju stick dödade en häst.
Men jag tror egentligen inte att det är så mycket värre eller farligare. Men såklart om man är allergisk och överkänslig, som min mamma var, fast då är inga getingstick särskilt bra….
Fast jag letat som en galning igenom hela Lykkes päls så har jag inte direkt kunnat hitta något stick eller svullnad. En enda gång tyckte jag att jag kände som en liten knuta, men som den livliga lilla hund hon nu är så sprallade hon till och for runt.
Livet tuffar på som vanligt här hos oss. Småhundarna mår bra och njuter av livet. Bålgetingarna får bo kvar i sin holk för de är trots allt väldigt fredlig små liv.
Ja det förstås… Johnnyhunden har börjat halta på en baktass. Som om han får ont när han varit i vila, då når benet inte riktigt ner till golvet när han går.
Kanske en ålderskrämpa, kanske något annat, kanske bara en sträckning, men jag tror att det gör ont i hans knä….
Ja alltid är det något när man lever med ett gäng djur.
Så passar det väl med lite tips på att slippa stressen…

Fyra sätt att minska din stress:

  1. Släpp tron på att du måste finnas där för allt och alla.
  2. Allting måste inte göras perfekt.
  3. Be om och acceptera hjälp från andra.
  4. Sortera ut vad som verkligen är viktigt.

Om det andra inte löser sig så är det ingen katastrof.

Ha det fint och kram på er.

Annika

Vad hände med lilla Lykke – svaret på gåtan. Läs mer »

En fredagskväll på ett djursjukhus.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hej hej
I fredagsmorse hörde jag bara ett hemskt skrik i trädgården. Det värsta illvrål. Det var min lilla hund Lykke som skrek. Vad det var som hände hann jag aldrig se, mer än att hon och Molly stunden innan var i full färd med ett av sina vanliga små kärleksgnabb och slagsmål.
Lykke kom skrikande och gnyende, samtidigt som hon tog med munnen mot sitt ryggslut och försökte springa från det onda såg det ut som.
Jag undersökte och kände men kunde inte förstå exakt var hon hade ont, eller förstå vad som hänt.
Flåsande låg hon vid min sida hela dagen, och verkade skygga så fort hon tyckte att något närmade sig hennes bakdel.
På kvällen då jag som vanligt skulle lägga henne på rygg i mitt knä skrek hon hjärtskärande rakt ut. Då fick det vara nog. Jag ringde djursjukhuset som direkt sa att det där kunde vara en skada på ryggen, så kom genast in.
Lättad över att kunna få hjälp satte vi oss såklart i bilen och for de tio milen dit.
Väl där verkade där vara en rusch på sjuka djur och där var en farlig röra måste jag säga. Vi anmälde oss i receptionen och satte oss i väntrummet.
Jag och Stefan försåg oss med den ena koppen kaffe efter den andra medans vi väntade. Under tiden for jäktad personal fram och tillbaka. En civilklädd kvinna med handväskan slängandes sprang in och ut bakom disken och slog i pärmar och datorer och verkade både vara anställd och patient på en och samma gång.
Efter mer än två timmar kom en sköterska springandes förbi och fick syn på oss. Hon gjorde en snabb koll på Lykke genom att ta hennes puls och känna en gång med handen över ryggen. Sedan sprang hon vidare med orden att det nog kom att ta en stund ytterligare innan det var vår tur.
Efter ytterligare nästan två timmar kom en ny sköterska. Hon i princip uppmanade oss att åka hem igen eftersom fler sjuka djur var på väg in till sjukhuset. Jag kunde själv göra bedömningen att min lilla Lykke inte var dödligt skadad, men såklart hade jag mer än gärna fått henne undersökt av en legitimerad veterinär och eventuellt röntgad för att bringa lite klarhet varifrån det onda kom.
Jag har full förståelse för att det kan ta tid på akutmottagningar och att livshotande fall måste få gå före. Såklart!!
Men med en befarad ryggskada tycker jag att någon borde ha undersökt min lilla hund. Nu blev det bara en snabb titt på henne i förbifarten när vi satt i väntrummet bland alla andra hundar och hon hade ett adrenalinpåslag som gjorde henne betydligt piggare än hon egentligen var.
Vi beslöt att köra hem och avvakta utvecklingen hemma.
Nu efter ett par dagar är min lilla Lykke nästan som vanligt igen och kanske har Stefan ändå rätt, att det bara var en muskelbristning. Och tur var väl det, även om det förstås är något retligt att han nog råkade ha rätt.
Kanske väljer jag ett annat sjukhus nästa gång, för allt är kanske inte muskelbristningar…
Kvällens citat:
Oro ger ofta små saker stora skuggor.
Ha en fin kväll och var rädda om er
Annika

En fredagskväll på ett djursjukhus. Läs mer »

Aldrig har en regnig dag varit så efterlängtad.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hundar och katter / Av / / , , , , / 1 minute of reading
Hej hej
I onsdags fick vi regn precis hela dagen. Det var så himla härligt och så efterlängtat.
Det var som att vandra i en ljummen dusch, och nere vid badplatsen passade ett morgonpiggt par på att ta sig ett dopp före frukosten.
Vid ”ramslöksbacken” slog en stark doft av lök mot mig, och det var som om marken girigt sög i sig så mycket vatten det bara gick, som en uttorkad svamp.
 Det var precis det här som naturen behövde. Alla växter, insekter, fåglar och djur, alla behöver vi vatten för att leva.
Dagens citat:
Lycka är inte sommar.
Lycka är regn, när det varit torrt länge.
Lycka är väl att kunna känna lyckan i det lilla.
Ha det fint.
Kram Annika

Aldrig har en regnig dag varit så efterlängtad. Läs mer »

När olyckan är framme.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Sådär är det varje sommar tycker jag. Att det händer någon liten olycka eller skada med hundarna. Ungefär som när barnen var små.
Nästan varje sommar så har det varit stora hunden Johnny som dragit på sig klokapselskador. Ett tag trodde jag nästan att han hade en sjukdom som gjorde att så många av hans klokapslar fick opereras bort. Men i år tycks läget vara ganska lugnt med Johnnys tassar och klor.
Istället var det minstingen i gänget som råkade slå sönder en klo. Lilla söta Lykke.
Lilla Lykke är ett yrväder utan dess like. Hon ska alltid vara med där det händer saker. Hon trivs liksom bäst där det stormar som mest. Ju mer fart, ju bättre trivs Lykke.
I början var jag livrädd när hon och stora hunden Johnny sprang sida vid sida och busade.
Johnny med sina 38 kilo och Lykke med sina drygt 2 kilo. Men Lykke har lärt sig att vara försiktig och Johnny tar nog också lite hänsyn till henne.

Hur det riktigt gick till när Lykke skadade sin klo, det vet jag förstås inte riktigt.

Men det var i all upphetsning över att mina döttrar kom hem från stranden som Lykke plötsligt såg olycklig ut och satt med tassen upp och en klo dinglande rakt ner.
Hon är så snäll och tålig min lilla Lykkohund. hon lät mig kika på tassen och försiktigt pillade jag bort hela klon.
Hon verkade inte lida så väldigt mycket av sin skada.
På kvällen slogs hon vilt med Molly om det ben hon fick som plåster på såret. Senare när katten kom in för att äta, så jagade hon den med livet som insats genom halva huset och hela trädgården och inte en enda gång haltade hon med sin lilla klolösa tass.
Problemet var däremot att hon hela tiden vill slicka på den skadade tassen.
Jag fick helt enkelt tänka ut något…
-ska hongen ha strumpebåjjsor po si?, undrade Stefan, när han kikade fram bakom sin kvällstidning.
Ja jag fick helt enkekt använda min fantasi och av ett par nylonstrumpor fick jag tillverka en måttbeställd strumpa som skydd. Bättre än att behöva bära tratt resonerade jag.
Lykke var inte lika nöjd med det hela.
Dagens citat:
Lukter är bra att känna till.
När folk gör bra saker luktar
de gott.
När de gör dåliga saker
lukter de inte gott.
Hundar vet sånt.
Nu håller jag tummarna att det här vill läka fint och snyggt och slipper infektioner. För vet ni, rötmånaden har börjat redan, så var försiktiga.
Ha det gott.
Kram Annika
 

När olyckan är framme. Läs mer »

En tidig morgonrunda.

Lämna en kommentar / Hundar och katter, Natur / Av / / , , , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Hoppas ni alla mår väl efter sommarens stora helg.
Jag mår toppen och jag vägrar ägna en enda liten tanke åt att det nu vänder mot mörkare tider.
Ja, ändå skriver jag det, så alltså tänker jag väl på det lite grann.
Fast mest njuter jag. För den här sommaren – den här sommaren är ju så, så härlig.
Ikväll blir det bara ett litet inlägg med lite tankar och bilder från vår tidigara morgonrunda.
En ljuvlig morgon innan jag sparkade igång allt mitt arbete på kontoret.
På firman har vi öppet två veckor till och just den här tiden före semestern så brukar jag ha lite extra mycket att pyssla med alla papper.
Ändå har jag bokat in lite mer roligheter och äventyr än vanligt framöver. Ja, jag är kanske lite galen som tror att jag kan hinna med allt. Men livet är så kort och det finns så väldigt mycket kul att hinna med.
Och jag ska försöka ta er med på så mycket som möjligt här på bloggen. Vänta bara ska ni få se …
Men först måste jag njuta lite av lugnet och lyssna in vad mitt hjärta och min själ har att säga.
Sedan är det full fart som gäller och gasen i botten.
Kvällens citat:
Artighet är konsten att dölja sina
naturliga impulser.
Bäst är väl en skön blandning av spontanitet och vanlig mänsklig hänsyn mot varandra.
Ha en fin kväll.
Kram Annika

En tidig morgonrunda. Läs mer »

Är det inte mycket jobb?

Lämna en kommentar / Allmänt, Hundar och katter / Av / / , , , , , , / 4 minutes of reading
Hej hej
Ja den frågan får jag titt som tätt.
Människor undrar om jag inte måste lägga mycket tid på mina hundars skötsel och pälsvård.
Nej, svarar jag alltid. Fast om jag nu verkligen tänker efter så är det ju klart att jag pysslar ganska mycket med dem. Allting är ju relativt och jag älskar att hålla dem fina och välskötta så jag tänker liksom inte på det som något som är arbetsamt.
Såklart kräver alla hundar att man kollar igenom pälsen, känner igenom dem efter skador, fästingar och annat. Kikar lite i öronen, lite i munnen … ja lite överallt helt enkelt. Varje dag. Men det blir det ju automatiskt, eftersom man kelar och gosar med dem varje dag.
En gång i månaden har jag skönhetssalong här hemma. Då blir det ordningen på frisyren också.
Inte för att jag är någon särskilt bra hundtrimmare. Men jag tycker att det ser bättre ut när hundarna är välkammade och klippta. Särskilt noga försöker jag vara med tassar och klor. Det är så fint med hundar som har välputsade ”fötter” tycker jag.
Beroende på väderlek och aktivitet så skiftar det ju lite hur ofta det badas och schamponeras såklart.
Men här hemma har jag ju så lyxigt så jag har ett speciellt hundbad till dem, så det är inte särskilt mycket jobb med att slänga hela gänget i badet.
En liten skymt av vårt bad kan ni kika på här.
När jag för snart 20 år sedan träffade Stefan, så undrade han om inte jag kunde klippa honom.
Jag hade bara klippt mina två terrierhundar förut, men hur svårt kunde det vara tänkte jag. Det var ju ungefär samma …
-javisst svarade jag kärleksfullt, jag har klippt … eeeh många….
Ja, med det resultatet förstod jag att jag gjorde bäst i att hålla mig till hundtrimning i fortsättningen.
Numera går Stefan på salong och klipper sina gyllene lockar, så ser jag efter de fyrbentas frisyrer här hemma.
Att sköta om sina pälsklingar är inget betungande för mig. Inte alls.
Betungande är det däremot när de inte riktigt är friska. När man märker att de inte mår bra. När de är sjuka men inte kan förklara hur de känner det.
Det där hände  med Johnny i veckan.
Han har hostat och harklat ett tag. Så plötsligt skrek han till när han böjde på nacken för att dricka. Detsamma hände när han senare skulle plocka upp en leksak från golvet.
Diskbråck i nacken var min första tanke.
Över telefonen konsulterade jag min veterinärdotter Andréa som visade på sig själv hur jag skulle undersöka hunden Johnny.
Hon böjde och tänjde på sina egna armar och jag härmade efter på hunden Johnny. Lite roat tänkte jag för mig själv, att det var ju tur för Andréa att det inte var tömning av analsäckarna hon lärde ut där över videon på Messenger …
Jag kunde inte hitta något mer fel på stackars Johnny, så i väntan på en tid hos bästa veterinären Per, så fick matskålar flyttas upp för att skona nacken.
Man tager vad man haver …
När vi så kom till veterinären så verkade nacken helt ok. Istället tror vi att det onda kom ifrån halsen. Med rejält svullna tonsiller och mycket slem i halsen kan symtomen kommit därifrån. Det förklarar ju också hans konstiga harklingar den senaste tiden.
Nu är det antibiotika som gäller så får tiden utvisa om vi gissat rätt.
Svaret på min fråga i början är:
-Nej det är inget jobb alls. Det är bara ett kärt besvär, som jag älskar.
Fast för någon som inte gillar hundar så hade det varit ett digert arbete.
Andra gillar fotboll och för dem är det inte jobbigt att ligga i soffan timme efter timme.
Vi är alla olika.
Dagens citat:
Teoretiskt sett kan män och kvinnor lära sig att
förstå varandra. Och teoretiskt sett kan man
fånga ål med lasso.
Ha en fin dag och ägna så mycket som möjligt av din tid åt sådant som du brinner för, då känns det inte som ett jobb, men försök att halvhjärtat visa lite intresse för andra familjemedlemmars hobbys också.
Jag håller i alla fall mina tummar för de där gulblåa pågarna som springer efter en rund boll på Tv:n just i dagarna. Men det är mest för husfridens skull.
Kram Annika

Är det inte mycket jobb? Läs mer »

En fripassagerare på ryggen.

Lämna en kommentar / Hundar och katter, Natur / Av / / , , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
Ni vet ju redan att jag älskar att vandra med mina hundar. Varje morgon blir det antingen en lite större runda runt sjön eller en lite mindre tur ner i skogen. Men det blir nästan alltid en runda – varendaste dag.
Så är det för de flesta hundägarna, oavsett väder så måste man ju ge sig ut.
Min hundar älskar de här rutinerna. Dröjer det för länge på morgonen innan vi kommer iväg ut i skogen, så terroriserar de mig alla tre. De små hundarna biter mig i hälsenorna och den stora Johnnyhunden psykar nästan ihjäl mig.
Och visst är det ljuvligt när vi väl kommer ut i skogen.
Alla mina hundar älskar de här promenaderna, men lilla svart Molly är lite speciell. Hon har fått för sig att hon ska bli buren sista biten hem. Det kvittar om vi går en lång vandring, eller bara en kort sväng ner i skogen. Så fort hon märker att vi är på väg hem så ska hon bli buren och kan inte längre gå på sina egna ben.
Det gick så långt att jag fick skaffa en särskild ryggsäck att ha henne i. Även om hon bara väger några kilo, så var det ganska jobbigt att konka på henne i längden.
Nu åker hon med glädje där i sin ryggsäck när hon känner på sig att vi kommit halvvägs på vår tur.
Lilla tokiga Molly.
Johnny och Lykke kan nästan gå hur långt som helst.
Egentligen skulle Johnny vilja stanna en stund vid badplatsen och ta sig ett dopp. Inte något sådant där vanligt halvgalet retrieverplask som är typiskt för hans ras. Nej, Johnny tar sig mer små nätta kärringdopp i kanten, då han bara sänker sig sakta ner i vattnet.
Men nu är det hundförbud vid bryggorna, så vi får vackert trippa förbi utan att  så mycket som blöta tassarna där.
Fast en gång fick jag göra ett undantag vad det gäller det där badförbudet. Den gången märkte jag att Johnny blev slö och konstig av det kvava klimat och den åskluft som rådde. Precis när vi passerade badplatsen var han väldigt påverkad av värmen, och jag beslöt att låta honom svalka av sig för att överhuvudtaget orka gå hem. Vid badplatsen var inte en enda människa den tidiga morgonen, inte mer än en kvinna som tittade till så allt var i sin ordning borta vid bryggorna. Hon var långt ifrån oss så jag tänkte att henne skulle jag i alla fall inte störa … men jag hade fel… kvinnan i fråga skrek och gastade under tiden som hon kom rusande mot mig. Hon var röd i ansiktet som en tomat och röt att jag borde respektera reglerna.
Den gången bad jag bara om ursäkt och släpade Johnny med mig därifrån. Under tiden fortsatte hon att skälla och gapa långt efter mig.
Det finns tillfällen då nöden inte har någon lag, det här var ett sådant tillfälle, och det borde jag ha upplyst henne om. Att inte göra vad jag kunde för min hund när han blev dålig hade varit ett betydligt värre brott än att beträda en folktom badplats med honom.
Särskilt principfast var hon inte heller den ilskna kvinnan, för på kvällen då det vankades Allsång vid sjön, då såg hon plötsligt mellan fingrarna på alla små knähundar som plötsligt tilläts att vistas där….
Jag älskar när jag kan locka med mig min dotter Emmy på rundan, som jag lyckats med här.
Det är också hon som knäppt de foton där jag är med. Härligt att ha lite sällskap. Det tycker både jag och hundarna.
Väl hemma igen så var lilla hunden Molly pigg som en mört. Fast det är ju egentligen inte så konstigt för hon har ju suttit på min rygg och vilat sig i form.
Dagens citat:
Livet är så härligt att leva,
bara man har tillräckligt svag
karaktär för att njuta av det.
Ha det gott och kram på er.
Annika

En fripassagerare på ryggen. Läs mer »

En morgonvandring på åsstigen.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , , , / 3 minutes of reading
Hej hej
Oftast vandrar jag med mina hundar runda efter runda runt min älskade Gyllebosjö. Men ibland väljer jag andra stigar.
Ibland går jag en liten rolig stig som kallas åsstigen. Min hundar brukar älska när vi går där.
Inne i skogen har det blivit så mörkt och dunkelt. Tiden från det skira limegröna till det torra mörkgröna gick fort det här året. De översvämmade små bäckarna är snart bara fuktiga fåror i marken. Jag häpnas över vad moder natur kan trolla på bara några få veckor.
På ett ställe växer en så rolig våtmarksväxt. Ibland plockar jag en sådan stängel med mig hem för att sätta i en vas i badrummet. Den blir så dekorativ mot mitt vita kakel. Visst ser den rolig ut. Fast vackrast är den såklart där den hör hemma, här ute i naturen.
Att gå på åsstigen är lite som att göra en huppegupptäcksfärd. Det är backe upp och backe ner i en underbar miljö.
Ibland är jag lite rädd för att gå där eftersom jag hört talas om att ett gäng mountainbikefantaster tränar cykling där i backarna. Deras framfart är inte att leka med och att rädda sig undan från stigen med tre hundar i släptåg är nog dömt att misslyckas. Det hade blivit en kollision utan dess like …
Nåväl, inga krockar blev det den här morgonen. Allt var stilla och lugnt.
Stigen leder genom en härlig natur. Man följer en liten bäck och går ibland på breda ekplank. Där är så vackert så man nästan blir salig. Vilda blommor och mysiga små träd gör att det känns lite sagolikt.
Man följer ett stengärde och kan blicka ut över ängen där det ibland går betande kor.
Att här finns vildsvin det vet jag, det kan man tydligt känna på lukten.
Att vara still utan myggmedel är inte så kul. Särskilt inte för min store Johnnyhund. Alla myggorna och insekter tycks älska hans nos, och den stackaren blir väldigt irriterad på dem.
Fästingar kryllar det såklart också av. Mina hundar har alla fästingmedel på sig för att förhindra att de ska bli sjuka.
Värre är det för mig själv. Fast inga fästingar i världen kan hindra mig från att vara ute i naturen. Jag plockar varje år bort ett antal från min egen kropp och tycker egentligen inte att själva djuret är så äckligt … om det inte vore för de förskräckliga sjukdomar som de sprider … När började de sprida alla de hemska sjukdomarna egentligen?
Att vandra där på åsstigen är så mysigt.
En liten runda som jag verkligen kan rekommendera.
Fast jag tycker förstås att cyklister på mountainbike kan hålla sig på andra ställen …
Dagens citat:
Jag försöker ofta säga till ungdomar 
att de ska tänka på alla de människor
som älskar dem,
istället för att gråta över den enda personen som inte gör det.
//Bill Cosby
Ha en fin dag och njut av livet och av det ni  har.
Kram Annika

En morgonvandring på åsstigen. Läs mer »

Åksjuka och Stenshuvud.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , , / 4 minutes of reading
Hejsan
I förra veckan bestämde jag mig äntligen för att prova den nya åksjukepillan på min lilla hund Lykke.
De förre pillren gjorde ju ingen nytta och av min dotter (som är djurläkare) hade jag fått ytterligare en liten rosa tablett att prova tillsammans med de första pillren.
Min lilla hund hatar, som många av er redan vet, att åka bil. Efter bara några få minuter blir hon illamående, dreglar och kräks till sist.
Nu var det dags att testa den nya medicinen.
Jag lockade i Lykke de båda tabletterna tillsammans med lite exklusiv skinka. Så väntade jag någon timme innan vi hoppfullt satte oss i bilen.
Till havet skulle vår färd gå …
Min plan var att köra till Haväng och till Ravlunda Skjutfält.
Men vi hann bara ner till Rörum förrän Lykkes ögon blev simmiga och dreglet forsade från hennes små mungipor.
Förbaskat också tänkte jag uppgivet.
Det var bara att svänga ner till Stenshuvud istället.
Inte för att där är något fel på Stenshuvud, inte alls. Där är slående vackert.
Det var bara det att jag var så besviken och ledsen över att inte kunna åka iväg med min lilla Lykke, utan att hon skulle behöva bli så sjuk…
Jaja … där var helt enkelt inget att göra åt saken. Jag fick acceptera och istället passa på att njuta av dagen och av platsen när vi nu kommit hit.
Alltså Stenshuvud hörrni …
Stenshuvuds nationalpark är så underbart vacker.
Man kan välja att strosa upp på bergets topp. Det är en hissnande upplevelse.
Jag valde att vandra ner till havet den här morgonen istället.
I den svalkande skuggan från träden löper en gång ner till stranden, till den gamla ålaboden som kallas för Krivareboden.
På vägen ner mot havet finns en underbart vacker äng, med allehanda örter och vilda blommor. Den var översållad med vilda orkidéer. En massa ”nycklar” av alla de slag.
Så otroligt vackert.
Bakom oss gick ett par med en ”sjungande” dobermann. Det var bra, för ganska snabbt glömde lilla Lykke bort att hon mått illa och blev fullt upptagen av allt annat spännande som fanns att se, höra och lukta.
Havet var så himla fint och såg ut att vara på extra glatt, glittrigt humör den här morgonen.
Jag strosade runt där nere en god stund och njöt av de salta vindarna och den varma sanden mot mina fötter.
Jag älskar verkligen mitt Österlen!!
När jag fått nog av frisk havsluft vandrade jag och hundarna genom ett hav av utblommade backsippor, tillbaka uppför backen igen.
Jag knäppte några sista bilder av den vackra vyn och de sköna blommorna.
En kort stund satt jag på bänken vid den vackra blomsterängen. Kanske för att förhala den jobbiga bilfärden ytterligare en stund. Men mest var det nog för att suga i mig så mycket av det vackra som det bara var möjligt.
En smula besviken över att jag måste acceptera att det nog alltid kommer att bli jobbigt att ta hunden Lykke med på utfärder …
Ni som följer mig på instagram har kanske redan sett att hoppet liksom inte riktigt är ute ännu….
Än finns det chans att Lykke ska kunna åka bil utan att bli dålig.
För nästa morgon hittade jag den på mattan i köket …. den lilla rosa åksjukepillan …
-forgrömmade hong … ho mutte ha hatt den onge tungan och sputtad ud den når du vende ryggen ti, ja ho e redet ingmari…
Han hade nog helt rätt, min gode make. Lykke har helt enkelt bara ätit den goda skinkan och i smyg spottat ut den räliga tabletten. Hon är slug, den lilla hunden.
Så än finns det hopp!!
Dagens citat:
Var envis
gällande dina mål,
men flexibel gällande
hur du ska nå dem.
Ha en fin dag.
Vill någon följa mig på instagram så heter jag gylleboannika även där. Och det händer att det kommer lite knasig filmer också … där på instastory. Ni hittar länkar både till instagram och facebook här ovanför under menyn med de tre vågrätt strecken till vänster.
Välkomna.
Kram på er.
Annika

Åksjuka och Stenshuvud. Läs mer »

Rulla till toppen