Österlenleden, del 4

Hejsan.
Jag och Andréa tyckte att vi var mogna för ytterligare en etapp på Österlenleden.
Vi valde etappen mellan Nybrostrand och Löderup. Och den här dagen fick vi även med oss den yngsta systern Emmy.
 
Solen sken och det blåste en ganska frisk vind från havet.
Vi traskade glada i hågen fram längs havet
 
Såklart krävdes det tömning av skor och andra små pauser lite då och då.
Perfekt vandrarväder hade vi den här dagen.
 
En massa skoj och bus blev det, med två systrar som inte sett varandra så mycket det senaste året.
Sååå många glada skratt.
 
Över Kabusas fält vandrade vi.
Jag höll ett vakande öga på alla korna förstås. För man vet aldrig vad ett gäng kossor kan få för sig …
 
 
Sedan bar det upp för en massa backar. Jag tror att det var på Hammarsbackar vi vandrade tillsammans med alla korna.
Utsikten där var nästan bedövande vacker.
 
 
Det var där uppe på backarna det gick utför med min frisyr…
Töserna hade sina långa hår uppsatt i snoddar och flätor, men mina rufsiga lockar virvlade fritt i vinden. Och som de virvlade. De stod som en sky runt mitt huvud hela tiden och kändes mer och mer som om det var gjordt av fint stålull.
Det var helt galet som det blåste där uppe på backarna och som vi skrattade åt mitt hår.
 
Trots att Emmy gjorde vad hon kunde för att hålla styr på mina lockar så var det mest som ett skatbo på mitt huvud.
Men vi njöt alla tre och travade glatt på både uppför backarna och nerför backarna.
 
 
Det var så vackert där uppe på backarna och vi njöt av den fantastiska utsikten. Fantastiskt att blicka både ut över landskapet eller på andra hållet ut över det glittrande havet.
Några trötta får låg i den branta backen och såg även de lite vindpinade ut.
 
 
 Halvvägs mot Löderup stannade vi i en backe där vi hade lite skydd för vinden. Där plockade vi fram lite medhavd matsäck och njöt i fulla drag.
 
 
Sedan var vi fulla av ny skön energi och fortsatte vår vandring mot Löderup.
Men om det får ni läsa mer en annan dag.
Fortsättning följer ….
 
Dagens citat:
 
En man sticker en kniv mot min hals och frågar:
-skulle du dö för dina vänner eller din familj?
Jag skrattar, och siktar pistolen mot honom från min ficka och svarar:
-nej, men jag skulle kunna döda för dem.
 
Tack för ni kikade in på min blogg idag.
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top