katten Judith – Gylleboannika

Kaxigaste blomman.

2 kommentarer / Hundar och katter, Natur, Trädgård / Av Annika Olsson / 17 mars, 2023 / Gyllebo, katten Judith, snödroppar, vårtecken / 2 minutes of reading

Hejsan.

Ömsom snö och kallt väder, och ömsom sol och tö. Ja nog måste väl snödroppen vara en av våra tuffaste och tåligaste vårblomma ändå. Både den och de lysande gula vintergäcken blir allt som oftast begravda under tjocka snömassor . När man tror att de aldrig ska repa sig något mer, så tittar de alltid upp igen när solens strålar smälter bort den sista snön. Riktiga tuffingar i blomstervärlden.

Vår katt Judith är en väldigt speciell katt. Hon vill oftast vara för sig själv och är inte särskilt sällskaplig eller kelsjuk av sig. Ändå gillar hon att sitta bakom min datorskärm när jag jobbar på kontoret. Oftast lägger jag inte märke till henne direkt eftersom min skärm är extra stor och den med lätthet kan gömma en liten katt.

För det mesta märker jag inte henne förrän jag hör hur det prasslar eller ett svagt spinnande ljud. Sedan kikar långa morrhår fram i nederkanten av min skärm. Alltså, hon är bara för gullig, vår fina Judith.

Och så ska man ju ha några stunder och bara sitta och glo också!

Ja, det är nog något väldigt viktigt, om man är en liten katt. Just den här helgen tänker jag också unna mig att göra just det – att ibland mest sitta och glo. Kanske ska jag kika lite på trädgården genom min kameralins…

Dagens citat:

Gör det du känner är rätt, för du kommer förmodligen att bli kritiserad av någon i vilket fall som helst.

Ha en riktigt härlig fredag.

Kram Annika

Katten Judith och vårt silverpäron

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av Annika Olsson / 8 september, 2018 / Allmänt, bondkatt, katten Judith, katter / 2 minutes of reading

Hej

För ganska många år sedan planterade jag ett litet klent träd i min trädgård. Det var ett silverpäronträd som jag tycker är så himla vackert. Silverpäron påminner lite grann om ett olivträd i färg och form.

Nu har det växt till sig rejält och den lilla späda stammen har blivit ganska grov och tjock.

Tidigt i våras blommade lite olika tulpaner där under mitt lilla träd.

Cremefärgade och vinröda ståtliga Österlentulpaner om vartannat.

När mina tulpaner vissnat ner fick jag andra små plantor av en vän. Små, små plantor som hon själv drivit fram från frön. När jag planterade ut dem under det lilla trädet trodde jag nästan inte att de skulle kunna överleva på egen hand.

Men kolla nu som de växt. Namnet på de här blommorna har jag såklart glömt bort, men blommar gör de nu för fullt. Små underbara mörkcerise blommor.

Som så ofta när jag pysslar i min trädgård på kvällarna kommer katten Judith och gör mig sällskap.

Hon håller sig mest utomhus under dagarna på sommarhalvåret och kommer bara in snabba vänder för att äta.

Men när jag är ute lite senare på kvällen kommer hon gärna och gör mig sällskap. Hon är verkligen en speciell katt, vår fina Judith.

Dagens citat:

Det är inte det som tas ifrån dig

som räknas, utan vad du gör med

det du har kvar.

Ha en härlig dag .

Kram Annika

Finns det något sötare?

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av Annika Olsson / 17 mars, 2018 / Allmänt, bondkatt, katten Judith, kattunge / 3 minutes of reading

Hej på er.

Finns det något sötare än små kattungar?

När jag tittar tillbaka på bilderna på min lilla kattunge Judith, så vill mitt hjärta liksom bara smälta ihop som en eldröd lavaström i bröstet på mig.

Hon var så fantastiskt söt med sina stora, rädda ögon som vittnade om den tragedi hon som mycket liten kattbebis fått vara med om.

Judith var inte någon planerad familjemedlem. Hon var ingen katt som vi väntat och längtat efter. Nej, det var tragiska omständigheter som gjorde att hon plötsligt blev en del av vår familj.

Det var jag själv som stod för tragedin. Naturligtvis var alltihopa en olycka …

Det var när jag skulle köra och handla som en katt kom utspringande från vägkanten och sprang rakt in under min bil. Som ni förstår så hade jag inte en chans att varken bromsa eller väja undan. Det hördes bara en dov duns när katten slog i botten på bilen. I backspegeln såg jag hur den svartvita katten blev liggande kvar mitt i körbanan.

Blixtsnabbt stannade jag bilen och sprang chockad dit…. det var när jag närmade mig som jag såg att det även låg en liten hårig klump sidan om den livlösa katten. Den lilla klumpen visade sig vara en oskadd kattunge som suttit i munnen på sin mamma.

Snabb som en vessla drog jag kattmamman till sidan, bort från väg 11 och tryckte sedan den lilla chockade kattungen mot mitt bröst.

Med kattungen innanför tröjan knackade jag på i alla närliggande gårdar och hus, men ingen ville kännas vid varken den lilla ungen eller den döda mamman.

Det fanns bara ett alternativ. Kattungen fick följa med mig hem, och jag fick bli hennes nya mamma.

Jag skrev en efterlysning på facebook, för kanske fanns det någon som kändes vid den döda katten trots allt, kanske fanns det fler ungar någonstans …

Den där efterlysningen gav ingenting – mer än många hjärtan och hälsningar. Även några argsinta kommentarer trillade in såklart, om allt jag gjort fel och allt jag borde gjort…

Jag brydde mig inte ett dugg om de där arga kommentarerna jag fick på nätet. Jag gjorde precis allt som jag kunde göra den där gången, och alla fina kommentarer vägde upp med råge.

Och för lilla Judith blev det så bra det bara kunde bli.

Den första tiden var jag tvungen att mata henne med nappflaska. Eftersom hon var full med både loppor och skabb, så fick hon komma till veterinären ganska omgående. Hon fick vaccinationer och en grön tatuering i örat.

På bringan hade hon ett infekterat sår som jag smorde med salva. För att hon inte skulle slicka på det där såret fick hon vara klädd i en liten tröja gjord av ett par gamla strumpbyxor.

Nej, katten Judith var varken planerad eller efterlängtad … Men hon var icke desto mindre välkommen för det.

Vi tog emot henne med öppna armar och gav henne ett ”för-alltid-hem”.

Den sommaren njöt vi av det gulligaste som finns i hela världen. En lekfull liten kattunge.

Idag är Judith en naturlig del av vår familj såklart. Hon har fått ett gräsligt humör i vuxen ålder måste jag säga. Fast även om hon både morrar, spottar och fräser, så skulle hon aldrig använda sina klor för att riva mig.

Vår lilla, fina Judith!

Dagens citat:

Ingen dörr är stark nog att stänga ute en katt,

eller en älskare.

Ja, det var väl tur att det var en katt som ödet förde till mitt hem den där dagen … för någon älskare hade jag inte alls orkat med, i synnerhet inte om han haft både skabb och loppor …

Ha en fin kväll och kram på er.

Annika

Katten Judith och småfåglarna.

Lämna en kommentar / Djurliv, Hundar och katter / Av Annika Olsson / 21 januari, 2018 / Allmänt, katten Judith, pilfink, rödhake, småfåglar / 3 minutes of reading

Hejsan.

Jag hoppas att ni har en mysig söndagmorgon, med eller utan frukost på sängen.

Här på bloggen handlar det lite då och då om husets djur. En stackare som sällan kommer på tal, är Judith.

Varken på bild eller i text blir hon särskilt ofta omnämnd.

Lilla, fina Judith …

Anledningen är att hon vill nästan alltid vara utomhus. Trots att hon har fri tillgång till hela huset, närhelst hon så önskar, så vill hon bara vara ute.

Hon är en väldigt speciell katt.

När man ser och hör henne så kan man tro att hon är extremt sur och arg …. och det är hon nog också!

Hur mycket Judith än fräser och spottar när jag tar upp henne, så vet jag att hon aldrig skulle ta ut sina klor, riva mig eller bita mig. Vi har ett speciellt band – hon och jag.

Judith var ca 10 dagar gammal när jag kom att bli hennes mamma. (Ett litet inlägg finns här.)

Innan vi hade Judith här i huset, så var vår trädgård alltid överfylld med mullvadshögar. Lika tråkigt varenda vår, att se de där jordhögarna.

Men så kom Judith och hennes första sommar som vuxen la hon inte mindre än sex döda mullvader vid ytterdörren. Sedan dess har vi varit förskonade och haft en fin gräsmatta

Men i år har en liten rackare hittat tillbaka till ett hörn av min trädgård. Kanske har Judith tröttnat på att jaga mullvadar nu?

Anledningen till Judiths dålig humör är nog mest våra småhundar. Judith älskar hunden Johnny, men är inte särskilt förtjust i de andra två. Inte heller drar hon och Felix särskilt jämnt.

Något jag aldrig sett är att Judith tagit någon av våra småfåglar. Det är jag såklart glad för.

Jag älskar ju de där små fåglarna som kommer till mitt fågelbord. Jag är noga med att det finns buskar och snår i anslutning till fåglarnas matställe, så de har chans att rädda sig ifrån både katt och hök.

En liten fågel som jag tycker särskilt mycket om är den lilla rödhaken.

Det är som om den är lite kavatare och vågligare än alla de andra. Jag minns att just rödhaken var en av min mammas favoritfåglar, och såklart tycker jag om den av den anledningen också.