Hejsan.
En dag i förra veckan passade jag och min dotter Andréa på att besöka gamla välkända trakter.
Vi körde en liten runda till Christinehof och slottet där. Det var typ tusen år sedan min dotter var där.
Gamla, älskade slott!
På förmiddagen bakades det chokladbollar så det slog härliga till. Det blev sådana där rysligt nyttiga bollar, ni vet …. sådana där som när man tar första tuggan så blir man först väldigt snopen och sedan lite, lite besviken. De är alltså inte fyllda med en massa smör och socker, utan innehåller bara nyttigheter och ger en massa energi.
Så gav vi oss iväg på en liten tur.
Andréa som har ganska många minnen från sin barndom då hon blev passad av mormor och morfar på Christinehof, ville såklart gärna besöka kära gamla Skoghem.
Sagt och gjort, dit styrde vi vår kosa först.
Vi knackade på för att presentera oss såklart.
Tyvärr var ingen hemma där den här dagen, så vi gick bara en kort liten sväng runt det välkända huset, innan vi for vidare.
Mitt älskade Skoghem. Mitt bardomshem!!
Små små saker som var så välbekanta. Små, små saker som bara ett barn kan lägga märke till.
Allt det där såg jag igen den här dagen.
Visst är det något särskilt att komma tillbaka till ställen där man växt upp?
Fast då jag var barn fanns det inga krokodiler i den lilla bäcken förstås.
Fyllda med minnen körde vi vidare.
När jag var barn så kunde jag inte flyga … men jag var en hejjare på att klättra i träd.
Här är ett foto från mitt kära gamla Skoghem på 70-talet. På trappan sitter min lillasyster Görel med vår hund Otie.
Då behövde man minsann inga drönare …
Sedan tog jag och Andréa oss en tur in till slottet.
Numera är slottet vackert gyllengult. När jag var liten så var Christinehofs slott målat i en babyrosa färg.
I ärlighetens namn är det betydligt vackrare som det är nu.
Vi tog en sväng upp på översta våningen, där det var någon slags konstutställning.
Mest tittade vi på själva slottet och dess omgivning.
Den lilla flygeln där restaurang Kronhjorten fanns när jag var ung.
Där jag sommarjobbade några slitsamma somrar med att servera färsbiffar som var döpta till ”skogvaktare” …
Ingen vet säkert vad de egentligen innehöll. Men goda var de.
För mig är det där slottet något alldeles speciellt.
Såklart skrev vi i gästboken.
Andréa provade en gammal schäslong, och när jag knäppte bilderna på henne gick mina tankar till hennes favoritfilm Titanic och den vackra Rose. Minst lika bedårande tycker jag allt att min Andréa faktiskt är.
Vi tittade på gamla illustrationer av slottet, innan vi tackade för oss och gav oss mot Gyllebo igen.
Visst är det vackrare med ett guldslott … men i mitt minne kommer slottet nog alltid att vara som en rosa dröm …
… och det fanns till och med en tid då det fanns två rosa slott där. Ett stort och ett litet.
En bild från sent 70-tal med min bästa barndomsvän Annelie.
Annelie, det där slottet är egentligen ditt och mitt … bara vårt ♥
Och med Andréas chokladbollar i tanken kommer här
Chokladens gyllene regler
- Om du får choklad på fingrarna, så äter du den för långsamt.
- Choklad med apelsin, jordgubbar eller hallon räknas som frukt.
- Ät en choklad före varje måltid. Det tar bort de värsta hungerskänslorna.
- Konserveringsmedlen som ingår i choklad, hjälper dig att konservera ditt ungdomliga yttre.
- ”Anonyma chokoladmissbrukare” existerar inte eftersom ingen vill sluta äta choklad.
- Sätt ”äta choklad” överst på alla ”att göra listor”. På så sätt finns det alltid åtminstone en punkt som blir avbockad.
Tack för ni hälsade på, och ha en fin dag.
Kram Annika
Hej Annika!!
Känner så väl igen huset där ni bodde som barn. Vår familj var där och hälsa på.
Ingrid och Kurt var vänner med mina föräldrar Britten och Börje som tyvärr inte längre finns i livet. Vi bodde i Torup.
Jag heter Liselotte (Lotta) och min syster, Anna-Lena. Ingrid stickade dock kläder till oss, och vi var på julgransplundring iTorup hos Ingrid och Kurt. Hundarna var jag så rädd för, men pudeln Miller lärde mig att inte vara rädd en gång då hon hoppade upp i mitt knä. Ni hade också en tax som hette Bamse. Må så gott vänliga hälsningar Lotta.
Hejsan. Åhhh så kul med allt du berättar, för allt det minns jag att min mamma Ingrid också berättade en gång för länge sedan. I morgon fyller pappa Kurt 89 år och vi ska åka till Brösarp för att gratulera honom. Jag ska läsa upp det du har skrivet för honom och jag tror säkert att även han minns det, trots att hans närminne sviker nu, så minns han det där gamla som hänt i ungdomen. Återigen tack för ditt fina meddelande och en stor varm kram från mig. Annika