Hemma på mammas gata.
Hejsan.
i min barndom bodde vi knappast vid någon gata … nej vi bodde så mycket bättre.
Vi bodde vid ett slott!!
I helgen när jag och Stefan var iväg på lite ärende, så passade vi på att köra en sväng till mina gamla barndomstrakter.
Där vid Christinehof, där är så fantastiskt vackert. Som barn såg jag inte det på samma vis. Då var slottet och dess omgivning som en enda stor lekpark för mig. Som ett enda gigantiskt äventyrsland.
Idag kan jag istället se den bedårande skönheten som finns där i byggnaderna och naturen.
Vi passerade den lilla kyrkan där jag både blivit döpt och konfirmerad. Finns det någon kyrka som ligger vackrare … ja såklart gör de det. Men för mig är det den allra vackraste lilla kyrkan i hela världen.
Andrarums kyrka.
Ett stenkast från slottet ligger mitt barndomshem, Skoghem. En stor mäktig tegelbyggnad som var mitt hem i väldigt många år.
På vår väg till Christinehof såg vi vackra svanar som låg i en vattensamling. Det var både knölsvan och sångsvan som samsades i samma lilla pöl.
Det är först nu i vuxen ålder som jag förstår hur bortskämd jag egentligen varit med allt djurliv inpå husknuten. Att mitt liv varit så berikat med alla vilda djur så nära. En gåva jag är så tacksam för.
Om mitt liv var rikt på vilda djur, så var det kanske desto fattigare på kompisar. Att växa upp ute i skogen betyder ju att man inte har ett helt gäng vänner utanför dörren precis. Men jag hade en kompis … och egentligen behöver man bara en enda!!
Tack Annelie, för allt jag fick uppleva med dig och för att du vågade hänga med på alla mina påhitt. Jag tyckte så mycket om dig, kanske sa jag aldrig det …
Den här eftermiddagen när vi svängde in till Christinehofs slott var det som om hela slottet lyste upp över att få se mig. Jag tror nog att det där slottet hade det lite roligare när jag bodde där, då när vi hittade på alla halvgalna hyss där.
På den tiden var det målat i en rosa, barnslig färg. Som rosa marsipan ungefär. Nu är det färglagt i en guldgul mogen kulör. Det är som om slottet blivit vuxet nu, liksom jag.
Vid parkeringen kan man ana den lilla grusväg som ledde från slottet till vårt hus. Den där vägen som nästan bara postmannen använde när jag var barn. Nu är den helt överväxt och inte ens en liten stig längre.
På hemvägen tog vi den slingrande kastanjeallén. Den där lilla vägen som jag cyklade varendaste dag till skolbussen. Den där allén där jag kände igen precis vartenda träd.
Den här dagen yrde snön och jag kunde precis minnas hur det var att gå där efter en hel skoldag…
Dagens citat:
Det vi får är det vi lever av.
Det vi ger är det vi lever för.
Kanske ett utflyktstips till någon som aldrig besökt Christinehof och dess ekopark. Där är en storslagen natur och numera är där helt fritt från små vilda töser som riggar fällor åt turisterna …
Jag hoppas ni alla får en underbar dag.
Kram Annika
Hemma på mammas gata. Läs mer »
