Familj

Efter hand som tiden gick vande jag mig lite vid den där lekskolan. Men så hände något som jag aldrig glömmer. Det var när vi varit ute på skolgården på en rast och skulle gå in för att äta vår medhavda frukt. Det fanns en fruktansvärt viktig regel och det var att vi allihopa var tvungna att tvätta händerna i det lilla handfatet på toaletten. En flicka som hette Birgitta hade nyss fyllt år, hon var ett år äldre än vad jag var. I present hade hon fått den vackraste armbandsklockan man kan tänka sig. Hon var jättemallig över den där klockan och titt som tätt visade hon den och hon var alltid noga med att lägga armen så att vi alla kunde beundra den fina klockan. Alla vi andra flickor var gröna av avundsjuka. Varje gång vi skulle tvätta oss knäppte Birgitta av sig sin fina klocka för att den inte skulle bli blöt och placerade den på kanten till det lilla tvättstället. Fröken stod i dörröppningen och manade på oss, ”skynda, skynda, skynda” … Det var vid ett sånt tillfälle det hände. Jag skulle också sträcka fram mina små händer där under kranen och snabba mig, men då lyckades jag dra med mig den fina,dyrbara klockan som låg på kanten, ner i vattnet. Flickan Birgitta blev då alldeles vild och galen, så arg hon blev. Hon skällde och skrek och gapade att jag hade förstört hennes fina klocka. Jag ville bara dö av rädsla och skam … eller åtminstone svimma av lite och slippa ifrån allt. Från den dagen var jag alltid dödligt rädd för Birgitta och under resten av min skoltid, ända upp i högstadiet, undvek jag alltid henne. Hur det gick med klockan har jag ingen aning om.