Kära Blogg
Idag tänkte jag ta er med tillbaka i tiden igen. Och den här gången hamnar vi i min lekskola i Lövestad 1969
Eftersom jag inte hade några kompisar alls, mer än min lillasyster som ju bara var en bebis, tyckte nog mina föräldrar att det var dags för mig att träffa andra barn i min egen ålder. Jag fick börja när jag var 4 år och jag gick tillsammans med en pojke som var från Djurröd och som jag inte alls tyckte om. Han åkte med oss i bilen när vi ändå körde förbi hans hem.
Egentligen var jag nog inte något vidare förtjust i att gå i den där lekskolan överhuvudtaget. Jag minns att jag kände mig väldigt ensam och lite utanför hela tiden. Den första klassbilden får tala sitt tydliga språk. Det var en ganska dyster och trumpen liten Annika i röd toppluva nere till höger i bild.
På den första julfesten var jag till min fasa tvungen att dansa juldanser tillsammans med den där hemska pojken från Djurröd och i Luciatåget skulle jag gå tillsammans med en flicka som jag inte riktigt kände.
På den här första julfesten hade mamma Ingrid satt på mig den finaste klänningen jag ägde, klänningen som jag hade haft när min lillasyster Görel döptes i Andrarums kyrka. Den som det var så noga att man inte lekte vilda lekar i.
Efter hand som tiden gick vande jag mig lite vid den där lekskolan. Men så hände något som jag aldrig glömmer. Det var när vi varit ute på skolgården på en rast och skulle gå in för att äta vår medhavda frukt. Det fanns en fruktansvärt viktig regel och det var att vi allihopa var tvungna att tvätta händerna i det lilla handfatet på toaletten. En flicka som hette Birgitta hade nyss fyllt år, hon var ett år äldre än vad jag var. I present hade hon fått den vackraste armbandsklockan man kan tänka sig. Hon var jättemallig över den där klockan och titt som tätt visade hon den och hon var alltid noga med att lägga armen så att vi alla kunde beundra den fina klockan. Alla vi andra flickor var gröna av avundsjuka. Varje gång vi skulle tvätta oss knäppte Birgitta av sig sin fina klocka för att den inte skulle bli blöt och placerade den på kanten till det lilla tvättstället. Fröken stod i dörröppningen och manade på oss, ”skynda, skynda, skynda” … Det var vid ett sånt tillfälle det hände. Jag skulle också sträcka fram mina små händer där under kranen och snabba mig, men då lyckades jag dra med mig den fina,dyrbara klockan som låg på kanten, ner i vattnet. Flickan Birgitta blev då alldeles vild och galen, så arg hon blev. Hon skällde och skrek och gapade att jag hade förstört hennes fina klocka. Jag ville bara dö av rädsla och skam … eller åtminstone svimma av lite och slippa ifrån allt. Från den dagen var jag alltid dödligt rädd för Birgitta och under resten av min skoltid, ända upp i högstadiet, undvek jag alltid henne. Hur det gick med klockan har jag ingen aning om.
(Jag sitter i nedersta raden med röd jacka. I raden ovanför står Birgitta, också hon iklädd en röd jacka.)
Men så ändrades allt, när jag fick en ny kamrat. Det var en flicka i min egen ålder som också var ett rysligt ensamt barn och därför skulle börja i lekskolan. Hon skulle dessutom åka med oss dit. Hon hette Eva Hallin och hon ville också gärna ha en kamrat. Det enda kravet hon hade på sin kompis var att hon skulle ha långt hår. Det hade ju jag, så jag blev godkänd!
Från den dagen var det mycket roligare att gå i lekskolan tyckte jag!
(tilläggas bör att Eva Hallin själv, i så gått som hela sitt liv, hade väldigt kortklippt hår)
(Här får jag och Eva Hallin hjälp av vår fröken Karin)
(Jag är utklädd till prästkrage, vilket jag av någon anledning inte var nöjd med)
(Jag och Eva Hallin är tärnor)
(Pepparkaksgubbar. Jag i mitten med Anna-Katarina och Ingela Borg)
Ibland fick vi åka på utflykt och träffa Mulle. Det älskade jag!
Så gick tiden och vips var jag stor.
Det var tid för mig att börja i första klass i Brösarp.
(Här är vi hemma hos Eva Hallin. Vi har fått nya skolväskor och är på väg till skolan. På den här tiden var det nog ingen fara för att småflickor skulle bli bortrövade och våldtagna, för i så fall hade väl inte våra mammor tagit så extremt korta klänningar på oss. Det är Evas lillasyster Lena som står där i mitten med bebismössan)
Snipp, snapp, snut, så var den tillbakablicken slut!