Familj

Kära Blogg

När jag döptes var det mamma Ingrids käraste syster, Gerd, som höll mig. Hon och hennes man Per, kom så att bli mina faddrar. Mina föräldrar hade tänkt ut det vackraste av namn åt mig – tyckte de! Jag tackade min gud många gånger för att moster Gerd satte stopp för det där namnet. Sigrid var det tänkt. Sigrid som den där kissnödiga lilla trasdockan i barnprogrammet ”Beppes gonattsaga” . Hon som hela tiden gastade färdig och blev upplyft i sängen utan att torka sig i rumpan. Nu är Sigrid egentligen ett ganska sött namn, men på den tiden hade det varit detsamma som att med vilje göra mig till mobboffer i skolan. Jag kunde i min fantasi höra hur alla på skolgården skrek ”fäääärdig” efter mig. Huhhh … Jag är så glad att heta Annika, ett neutralt och bra namn helt enkelt, och lite känt från mitt favoritprogram Pippi Långstrump istället.

Sedan dess har min kära moster alltid funnits med i mitt liv, och idag är jag oändligt glad och tacksam för att ha henne i mitt liv och bla kunna dela alla minnen av mamma Ingrid med.

Tack Gerd, du betyder så mycket för mig.

 

 

 

Kära Blogg.

Nu tycker jag att det är dags att bläddra lite i mitt gamla album igen och minnas tillbaka. Den här gången hamnade jag på en av mina absoluta favoritsysselsättningar när jag var barn och tonåring. Det var att hänga vid Eljarödsbadet på sommarlovet. Att simma och ta olika märke var något som jag älskade. Jag var en flitig simmare och kände mig som en fisk i vattnet. Vid 14 års ålder tog jag guldmagistern, trots att jag den sommaren hade halsfluss med hög feber. Jag minns att det var extra kämpigt att klara livräddningen det året eftersom det var tungt att rädda den där trädockan och det hela skulle klaras av på en viss tid, och det var inte så lätt med 40 graders feber. Såklart berättade jag inte om min temperatur för en levande själv för då hade jag ju varit tvungen att stanna hemma, hemska tanke.

Från de olika byarna runt om gick varje morgon en badbuss som alla vi ungar åkte med. Efter badet hade vi ofta fått en liten slant så vi kunde kila över vägen till Lindhs affär och köpa några godsaker. Med lilablåa läppar stod vi ungar där med skallrande tänder vid glasluckan och pekade på smågodiset som fint lades ner i en pytteliten påse med cirklar på. 

Vi 13 – 14 årsålder var jag dödligt förälskad i en av killarna där på badet som varje dag kontrollerade vattenkvaliteten … men de, det är en helt annan historia.

 

Kära Blogg

Som jag skrev förut så älskade jag julen när jag var barn. Kanske spelar mitt minne mig ett spratt, men för mig var varje jul som en vit saga. Det var alltid underbart väder. Skoghem låg inbäddat i den vackraste vinterskrud. Såklart var det i själva verket inte riktigt så, men jag älskar att tänka på min barndom på det viset.

I början av 80-talet fick vi återigen besök av mystiska tomtar. Den här gången var det jägaren på Christinehof, Torben, och hans far (tror jag) som ville överraska oss. Jag minns att jag älskade när det hände oförväntade saker. Jag tror egentligen att jag vid den här tiden började känna mig lite instängd och mer ensam där vi bodde långt ute i ”ingenstans” och hade långt till kamraterna

Jag minns att jag gärna hittade på alla möjliga små hyss och bravader tillsammans med den två år yngre flickan Annelie, som bodde uppe vid brandstationen. Men allt det där, det är helt andra historier.

När jag var tonåring hade vi den lilla pudeln, Otie, som inte alls tyckte om oss barn. Otie tyckte egentligen inte om någon människa alls i hela världen mer än Ingrid. Otie avgudade mamma Ingrid. Den lilla hunden kunde inte glädja mig särskilt mycket, inte ens på julen.

Ja, lite blandade känslor var det nog med julen när jag var tonåring.