Julen när jag var tonåring.

Kära Blogg

Som jag skrev förut så älskade jag julen när jag var barn. Kanske spelar mitt minne mig ett spratt, men för mig var varje jul som en vit saga. Det var alltid underbart väder. Skoghem låg inbäddat i den vackraste vinterskrud. Såklart var det i själva verket inte riktigt så, men jag älskar att tänka på min barndom på det viset.

(Skoghem 1969)

En sak jag inte skrivet om tidigare, var den mystiske tomte som under några år besökte oss varje julaftonskväll. Det var en väldigt givmild tomte minns jag. Med sig hade han en flaska ”starkt” åt pappa Kurt, en korg med ägg åt mamma Ingrid och vars en twistpåse åt mig och min lillasyster. Det tog ganska lång tid innan vi listade ut hans identitet. Det var den härlige Stig Nilsson från Sillaröd som under några år förgyllde våra jular och gav oss oförglömliga minnen.

(Den mystiske tomten besöker oss på Skoghem)

Åren gick och jag blev äldre. I tonåren minns jag att jag fortfarande var väldigt förtjust i julen och alla dess traditioner.

Varje år kom våra äldre släktingarna, Agnes och Gösta, hem till oss på Skoghem. Jag minns att jag njöt av lugnet och stillheten. Samtidigt började jag längta efter fler vänner och kompisar och började tycka att det var lite långtråkigt med det långa jullovet utan jämnåriga kompisar.

I skolan var jag inte längre så förtjust i det här med att vara Lucia och tärna. Jag hade börjat bli mullig och kände mig mest tjock och ful. Jag var allt annat än nöjd med min kropp, därför valde jag hellre att klä ut mig till tomte, då jag kunde gömma mig en bylsig tröja istället.

I början av 80-talet fick vi återigen besök av mystiska tomtar. Den här gången var det jägaren på Christinehof, Torben, och hans far (tror jag) som ville överraska oss. Jag minns att jag älskade när det hände oförväntade saker. Jag tror egentligen att jag vid den här tiden började känna mig lite instängd och mer ensam där vi bodde långt ute i ”ingenstans” och hade långt till kamraterna

Jag minns att jag gärna hittade på alla möjliga små hyss och bravader tillsammans med den två år yngre flickan Annelie, som bodde uppe vid brandstationen. Men allt det där, det är helt andra historier.

När jag var tonåring hade vi den lilla pudeln, Otie, som inte alls tyckte om oss barn. Otie tyckte egentligen inte om någon människa alls i hela världen mer än Ingrid. Otie avgudade mamma Ingrid. Den lilla hunden kunde inte glädja mig särskilt mycket, inte ens på julen.

Ja, lite blandade känslor var det nog med julen när jag var tonåring.