Hej hej
Förra helgen hade vi storm här på Österlen. Det blåste hårt och vinden piskade på utanför fönstren hela natten. Det var stormen Otto som var på besök.
Nu förtiden döps ju alla stormar till namn, och vi är nog många som ännu minns stormen Gudrun i januari 2005, vilken ännu klassas som Sveriges största naturkatastrof.
Stormen Otto, förra helgen, gjorde inte alltför stor skada i vårt område. Vi vaknade tack och lov upp till en ganska lugn och vacker morgon dagen efter.
Jag tog hundarna med mig ut i skogen, där jag konstaterade att ett och annat träd hamnat lite på sniskan, men för övrigt var allting lungt.
Då var det helt andra bullar i oktober 1967. Den där stormen som jag i hela livet har fått berättat för mig, som något alldeles speciellt. Det står på Google att den hette Lena, men för mig har den alltid bara kallats ”stormen -67”. Eftersom jag själv inte minns så väldigt mycket från den tiden (jag var ju bara 2 år gammal då) så vill jag låta den forne skogvaktaren från Christinehof komma till tals och berätta sina minnen från händelsen.
Min pappa Kurts nedtecknade minnen kommer här…♥
Pappa Kurts minnen av stormen 1967, nedtecknade år 2007:
Det har gått 40 år sedan hösten 1967. Ett år som de flesta svenskar minns. Den 3 september
detta år gick nämligen Sverige över till högertrafik. En annan händelse- som skåningarna, och särskilt de som bodde i södra halvan av landskapet- ännu minns, om än inte med välbehag precis, inträffade också på hösten detta år.
Den 17 oktober, på förmiddagen, började vinden friska i ordentligt. Den ökade för varje timme, och hade på eftermiddagen nått stormstyrka.
Undertecknad som tjänstgjorde som skogvaktare på Christinehofs gods, med placering i Andrarum fattade tillsammans med kolleger beslut att beordra skogsarbetarna att lämna skogen och ge sig hemåt så fort som möjligt. Detta var så att säga i grevens tid, ty vid 15-tiden hade träd börjat falla i alltmer ökande antal. Vindstyrkan tilltog ytterligare och hade på kvällen nått orkanstyrka i byarna. All trafik upphörde. Folk höll sig inomhus, och funderade nog mycket på hur morgondagen skulle se ut.
Från min bostad, Skoghem, kunde jag se den stora granskogen som var belägen vid sågverket.
Mot en ovanligt ljus himmel kunde jag se hur denna skog undan för undan glesnades ut. På morgonen den 18:e stod två ensamma träd fortfarande upp. Alla de andra låg ner.
Det var en skrämmande, overklig känsla man genomfors av,att komma ut dagen efter, och mötas av en förändrad natur. Nattens vrålande inferno var över. Allt var lugnt och en förunderlig stillhet vilade över landskapet
Godset hade ett mycket stort överskott av gammal granskog i 80-90-års åldern. De äldre skogvaktarna hade varit mycket återhållsamma när det gällde slutavverkningar. Nu hade Vår Herre verkligen gått hårt fram och justerat åldersfördelningen.
Nu började ett hårt arbete med att ta hand om allt detta. På den tiden fanns inte de fina avverkningsmaskiner som finns i dag. I stället fick man använda schakt-och grävmaskiner att dra fram träden ur brötarna med. Sen var det manuell upparbetning med motorsåg som gällde.
Mycket tillfällig arbetskraft fick anställas. Många kom från nordligare landskap.
Väldiga virkeslager med vattenbegjutning för att virket skulle hålla sig friskt inrättades vid sågverket, där den ovannämnda granskogen hade stått. Även någon åker, bl.a. vid vägen till Skoghem togs i bruk för upplagring.
Den stormfällda virkesvolymen omfattade c:a 6 årsavverkningar. Det tog ungefär lika många år innan det sista av stormhyggena var återplanterat.
Vad jag särskilt minns, var att det dagen efter var inprogrammerad älgjakt på schemat. Sture Olsson, mera känd som Kullamáraren skulle spåra av vägen från Kullama och upp till infarten till Bruksfuret, för att se om någon älg kunde tänkas befinna sig i grannskapet. Jag skulle möta upp honom och vi skulle åka till mötesplatsen vid Christinehofsgården.
Bruksfuret var ett område på omkring 150 ha, och bestod till största delen av grovstammig gran och tall i 80-års åldern. Denna skog hade nu intagit horisontellt läge, alla vägar var totalt blockerade, och så även vägen till Kullama.
När jag hade väntat en stund såg jag Sture komma. Han kröp över stammar och han kröp under stammar, och jag kunde se att han såg ganska tagen ut. Jag beslöt att uppträda som om inget hänt, och när han kommit närmare ställde jag denna enkla fråga: ”Har du sett några spår ?”. Sture tittade länge och oförstående på mig. ”Spår?!” var det enda han fick fram. Sedan körde vi till mötesplatsen utan att yttra ett enda ord mer. Givetvis blev älgjakten inställd.
Denna storm och detta datum blev liksom en tidsmässig milstolpe i Christinehofsskogarnas historia. Vid diverse skogliga resonemang uppstod ofta frågan om det var före eller efter stormen. Det kom många stormar efter denna men ingen av sådan omfattning. Då hade dessutom mekaniseringen gjort stora framsteg. Avverkningsmaskinerna hade kommit och de manuella insatserna blev av betydligt mindre omfattning.
Brösarp i oktober 2007.
Kurt Svensson
Jag är glad att dessa anteckningar finns kvar idag. Mina egna minnen är inte särskilt goda från den här tiden. Dock minns jag hur spännande det var med norrlänningarna som vi lärt känna då de var nere för att hjälpa till med stormfällningen. Några av dem bodde hos oss, och jag minns att jag stolt visade upp min sköldpadda ”Patrik” för en av huggarna (han blev jätterädd- skogsarbetaren alltså).
Dagens citat:
Solen är vår dagliga påminnelse om att vi alltid kan resa oss ifrån mörkret igen.
Ha en fin lördag och kram från mig.
Annika
